“Tacka Gud för att vi inte är mörkhyade”

*Rsismen finns alltid närvarnade i Bolivia. Folk förnekar sitt ursprung och man söker sig alltid en partner med ljusare hudfärg. Den som tillhör ursprungsfolk nekas access till vissa ställen och blir också objektifierad eller förringad till mindre vetande.*

I dag fyller FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna 60 år. I de mänskliga rättigheterna ingår bland annat att alla har samma rättigheter utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung. Så är det inte i Bolivia.

Jag skulle vilja dela med mig av några skilda händelser under bara den senaste tiden. Låt oss först se till de den rasism som har med politiken att göra.

Det sägs att rasismen i Bolivia har ökat i och med nya regeringen. Många människor kan inte stå ut med att landets president tillhör ett ursprungsfolk. Den rasism som tidigare låg och puttrade under ytan visar nu sitt fula tryne.

På ett barnkalas för en väns dotter som fyllde tre år hade man hyrt in en dockteater och de spelade upp en modern version av Rödluvan och vargen där vargen egentligen var snäll. Dockan som föreställde vargen bar en mössa som vanligtvis ursprungsfolk på högplatån använder och när vargen dyker upp försedd denna mössa får ett av barnen spel och börjar skrika.

- Evo förrädare! (med anspelning på presidenten.)

Pojken blir mer och mer upphetsad och varje gång vargen kommer upp på scen kastar pojken sten på dockteatern och fortsätter skrika “Evo förrädare”.

Senare under kalaset pratar jag med pojkens mamma som börjar prata om ursprungsfolkens syn på barn och drar udda slutsatser.

- I deras kultur känner man inte för sina barn på samma sätt som vi. De har så många barn så de betyder inte samma sak som för oss. Om ett barn dör så gör det inte så mycket. Jag har själv sett det på sjukhus, att indiankvinnorna valt att ta med sig sina sjuka barn därifrån och sagt att de föredrar att de dör i hemmet istället för att de ska få vård.

I den dansgrupp som jag tillhör använder vi alla attribut från ursprungsfolken i vår dans men ingen vill sammankopplas med ursprungsfolk. Inför ett uppträdande talades det om att vi skulle dansa in med ursprungsfolkens flagga, whipala, men där gick gränsen.

- Vi tillhör inte regeringspartiet, sade de.

När vi till våra hattar skulle placera de färgglada banden i samma ordning som whipala-flaggan visste flickorna inte i vilken ordning och jag frågade om inte någon hade en whipala-flagga hemma vilket togs som en förolämpning.

Stämningen är ibland extremt spänd. På en restaurang blev jag av en boliviansk journalistkollega tillfrågad vad jag tyckte om bolivianska mediers nyhetsrapportering och jag svarade att den var väldigt vinklad. En kvinna vid bordet intill hörde detta och började argumentera och kalla oss för "masister" (tillhörande regeringspartiet). Snart var hela restaurangen inblandad i ordväxlingen och jag fick desperat vädja alla att sätta sig ner och fortsätta äta.

Man kan höra rasistiska tillmäten på gatan som “Förbannade ras” eller “Det är för jävligt, torget är fullt av masister”.

Ingenstanns kommer man undan diskussionen. På ett diskotek i Cochabamba träffade jag en väns kusin från Sucre strax efter händelsen i maj i år då en stor grupp ursprungsfolk blev offentligt förödmjukade på torget av personer som tillhörde oppositionen. De blev fråntagna sina traditionella attribut och tvingades ta avstånd från presidenten.

- Läget är allvarligt i Sucre. Det verkar som om sucreborna är värre än santa cruzborna när det handlar om rasism, sade jag med tanke på vad som just hänt och även med tanke på att killen kom från Sucre

- Någon måste betala för vad presidenten gör. Det var rätt åt dem, svarade killen.

*Klädd i ursprungsfolkskläder är man utesluten från vissa utrymmen*

Ursprungsfolken är den främsta måltavlan i rasismen. Många skäms över sitt ursprung. Trots att 90 procent av Cochabamba-borna har far- och morföräldrar som klär sig i traditionella kläder och talar quechua som första språk, vill deras barnbarn i 20-årsåldern inte kännas vid att de förstår quechua.

Många gånger har jag hört “Min familj talar inte quechua” och när jag kommit hem till familjen i fråga har föräldrarna suttit och pratat quechua.

En vän som undervisar på en skola för bättre förmedlade barn fick höra följande klagomål från en av sina elever:

- Magister! Det finns barn här i klassen som säger ord som är “indiaka” (inte ren spanska utan influerad av ursprungsfolksspråket quechua).

- Jaså, vad då för ord?

- Det låter så fult så jag vill inte upprepa dem.

Häromveckan var det avskedsfest för en av Latinamerikagruppernas medarbetare i Bolivia och vi skulle gå ut och dansa.

- Vänta, är den där kvinnan med er?, frågade dörrvakten plötsligt när vi var på väg in, och pekade på den bolivianska kollegan som klär sig i traditionella aymarakläder.

-Hon kommer inte in här, slog han fast.

På shoppingscentrumen handlar bara de rika och med ljusare hudfärg. De enda mörkhyade som handlar där är hembiträdena. Utan att tänka på det tog jag med två kvinnliga vänner klädda i ursprungsfolkskläder till Cochabambas shoppingcenter IC Norte.

- Hur kan du göra det?, fick jag höra av en kollega senare.

- Förstår du inte hur obekväma de måste ha känt sig?

På "min" institution blev vi alla presenterade vid namn utom "cholitan", som fick nöja sig med att vara bara en "cholita".

En kvinna av ursprungsfolk kallas i allmännt tal för cholita och detta namn är också synonymt med hembiträde. Att vara cholita betyder också att alla kallar dig för cholita.Jag har varit på fester där det funnits cholitor men som varit i minoritet och festdeltagarna gjort sig lustiga på deras bekostnad.

- Hörrö, varför går du inte och dansar med cholitan därborta?

*Nyp när en svart går förbi*

Att en person med aningen ljusare hudfärg skulle dansa med en kvinna av ursprungsfolk är otänkbart. Man söker sig alltid till en partner med samma eller ljusare hudfärg.

De kubaner som under senaste åren kommit till Bolivia för att studera eller arbeta blir ännu värre diskriminerade då deras hudfärg är ännu mörkare. På de ställen där jag går och dansar salsa är det bara “utlänningar” som jag, det vill säga européer eller amerikanskor, som uppskattar de kubanska männens danstalanger. Ingen boliviansk tjej kan tänka sig att dansa med en så mörkhyad man.

Det finns en folkgrupp i Bolivia som kallas afro-bolivianer, men de koncentreras i ett tropiskt område norr om La Paz som heter Yungas och man ser sällan människor med afrikansk påbrå på andra ställen i landet. Kanske just på grund av ovanligheten finns det en tradition i resten av landet att när man ser en person med afrikanskt påbrå, det vill säga med riktigt mörk hudfärg, så ska man skynda sig att nypa personen man promenerar med och säga “Suerte”, som betyder “Tur på dig!”. Detta är en så vanlig sed att folk inte ens skäms för att göra det öppet. En afro-amerikansk utbytesstudent blev olyckligt varse denna sed omedelbart efter sin ankomst. Hon tog först väldigt illa vid sig, försökte sedan forska efter ursprunget, men hon kom det aldrig på spåret.

Ett par som jag känner där kvinnan är skandinavisk och mannen tillhör ett ursprungsfolk möts alltid av förtjusta uttryck då man konstaterar att deras barn har vit hudfärg.

- Vilken tur ni har som fått ett vitt barn. Själva har vi fått en sån mörk flicka, sade ett par släktingar till mannen.

På ett katolskt seminarium för högstadieelever, där alla lärare skulle gå fram på podiet och tacka Gud, stegade engelskalärarinnan fram.

- Jag vill att vi ska tacka Gud för att vi inte är mörkhyade, sade hon.

Just stick i stäv med artikel 26:

"Undervisningen skall främja förståelse, tolerans och vänskap mellan nationer, rasgrupper och religiösa grupper."

Slutligen; FN-deklarationens budskap tål att repeteras i Bolivia:

"Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt."

_Jessica Nilsson_