Den politiska krisen i Honduras är ett faktum men åsikterna om hur man ska se på den går isär i Latinamerika. Är det en illa förklädd statskupp av en elit som sett sin traditionella makt hotad? Eller ett lagligt avsättande av en despotisk ledare som gått utöver sina befogenheter och brutit mot lagen?

Tidigt på söndagsmorgonen tog sig militär in i Honduras president Manuel Zelayas hem. Strax därefter satt han på ett plan till Costa Rica. Så långt verkar alla vara överens. Men var det en statskupp eller inte?

Stora delar av världen har under den senaste veckan visat sitt stöd för Manuel Zelaya. Från FN, via Organisationen för de Amerikanska Staterna (OAS) till USA, alla har de ställt sig bakom presidenten och fördömt statskuppen. Men i Honduras är många av en helt annan åsikt.  

Förvånad över stödet

Kolumnisten Adolfo León Gómez skriver i den honduranska dagstidningen El Heraldo att han är förvånad över det stöd Zelaya har fått internationellt. Han menar att presidenten har gjort sig skyldig till grova lagbrott.

" Zelayas regering försökte förlänga sin regeringstid genom att bryta mot lagen och mot den honduranska konstitutionen. Han respekterade inte statliga entiteter och trotsade resolutioner från viktiga organ i desperation över att hans regeringstid närmade sig sitt slut", skriver han i en ledarkrönika på torsdagen.

Både Zelayas motståndare och hans anhängare säger sig försvara demokratin. I flera städer i Honduras har de senaste dagarna kuppens förespråkare demonstrerat för just demokrati med argumentet att Zelaya hotade densamma när han gick vidare med en folkomröstning trots att den bedömts som lagvidrig av högsta domstolen.

Rätt att bli tillfrågade 

Många av dem som stödjer Zelaya frågar sig dock om en folkomröstning i sig verkligen kan vara olaglig.

"Alla personer, grupper och politiker har rätt att stödja eller förkasta de ideologier som karaktäriserar länderna på vår kontinent. Det de inte har rätt till är att införa sin egen åsikt som samhällets allmänna åsikt, att hindra att en president avslutar sitt konstitutionella mandat därför att de inte delar hans sympatier med andra presidenter och att hindra medborgarna från att bli tillfrågade om vilket tema som helst, inklusive utarbetandet av en ny konstitution", skriver Leticia Salomón, sociolog och ekonom på universitetet Universidad Nacional Autónoma de Honduras.

Ny-kuppande höger 

Isabel Rauber, argentinsk doktor i filosofi ser Zelayas motståndares försvar för demokratin som en ursäkt.

"Statskuppens ‘demokratiska’ förklädnad visar på de mäktigas nya auktoritära stil och klär av deras marknadsstyrda demokrati, "när det passar mig, ja, när det inte passar, nej." Det är inte ett steg tillbaka till dåtiden: det är lanseringen av en ny metod för den impotenta högern. Ny-kuppandet är "demokratiskt" och "konstitutionellt" Honduras visar därför på början av en ny era, den av "konstitutionella kupper", skriver hon.

Bortom diskussionen om huruvida Honduras har genomlevt en statskupp eller inte finns också rädslan för att kuppen är en start på en ny odemokratisk era i Latinamerika. Joaquín Villalobos, före detta salvadoransk gerillamedlem, numera konsult i konfliktlösning, varnar för att Centralamerika återigen kan bli en krutdurk.

"Centralamerika har alltid varit känt för valfusk, militärdiktaturer (...) och gerillor. Fredsprocesserna på 1990-talet gav hopp om en ny varaktig institutionell demokrati, men valfusket i Nicaragua förra året och kuppen i Honduras gör att man funderar på om bananrepublikerna är tillbaka", skriver han i en ledarkrönika i den honduranska tidningen La Tribuna.

Chávez skapar konflikter 

Han pekar på att regeringarnas vänstervridning i flera latinamerikanska länder har skapat en grogrund för konflikter.

"Rädsla är motorn i alla konflikter och Honduras är inget undantag. Rädslan som skapades genom den avsatte presidenten Zelayas närmande till överste Chavez ledde den politiska klassen i Honduras till att göra det den brukar göra i liknande fall. Att ställa presidenten inför rätta var alldeles för sofistikerat för Honduras. Nu har problemet blivit mycket allvarligare, eftersom ingen latinamerikansk president vill komma till ett annat land i pyjamas.

Vi måste utan tvekan förkasta kuppen, men det internationella samfundet måste ta hänsyn till att den auktoritära politiken i Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Venezuela har blivit en allvarlig provokation mot mitten- och konservativa krafter i hela regionen. (...) Den Chavistiska polariseringen försvagar samhällen som redan är hotade av tusentals kriminella gängmedlemmar och mäktiga karteller."

Johanna Kvarnsell