I Bolivia finns en särskild lag om hembiträdenas rättigheter och för tre år sedan blev ett hembiträde utsedd till justitieminister.
- Men i praktiken är vi fortfarande en av de mest diskriminerade yrkesgrupperna, säger Marlena Murillo i fackföreningen Fenatrahob.

Candelaria López Claros började jobba som hembiträde som 16-åring. Hon tvättade, städade, lagade mat och tog hand om barnen åt två familjer.

- Det var massor av jobb att ta hand om så många personer. Jag jobbade hårt och hade inte ens ledigt på helgerna. Och den enda lönen jag fick var mat och husrum, berättar hon.

Under sex års tid arbetade hon i de två familjerna, utan att få gå ut, utan att få ledigt och utan att få studera. Ända tills hon en dag hörde ett program på radion där de pratade om vilka rättigheter man har som hembiträde.

- Jag visste inget om det innan, att det jag gjorde var slavarbete. Men när jag fick reda på det bestämde jag mig för att sticka.

Hon åkte hem till några släktingar och fick hjälp att anmäla sina tidigare arbetsgivare. Nu är hon generalsekreterare i fackföreningen för hembiträden, Fenatrahob, i regionen Santa Cruz.

En skam att vara hembiträde
Ingen vet riktigt hur många hembiträden det finns i Bolivia. Den senaste undersökningen gjordes 1992 och visade på 135 000.

- Men det har troligen ökat ganska mycket sedan dess. Och dessutom är det nog fler än man tror eftersom många skäms över att arbeta som hembiträden. Om man frågar dem säger de i stället att de säljer bröd på gatan eller något i den stilen, säger Marlena Murillo som snart ska ta över som generalsekreterare i Fenatrahob i Santa Cruz.

I regionen Santa Cruz finns det troligen runt 50 000 hembiträden, men bara 50 personer är fackanslutna. Hon tror att det framför allt beror på att det är få som känner till sina rättigheter och det stöd de kan få hos facket.

- Och så är det många som stöter på problem när de väl vill gå med, eftersom arbetsgivarna inte tycker om det. När jag hade gått hit första gången sa min arbetsgivare att jag aldrig fick gå tillbaka. "Där lär de bara ut lögner", sa hon till mig.

Men Marlena Murillo fortsatte att gå till facklokalen. Hon sade till sin arbetsgivare att hon skulle gå och hälsa på sin syster, men i stället började hon engagera sig mer och mer i hembiträdenas rättigheter. Nu har hon sagt upp sig och börjat jobba i en annan familj.

- De accepterar mitt engagemang och låter mig gå hit. Fast det är klart, de är inte alltid så glada när de måste ge mig min rätt att gå ifrån jobbet för att gå på möten, säger hon.

Rättigheterna uppmärksammade
Casimira Rodríguez. Fotograf: Jessica NilssonFackföreningen Fenatrahob bildades 1993 på initiativ av bland andra Casimira Rodríguez, som själv jobbade som hembiträde sedan hon var 13 år. Tio år senare lyckades man få igenom en lag om hembiträdenas rätt till bland annat reglerad arbetstid och semester. År 2006 blev sedan Casimira Rodríguez utsedd till justitieminister i Evo Morales regering.

- Både den nya lagen och Casimira Rodríguez ministerpost var jätteviktiga för oss. Det gjorde att hembiträdenas situation blev synlig och våra rättigheter diskuterades. Innan var det knappt någon som hade tänkt på det. Vi var varken människor eller en yrkesgrupp, säger Marlena Murillo.

Men samtidigt menar hon att vänsterregeringen och den nya konstitutionen många gånger gjort det svårare för hembiträdena i Santa Cruz eftersom rasismen från de rika familjerna, som ofta tillhör oppositionen, har ökat.

- När vi säger ifrån svarar de bara "gå och klaga hos din regering, det är ert fel att Bolivia håller på att gå under".

Nästan alla hembiträden som arbetar i Santa Cruz är migranter från andra delar av Bolivia, och de allra flesta tillhör något av ursprungsfolken. Förut åkte många till Spanien för att leta jobb, men sedan Spanien ökade sina visumkrav på bolivianer kommer ännu fler hit.

- Nu är det stort överskott på hembiträden i Santa Cruz och det gör att lönerna blir lägre och få vågar säga ifrån när de blir dåligt behandlade. Då blir de bara utkastade och så anställer man någon ny, säger Candelaria López Claros.

- Det viktigaste vi kan göra är att sprida information om våra rättigheter. Det är så många hembiträden som inte har någon aning om vad de har rätt till. Så vi försöker informera i radion, hålla i kurser och dela ut flygblad. Lagarna finns, men de måste ju följas också, säger Marlena Murillo.

Vanligt med övergrepp
Såväl sexuella övergrepp som barnarbete och obetalt arbete är vanligt bland hembiträden, men det är många fall som aldrig blir anmälda.

- Det är en lång process att gå till domstolen. Det är svårt att anmäla en arbetsgivare som man är beroende av och som man blir hotad av. Många som bor där har ju inte ens någon annanstans att ta vägen, säger Marlena Murillo.

Dessutom behöver man pengar för att betala en advokat. Pengar som få hembiträden har. Eftersom fackföreningen i Santa Cruz inte har något ekonomiskt stöd har man inte råd att ge några ersättningar. Men som tur är finns det advokater som volontärarbetar för att hjälpa utsatta hembiträden.

- Det kommer ofta hit kvinnor som blivit utnyttjade och slagna. Igår kom det en tjej som var full av blåmärken. Hon var bara 18 år och hade inte fått studera eller gå ut. Så hon fick nog och sa upp sig. Då blev arbetsgivaren arg och beskyllde henne för stöld och började slå henne. Så när hon kom hit var hon helt förkrossad och visste inte vad hon skulle göra, berättar Candelaria López Claros.

Genom facket fick kvinnan nu kontakt med en advokat och ska anmäla fallet. Candelaria López Claros själv har fått jobb i en annan familj, och den två år långa rättegången mot hennes tidigare arbetsgivare ska avslutas i nästa vecka.

- Jag är lite nervös för hur det ska gå, men jag tror att de kommer att få betala böter till mig. De har ju inte betalat någon lön alls för sex års arbete.

Kerstin Edquist