Människohandel är dagens moderna slaveri och ett växande problem i Argentina. Lokala organisationer kritiserar Argentinas anti-traffickinglag för att vara exkluderande och inte erbjuda förebyggande åtgärder.

Argentina är både ett ursprungs-, transit-, och slutdestinationsland för människotrafficking. Majoriteten av de utsatta kommer från grannländerna Bolivia och Paraguay till storstaden Buenos Aires och från landets nordligaste och fattigaste provinser: Chaco, Formosa, Corrientes, Jujuy, Salta och Misiones. Trenden är att människor smugglas från fattiga till rikare områden, både in i och inom landet, samt transnationellt, för att exploateras sexuellt eller tvingas till slavarbete inom textilfabriker, jordbruket eller som tjänstefolk. De som inte stannar i landet slussas vidare till länder som Chile, Brasilien, Mexiko, Spanien och övriga Västeuropa.

Trafficking av människor i Argentina sägs ha växt efter den ekonomiska krisen 2001, men inte förrän 2008 stiftade parlamentet en generell anti-traffickinglag. Argentinska organisationer kritiserar dock lagen för dess snäva definition av människohandel och för att offer äldre än 18 år måste bevisa att de inte självmant har gått med på att utsättas för trafficking. Det finns heller inga utvecklade mekanismer som garanterar att brottsoffer får den hjälp de behöver.  

Många offer är migranter

Uppskattningar från Världsorganisationen för internationell migration (OIM) visar på att trafficking av människor med syfte att tvingas till arbete för svältlöner har ökat de senaste åren. Trafficking av människor för sexuell exploatering har historiskt sett stått för 80 % av människohandeln, men siffror från 2006 visar att 40 % av anmälningarna gällde människor som hade tvingats till slavarbete i fabriker, affärer, gruvindustrin, inom jordbruket och som tjänstefolk.

Större delen av de som utsätts för trafficking för att tvingas till arbete för svältlöner är migranter. Detta handlar också om människor som till följd av ekonomiska behov självmant söker sig till Argentina och storstaden i hopp om en bättre framtid.

En orsak till att migranter är en särskilt utsatt grupp är att de många gånger inte vet vilka rättigheter de har och lättare kan utnyttjas av grupper som genom falsk information lurar in dem i exploatering.

Ett talande exempel på detta är Emiliana Mamani från La Paz i Bolivia. För 25 år sedan övertalades hon av sin väninna att åka till Argentina för att arbeta och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna starta en egen frisörsalong i sin hemstad. Det hon inte fick veta var att hon skulle arbeta från åtta på morgonen till tolv på natten, bara tjäna 15 dollar i månaden och hålla sin lilla dotter instängd i samma rum som hon bodde i medan hon arbetade på en illegal textilverkstad i Buenos Aires. Hon kunde inte åka tillbaka till Bolivia eftersom att hon inte hade några pengar och höll på att hamna på gatan, men hade "turen" som hon själv uttryckte det, att hitta arbete på en annan illegal verkstad, där hon åtminstone kunde lämna sitt barn på dagis.

- Jag kunde inte åka tillbaka till Bolivia, vi hade inga pengar eftersom  jag hade investerat allt vi hade på vår resa hit till Argentina, förklarar Emiliana, i en intervju som genomfördes på CAREF, en organisation som arbetar med att motverka trafficking inom ramen för migration.

Bevisbördan på offren

Det är svårt för människor i Emilianas situation att lämna sina arbeten trots att exploateringen är så omfattande, eftersom att det alltid är bättre att bo kvar under hemska förhållanden än att bo på gatan. Det upplevs också ofta som ännu svårare att anmäla förhållandena till polisen då de själva måste bevisa att de inte självmant har gått med på att utsättas för trafficking.

Ett ytterligare problem när det gäller att våga anmäla exploatering och trafficking är den utbredda korruptionen inom polisväsendet i Argentina. Enligt argentinska organisationer finns det exempel på polisbefäl, framförallt på provinsiell nivå, som äger bordeller eller som i utbyte mot mutor, sexuella tjänster, mat eller alkohol understödjer traffickingverksamheten. Detta resulterar i att varken traffickingoffer eller organisationer som jobbar mot människotrafficking vågar anförtro sig till polisen.

Om inte lagen reformeras och det utvecklas kontrollmekanismer mot korruptionen inom polisväsendet kommer det bli svårt att minska det "moderna slaveriet" i Argentina.

Text: Natalia Rojas Romero, statsvetenskapstudent i Argentina.