Ecuador
Befolkning
Ecuador hade 2009 en befolkning på 14,1 miljoner invånare. Befolkningsökningen ligger på 1,5 procent. Urbaniseringen har haft stora effekter de senaste decennierna. Stadsbefolkningen utgjorde 66 procent av befolkningen 2009, jämfört med 47 procent år 1980. Befolkningen är förhållandevis ung: 0-14 år: 31 procent 15-64 år: 63 procent 65- år: 6 procent.
Uppdelningen på olika etniska grupper är omdiskuterad eftersom det inte finns några objektiva kriterier. Den officiella statistiken bygger på att man själv får avgöra till vilken grupp man tillhör, vilket får till konsekvens att väldigt många inte kategoriserar sig som tillhörande de grupperna med lägst status i samhället, ursprungsfolk och svarta. I de officiella folkräkningarna definierar de sig som vita eller mestiser (blandning mellan vit och ursprungsfolk).
Tabellen nedan visar det de flesta bedömare tror:
Mestiser: 50-65 procent.
Ursprungsfolk: 25-35 procent.
Svarta: 5-10 procent.
Vita: Cirka 5 procent.
Officiellt definierade sig befolkningen vid folkräkningen 2001 enligt:
Mestiser: 77,4 procent.
Vita: 10,5 procent.
Ursprungsfolk: 6,8 procent.
Mulatter: 2,7 procent.
Svarta: 2,2 procent.
Övriga: 0,3 procent.
Spädbarnsdödlighet (under 1 år): 21 per 1 000 födda barn.
Förväntad livslängd: 75,3 år (2009). Män: 72,4 år, kvinnor: 78,4 år.
(Källor: Anders Rossing ”Ecuador – folk och fakta”, Utrikespolitiska Institutet, CIA World factbook, ”Ecuador: su realidad”.)
Religion
Kyrkan spelar en stor roll i Ecuador. 90-95 procent av ecuadorianerna är katoliker, men evangeliska grupper växer snabbt. Det beror främst på den mission som amerikanska protestantiska samfund har bedrivit i landet, framförallt sedan 1960-talet. Evangelisk betyder oftast samfund med lutherskt ursprung, men i Latinamerika bär alla kyrkor som inte är katolska den här benämningen. Hit räknas anglikaner, baptister, kalvinister, presbyterianer och metodister.
Sedan den katolska kyrkan fick fäste i landet har den varit en stark maktfaktor. Först fanns banden med de spanska erövrarna, och sedan knöts dem med maktens män i statsapparaten. Samspelet med makten har gjort att kyrkan till exempel rättfärdigade spanjorernas ohyggliga våld mot ursprungsbefolkningen.
Rent formellt har kyrkan varit skild från staten sedan 1906. Ecuadorianerna fick religionsfrihet redan 1896 i samband med den alfariska revolutionen. (se avsnittet om historia för mer information).
Kyrkans makt baserades traditionellt på stora jordegendomar uppe i bergen. Numera driver den katolska kyrkan framförallt en mängd skolor, universitet och radiokanaler.
I Ecuador som i många andra länder finns det flera olika tendenser inom den katolska kyrkan, från konservativa till radikala.
På 1970-talet växte till exempel befrielseteologin fram i Latinamerika. I Ecuador var dess frontfigur biskopen i provinsen Chimborazo, Leonidas Proaño, som gjorde mycket för till exempel kyrkans arbete med ursprungsfolk.
I samband med att Ecuadors nya konstitution förhandlades fram under 2008 blev det dock tydligt att den katolska kyrkans i Ecuadors ställning i dagsläget är starkt konservativ.
Konst
Osvaldo Guayasamín (1919-1999) är Ecuadors mest kände konstnär. Hans far tillhörde ursprungsfolket och modern var mestis. Guayasamín tillhörde den så kallade indigenismon, som skildrade ursprungsbefolkningens villkor. Han arbetade ofta med att producera serier av dukar kring ett tema, något som en besökare kan studera vid det imponerande Guayasaminmuséet i Quito. Han utförde även muralmålningar i till exempel regeringspalatset i Quito, på Barajas flygplats i Madrid och på UNESCO i Paris. Guayasamín har anklagats för att ha kommersialiserat sina landsmäns lidande. Andra menar att han är en av vår tids viktigaste konstnärer.
Osvaldo Viteri (f 1931) är en annan internationellt erkänd konstnär. Han föddes i Ambato men flyttade sedan till Quito. Här är i första hand en skicklig tecknare där han utvecklat ett konstnärskap som ligger nära den kinesiska så kallade kalligrafin.
Eduardo Kingman (1913-1998) är en stor ecuadoriansk konstnär som föddes i Loja men bodde och verkade i Valle de los Chillos utanför Quito. Kingman var internationellt erkänd och hade uställningar i San Fransisco, Paris, Bogotá, Washington, Mexiko och Caracas. Kingman använde händer som ett genomgripande motiv och hade bland annat Guayasamín bland sina elever. Kingmans hem var underbart vackert och efter hans död har det visats upp som ett konstmuseum.
(Källor: Guaysaminstiftelsen, Anders Rossing ”Ecuador – folk och fakta”, Nationalencyklopedin, El Hoy, Consejo Nacional de Cultura del Ecuador.)
Litteraur
Jorge Icaza (1906-1978) är Ecuadors mest kända författare. Han tillhör de så kallade indigenistas, som tog stark ställning för ursprungsbefolkningen. I sitt författarskap belyste han förtrycket och den brutala exploateringen av ursprungsbefolkningen i Anderna. Icazas andra bok, Huasipungo är hans mest kända och den utkom 1933. I boken skildrar Icaza det förtryck som indianerna utsätts för på en stor hacienda i Anderna. Förutom Huasipungo har Icaza bland annat skrivit El Chulla Romero y Flores, Huaripamuscas, Atrapados och Mama Pacha.
Guayaquilgruppen var en grupp författare som skildrade livet på kusten från 1930-talet och framåt. Förspelet till gruppens bildande var ett folkligt uppror i Guayaquil 1922, som utmynnade i en massaker på 500 människor som dödades av militären.
En av medlemmarna var Enrique Gil Gilbert (1912-1973). 1941 kom hans mest berömda bok Nuestro pan (Dagligt bröd). Romanen skildrar de hårda villkoren som råder för en grupp arbetare som anlitats för att bryta mark för risodlingar vid en ecuadoriansk flod.
Demetrio Aguilera Malta (1909-1981) tillhörde också Guayaquilgruppen. Tillsammans med Gil Gilbert och Joaquín Gallegos Lara skrev han novellsamlingen Los que van, som kom ut 1930. Varje författare bidrog med åtta våldsamma noveller. Själv skrev Aguilera Malta bland annat Siete Lunas y Siete Serpientes, som utkom 1970. Där beskrivs det hårda livet i mangroveträsken på ett sätt som drog in den ecuadorianska litteraturen i den magiska realismens värld.
Jorge Carrera Andrade (1903-1978), är den stora portalgestalten i 1900-talets poesi med en omfattande produktion i vilken hemlandets fysiska och visuella närvaro ständigt är stark, trots att han själv tillbringade många år utomlands som landsflyktig eller diplomat. Hans förmodligen mest kända verk är Registro del mundo och Hombre planetario.
Benjamin Carrión (1897-1979) är en författare som kanske är mest känd för att ha skapat kulturhuset i Quito, Casa de la Cultura Ecuatoriana. Han verkade som journalist, författare, kritiker, politiker och diplomat. Bland hans mest kända böcker kan nämnas Mapa de América, Cartas al Ecuador, García Moreno, El santo del patíbulo och Atahualpa.
Text: Latinamerikagrupperna Ecuador, uppdaterad 2009.”Latinamerikanska författare i svensk översättning”, Anders Rossing ”Ecuador – folk och fakta”)
Populärmusik
Julio Jaramillo (1935-1978) är en legend inom den ecuadorianska musiken. Han föddes den 1 oktober 1935 i en liten lägenhet i Guayaquil. Hans kanske mest kända sång är Nuestro Juramento, en sång som gjorde Jaramillo känd och vars skiva slog försäljningsrekord. Hans sånger blev även populära i Mexiko, Peru, Argentina, Venezuela, Uruguay med flera ställen. Julio Jaramillo, eller JJ vilket uttalas ungefär ”sjota-sjota” på spanska, blev även omtalad för sina många kvinnohistorier.
Jaime Guevara (f 1955) är Ecuadors svar på Bob Dylan. Han började uppträda i början på 70-talet, framförallt på rockfestivaler. Hans egenkomponerade sånger handlar ofta om protester mot det auktoritära samhället, om militärtjänstgöring, repression vid demonstrationer och ungdomligt uppror. Några av hans mest kända sånger är Canto de contrabando; Más abajo de los precios; Zapatos de té canasta; Apresador apresado (Taura) för att nämna några.
Konstmusik
På 1500-talet började de kyrkliga kapellen att spela västerländsk konstmusik, framförallt i Quito. I denna stad bildades det nationella musikonservatoriet 1870. Segundo Luis Moreno, Luis H. Salgado och Pedro Pablo Traversari räknas som nationalistiska kompositörer, alla inspirerade av den inhemska folkmusiken.
Folkmusik
Den ecuadorianska folkmusiken präglas av den regionala befolkningen. Jivaroindianernas sånger har ett så kallat treklangsbaserat tonförråd, medan ursprungsfolkens och mestisernas musik i bergsområdet har sina rötter i kichwakulturens pentatonik och instrument.
De instrument som används är framförallt panflöjter och andra flöjter, men även europeiska instrument som harpa och gitarr. Curiquinga, yumbo, danzante, pasillo, albazo och bomba är exempel på typiska sånger och dansvisor. Kustområdet har mer afrikanska influenser med instrument som marimba och cucnuno-trummor och sångdanser som bambuco och patacoré.
(Källor: Nationalencyklopedin, El Hoy, Consejo Nacional de Cultura del Ecuador)
Press
El Comercio är den mest betydelsefulla tidningen i Ecuador. Tidningen bildades 1906 och har sitt säte i Quito med en upplaga kring 160 000 exemplar.
Den största tidningen är emellertid Guayaquil-tidningen El Universo som grundades 1921 och har en upplaga på 175 000. Båda säger sig vara politiskt oberoende, men när indianrörelsen och andra oppositionella rörelser protesterar avslöjar sig ofta storstadspressen att de går i maktens ledband.
En av de något mer oppositionella tidningar är Quito-tidningen El Hoy.
Andra dagstidningar är la Hora, Expreso samt den populistiska Extra. Bland tidskrifterna är 14-dagarstidningen Vistazo en av de mest lästa. Tidskriften Qué Fue…, som ges ut av la Corporación de Educación y Comunicación Popular Quipus (CEQUIPUS) är ett av få exemplen på en tidning som står i opposition till makten.
Radio
Radion är det mest fria kommunikationsmediet i Ecuador. Det finns nämligen radiostationer som även är kritiska mot makteliten, till exempel Radio Luna som sänder från Quito. Man kan dela in de cirka 400 radiostationerna i dels de stora stationerna med nationell räckvidd, dels de mindre lokalradiostationerna.
Stationer med lång räckvidd ägs främst av de stora kommersiella radiobolagen och ett antal religiösa organisationer. De kommersiella bolagens material är i hög grad likriktat, eftersom omkring hälften av stationernas ingår i minst en programkedja som producerar och förmedlar program finansierade genom reklamintäkter.
De små stationerna, varav flertalet finns ute i provinserna, kan ägas av enskilda företag, kooperativ eller folkrörelseorganisationer. De ersätter i stor utsträckning telefonen och kommunikationsradion på landsbygden. Programinnehållet består till stor del av information, meddelanden och hälsningar förmedlade mellan organisationer eller enskilda personer.
Tv
Televisionen i Ecuador sände sitt första program 1959. I dag finns det 15 TV-stationer varav de största är Gamavision, Teleamazonas, Ecuavisa, Telesistema, TC Television och Teletrece. Den kritiska journalistiken lyser oftast med sin frånvaro, även om det finns några sällsynta undantag. Televisionen är till stor del maktens språkrör, vilket till exempel blev tydligt när indianerna protesterade mot regeringens prishöjningar i februari 2001. Då försökte tv-stationerna i det längsta tiga ihjäl det som skedde tills det inte längre var möjligt.
Källor: Nationalencyklopedin, UBV, Anders Rossing: ”Ecuador – folk och fakta”, UBV).
Sport
De stora sporterna i Ecuador är framförallt fotboll och ecua-volley, en variant av volleyboll. Den största internationella framgången har Jefferson Pérez skördat när han tog OS-guld i gång. Andra populära sporter är basketboll och schack.