Yolanda Areas Blass jobbar till vardags med lantarbetarrörelsen ATC (Asociación de Trabajadores del Campo) som koordinatör för kvinnokommittén. Men hon är också en av de utvalda till Vía Campesinas internationella lobbykommitté för att förändra synen på bönders villkor. I augusti presenterade hon för FN varför det är viktigt att de antar en deklaration för småbrukares rättigheter.

Du gjorde en presentation inför en rådgivande kommitté till Kommissionen för Mänskliga Rättigheter. Vilka är de?

– De lyssnar på organisationer som vill föra fram något till FN – det är ett litet forum med bara sex personer där det går att diskutera. De bestämmer också när det är dags att gå till beslut i en fråga. De är rådgivande till generalförsamlingen, där är det svårare att få tid. Men via FIAN International presenterade vi vårt krav på en deklaration för småbrukares rättigheter även där.

Varför behövs det en deklaration för lantbrukares rättigheter egentligen?

- Bönder i hela världen har mycket gemensamt. Vi måste leta alternativ tillsammans. Vi kämpar för matsuveränitet och en jordbruksreform för att småbrukare ska kunna överleva. Det är enkelt – bor du på landet men varken har tillgång till mark eller mat, så uppfylls inte dina basala mänskliga rättigheter. Den biologiska mångfalden är också viktig, vi vill inte se mer av genetiskt modifierade grödor. Det handlar också om att kvinnor har mindre tillgång till jord än män – de ska ha tillgång till egen mark, inte via sina makar. Ungdomar är också utsatta och migrerar ofta till städerna, för att de känner att de inte har någon framtid på landsbygden, men vi behöver småbönder även i framtiden för att trygga livsmedelsproduktionen.

Du pratade om kriminaliseringen av småbönders rörelser som ett hot mot deras rättigheter, vad innebär det?

- Kampen för jord och överlevnad på landsbygden är helt legitim, men vi ser att fler och fler bondeledare kriminaliseras och utsätts för repressalier av både privata vaktstyrkor och polis. Att protestera mot ett dammbygge eller privatisering av vatten gör dig plötsligt till terrorist. I Centralamerika har vi exempelvis pågående situationer i Polochic i Guatemala och Bajo Aguán i Honduras där människor avhysts från den mark de brukar och flera fått sätta livet till. FN måste få höra om det som händer!

Hur lång tid tror du att det tar innan vi får se en deklaration?

- Jag hoppas att det inte tar lika lång tid som det gjorde för ursprungsfolksrörelserna, de fick vänta i 23 år. Det är åtta år sedan det här initiativet togs i Indonesien, men det är en process – dokument ska analyseras, en primär studie görs, sedan ska seminarier hållas. Det saknas fortfarande en slutgiltig studie och jag är glad att vi inte röstar idag, för då skulle förslaget inte gå igenom. Men det är lätt att bli besviken och frustrerad när de som sagt att de ska stötta en plötsligt inte gör det. Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Cuba är för. Schweiz har uttalat att EU borde stötta. Luxemburgs ambassadör är en allierad som öppnat dörrar för oss, till exempel genom att ordna middagar och bjuda in bra kontakter. Chile har deklarerat att det är bråttom. Men exempelvis Etiopien är emot, de anser att det räcker med en deklaration om mänskliga rättigheter.

Behövs det verkligen ännu en deklaration? Är inte de mänskliga rättigheterna tillräckliga?

– Vía Campesina anser att det är nödvändigt eftersom de mänskliga rättigheterna är för breda. Det bör synas att småbönder är en förtryckt sektor, som kriminaliseras i sin kamp rättigheter som förnekats dem under lång tid, som inte har tillgång till resurser och mark. Vi kan se hur de blir bortjagade från marken där de bor på grund av transnationella företag och regeringarna som vill ge företagen fördelar. Vi måste göra skillnad mot hur det ser ut i städerna; när bönder mördas för att de försöker äta eller ge sin familj mat, då är det en kamp för överlevnad. I Europa stöttas jordbruket av regeringarna, men i Latinamerika ser fler och fler sig tvingade att sluta vara bönder eftersom det inte lönar sig.

FN:s specialrapportör för rätten till mat, Olivier de Shutter, presenterade nyligen en rapport som visar att jordbruksindustrin inte fungerar. För ett miljömässigt och mänskligt hållbart samhälle måste vi tänka småskaligt.

Kan småbönder tillfredsställa världens behov av mat? Behövs inte de stora företagen och monokultiven?
Via Campesina menar att världens matbehov kan täckas av den småskalig produktionen, på ett klimatsmart sätt. Fotograf: Anna Lok

– Vi anser att vi kan göra det, om man kan återta den traditionella kulturen som har baserats på utbyten snarare än vinstmaximering. Småbönder har alltid producerat lokalt för sina samhällen, och genom att sprida praktiken istället för att låta storföretag ta över, så tror vi att det går. Det är också mycket hälsosammare eftersom det skulle reducera användadet av gifter i produktionen, de skulle inte behövas. Men det är en process som bygger på att folk blir medvetna och att konsumenterna förstår att de investerar i landsbygden och utvecklingen när de köper av bönderna. Vi måste också bruka den jord vi har – har jag mark behöver jag inte gå till marknaden och köpa tomater, jag kan odla dem själv.

Hur är det med så kallad land-grabbing, ökar det eller minskar?

- Det ökar. Fler stora investerare vill köpa upp stora arealer mark. Ett exempel är Grupo Pellas, en av de rikaste familjerna i Nicaragua, som varit delaktiga i de våldsamma avhysningarna i Polochic i Guatemala nyligen, där de vill odla sockerrör. Tanken är att det ska öka kapitalet och leda till utveckling – men uppenbarligen inte till utveckling för de fattigaste.

Du nämnde i presentationen att kvinnor är särskilt utsatta, varför är det så?

- Här i Nicaragua kommer över 43 procent av BNP från kvinnorna, och mycket av det från de kvinnor som brukar jorden. Så det är viktigt att de har egen jord. Kvinnan lever ofta i ett förhållande, i en familj, och har produktionsansvar och är bonde precis som mannen. Men ofta är det mannen som åker till marknaden och säljer grönsakerna, och han ser det inte som familjens inkomst, utan som hans. Det är naturligtvis ett problem. Kvinnor måste ha en egen inkomst för att kunna utvecklas. Ofta begränsas hon av sin egen make. Kvinnorna har ett bredare perspektiv och ser till hela familjen – alltså är det mer utvecklande att hon har kontroll över sin egen produktion och inkomst. Det är också viktigt att ägandet inte är gemensamt i de fall paret separerar, eftersom mannen då normalt sett tar marken och tar dit sin nya tjej – och det arbete som kvinnan redan lagt ner blir plötsligt värdelöst.

Text och foto: Anna Lok, Latinamerikagrupperna