Det är onsdagkväll på Plaza de Armas i centrala Arequipa. Ett hundratal människor har samlats vid torget för att visa sitt stöd för Amazonasbefolkningen.

Ljudet av hundratals dämpade röster sprider sig som en gigantisk viskning över torget och gör känslan näst intill sakral. Inte ens slagorden är desamma ikväll. Kvar finns inga slagord, kvar finns en trött men uppriktig önskan om ett slut på oroligheterna.

- Vi vill ha fred, nej till våldet.

- Har du tänkt på hur fridfullt det är trots att torget är fyllt till bredden av människor, säger mannen intill samtidigt som hans blick vandrar ut över de otalet antal vita ballonger, flaggor och stearinljus som fyller torget.

- Folk förstår inte alltid att det inte alltid är mest lönsamt att skrika högst. Manifestationer förknippas så ofta med radikala grupper. Vad skulle de säga om de kom hit och såg sig omkring ikväll? Vi är vanliga människor, vi är inga radikala studentgrupper på drift. Vi är vanliga peruaner som vill ha lugn och ro, som vill att regeringen ska ta sitt ansvar och säkrar tryggheten i norr.

Nationellt engagemang
På de långsträckta trappstegen utanför den ståtliga katedralen, omringad av hundratals tända stearinljus och prydligt ditlagda blommor, sitter Victor Quispe och blickar ut över det upplysta torget. Victor har rest till Arequipa från den närliggande kuststaden Mollendo och är förtvivlad över utvecklingen i Amazonas. Samtidigt medger han att han är rädd för att de nationella stödmanifestationerna ska resultera i ännu fler civila offer.

- Det finns så många människor som kommer till den här typen av aktiviteter för att skapa problem. Om inte ens polisen kan hålla sig från oprovocerat våld, hur ska de då kunna förmedla en ickevåldsbild till resten av medborgarna, säger han och syftar på de rapporter om övervåld och rena avrättningar som har cirkulerat under den senaste tiden.

Många sanningar

- Har du sett bilderna från Bagua, frågar Victor Quispe.

I takt med att tidningarna i landet publicerar bilder på de 24 kidnappade och mördade poliserna sprider sig bilder på sönderbrända och svårt sargade kroppar från lokalbefolkningen genom alternativa medier.

- Jag har sett rapporter där det vittnats om hur polisen bränt kroppar och kastat dem i närliggande vattendrag för att undanröja bevis. De pratar om upp till 400 försvunna, berättar Victor Quispe.

Han tycker att det är svårt att veta vad man ska tro.

- Det kommer så mycket information från alla håll och kanter där alla påstår sig sitta på sanningen. Sanning, fortsätter han, det är ett konstigt koncept det där.

Hopp om framtiden
På torget i Arequipa har det lågmälda manifestationståget stannat upp i skuggan av de hundratals stearinljusens sken. På trappavsatsen till katedralen sitter Victor Quispe kvar och blickar ut över folksamlingen. Plötsligt rycker han till.

- Såg du den där, utbrister han plötsligt. Hans ansikte skiner upp samtidigt som han pekar upp mot den nattsvarta himlen där en vit duva just seglat förbi.

- Det kanske finns hopp trots allt.

Lisa Ljunggren