Representanter från ursprungsfolks-organisationer uppger att de inte känner sig representerade av någon av kandidaterna i Perus presidentval och att de är besvikna över att rörelsen inte lyckats sammanföras i ett politiskt projekt.

Ingen av kandidaterna i söndagens presidentval i Peru fick tillräckligt många röster för att vinna första omgången. Ollanta Humala och Keiko Fujimori har gått vidare till nästa valomgång i juni.

En valaffisch i jätteformat har placerats mitt vid den stora vägen Salaverry i Lima, där det råder ständig rusningstrafik. Ett foto av Pablo Kuczynski, ledare för partiet Alianza por el gran cambio (Allians för förändring) möter de förbipasserande människorna. Den vanliga bilden av honom som toppekonomen i mörk kostym är utbytt mot ett foto där han spelar flöjt och har en traditionell mössa på huvudet.

Det finns fler exempel  på hur presidentkandidaterna vänder sig till ursprungsfolken; Alberto Toledo har sedan tidigare den andinska symbolen Chakana som partisymbol. Ex-presidenten Fujimoris dotter Keiko repeterar glatt några väl inövade fraser på quechua. Ingen av kandidaterna är främmande för att ta på sig en poncho när de står inför tusentals åhörare i Puno eller Cusco. Inte minst för Kuczynski, som kritiserts hårt för sitt amerikanska medborgarskap blir identifieringen med Peru och ursprungsfolken en väldigt viktig markering.

Gladys Vila utanför vallokalen i söndags. Fotograf: Kim Moberger

"Vi pratar olika språk"

Denna förment välvilliga inställning till ursprungsfolken har dock inte lyckats ta sig in i partiprogrammen. Gladys Vila är ledare för organisationen ONAMIAP, en kvinnoorganisation som representerar ursprungsfolk i Anderna och Amazonas. För Gladys är det ingen av presidentkandidaterna som representerar ursprungsfolken i Peru.

- Vi har analyserat partiprogrammen och de budskap som förmedlats av kandidaterna i media, och där är vi osynliga. När vi anordnar seminarier kommer de inte. Vi tog fram en enkät med elva frågor, den enda som brydde sig om att svara var Ollanta Humala.  

Enligt en färsk rapport från Världsbanken har Peru den högsta tillväxten i Latinamerika. För människorna som lever på landsbygden, varav en majoritet tillhör ursprungsfolken, förblir detta statistik på papper. Regeringen har inte lyckats fördela de ökade inkomsterna i statskassan, än mindre minskat marginaliseringen – eller säkerställt att bysamhällena får något inflytande över de beslut som tas ovan deras huvud. Gladys förklarar:

- När kandidaterna pratar om hur de ska lösa fattigdomen handlar det alltid om hur de ska hjälpa oss, med gratis måltider i skolan och så vidare. De behandlar oss som objekt, inte som subjekt! Som att vi vore oförmögna till att tänka och reflektera. Vi har egna förslag till hur problemen bör lösas, men de lyssnar inte på oss. Vi pratar helt olika språk!

Ingen Evo-effekt

Ursprungsfolksrörelsen är inte lika stark i Peru som i grannländerna Bolivia och Ecuador. Anledningarna till detta är givetvis många och komplexa. En av dem är Perus historia av gerillarörelser och statsterror, där de som identifierade sig som ursprungsfolk stämplades som terrorister. Detta kombinerat med sekler av kolonialvälde och rasism gör att många människor inte vill identifiera sig som ursprungsfolk. 

Dock har rörelserna i Peru påverkats av framgångarna i Ecuador och Bolivia, där flera av ursprungsfolkens förslag har inkluderats i de nya konstitutionerna. Finns det en vision om att något liknande skulle kunna hända i Peru?

Luis Vittor som har följt ursprungsrörelsen i Anderna ar pessimistisk:

- Ursprungsfolksrörelsen har gått igenom en process och vaknat. I det här valet fanns möjligheten att skapa ett plurinationellt Peru, det var nu som alla de rörelser som ifrågasätter den nuvarande nyliberala modellen skulle samla sig. Men nu har dörren stängts, man har misslyckats med att befästa ett politiskt projekt i Peru. Nu kommer vi snarare röra oss mot ett Chile, med vänsterpartier som befinner sig närmare mitten. 

Det har dock gjorts försök; Alberto Pizango, ledare för ursprungsfolksorganisationen AIDESEP, lanserade sin presidentkampanj i november. Likaså var det många i ursprungsfolksorganisationerna som stöttade vänsterprästen Marco Arana, känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter. Luis säger att det var en stor besvikelse när ingen av dessa hamnade på valsedlarna. Han förklarar att detta grundar sig i ett problem; man är van vid att jobba med lokala frågor och specifika fall, men lyckas inte mogna och lyfta detta till ett politiskt projekt som enar hela rörelsen.

Text och foto: Kim Moberger, Latinamerikagrupperna