Chiles nya regering, ledd av multimiljardären Sebastián Piñera, har nu suttit ett år vid makten. Med det skyhöga kopparpriset är landets ekonomi en av Latinamerikas starkaste, men inkomstfördelningen är fortfarande usel.

När José Paredes blev av med sitt jobb på en grossistbutik i början av januari började han sälja glass igen. Det hade han inte gjort på sju år. Nu står han med sin vagn med tillhörande parasoll på Plaza de Armas i staden Puerto Montt, i södra Chile. En vanlig dag drar han in mellan 8000 och 9000 pesos. Cirka 125 svenska kronor.

- Om jag är realistisk har jag allvarliga ekonomiska problem just nu. Min dotter börjar på universitetet i år och det kostar 120 000 pesos i månaden, utöver det som studielånet täcker. Jag kommer att behöva dra in 300 000 pesos i månaden för att få det att gå runt.

José bor ensam med sina två barn. En vanlig månadslön för jobb som inte kräver utbildning ligger sällan över 250 000 pesos. Josés plan är att hitta ett heltidsarbete och utöver det sälja glass så länge vädret tillåter. Sen får han hitta på något annat.

José Paredes med sin glassvagn på Plaza de Armas i Puerto Montt. Fotograf: Julia Björkström

Två sidor av utvecklingen

Den makroekonomiska utvecklingen i Chile de senaste tjugo åren har varit stark. Landet är världens största producent av koppar och med den stora efterfrågan från bland annat Kina, har priset drivits upp till rekordnivåer. BNP per capita har nästan tredubblats sen början av 1990-talet.

Under samma period har fattigdomsnivån har sjunkit från nästan 40 procent till mellan 11,7 procent, enligt FN-organet Cepal, och 15,1 procent, enligt officiell chilensk statistik. Arbetslösheten ligger på dryga 8 procent och Chile är ett av två latinamerikanska medlemsländer i OECD.

I början av mars förra året tillträdde multimiljardären och högerpolitikern Sebastián Piñera som president. De två partierna bakom honom, Piñeras egna Renovación Nacional och konservativa Unión Demócrata Independiente, ersatte då mittenvänsterkoalitionen Concertación, som styrt i fem mandatperioder. Den nya regeringen består till största delen av företagare och har få erfarna politiker. Den har inte bjudit på några större överraskningar. Att Piñera utnyttjar varje tillfälle att synas i teve, och att framhålla hur enat och framgångsrikt Chile är, har inte heller förvånat någon.

Men Chile är ett land med enorma ekonomiska klyftor. Den rikaste femtedelen av befolkningen tjänar 14 gånger så mycket som den fattigaste, och de statliga kopparpengarna placeras till stor del utomlands för att hålla den egna marknaden attraktiv för investerare. Drygt var tionde chilenare klassades i den senaste undersökningen av Cepal som fattig, men åtminstone en tredjedel av befolkningen skulle lätt kunna hamna under strecket, menar ekonomer vid Universidad de Chile.

Minimilönen ligger på 172 000 pesos i månaden. Drygt 2000 svenska kronor. Förra året skapades enligt regeringen 385 000 nya jobb. Av dem var mer än hälften inkomstbringande sysslor som folk skapat på egen hand, som att sälja frukt, grönsaker eller mat på gatan.

Svårare bedriva fackligt arbete

Doris Paredes. Fotograf: Julia BjörkströmDoris Paredes är president för Chiles största fackförbund Central Unitaria de Trabajadores (CUT) i Llanquihueprovinsen där Puerto Montt ligger. Hon säger att om Chiles ekonomiska utveckling har varit jättebra, har den sociala varit jättedålig.

- Det gick visserligen framåt under Concertaciónregeringarna, men inte alls tillräckligt. Under Bachelets tid gjordes det ordentliga sociala satsningar, men även hon avgick med en skuld till arbetarna. Lönerna för okvalificerad arbetskraft har knappt stigit alls. Här måste man lagstifta om det ska bli någon förändring. Jag kan räkna på en hand de företag som förbättrat något av egen fri vilja.

Paredes pekar ut räddningen av de 33 gruvarbetarna som typisk för den nya regeringen. Maximal massmedial uppmärksamhet på själva räddningsaktionen medan det viktigaste – säkerheten på arbetsplatserna – hamnade i skymundan.

Hon menar att man vill få det att se ut som att regeringen har en nära relation till den fackliga rörelsen, medan det i själva verket har blivit svårare att bedriva facklig verksamhet. Representanter bjuds in till samtal, men sen lyssnar man inte på vad de har att säga.

- Klimatet har blivit mycket stelare. De försöker splittra rörelsen och ger makt åt organisationer som inte representerar arbetare på samma sätt som CUT. På vår kongress för några veckor sedan kom vi fram till att vi måste lägga allt krut på att bara försvara oss nu.

Den fackliga anslutningen i Chile ligger på mellan 10 och 20 procent. En anledning är splittringen inom rörelsen, men det finns också många hinder för att organisera sig. Flera stora företag har egna fackliga organisationer, men de är enligt Paredes till för att hålla koll på arbetarna snarare än för att stödja dem. På många andra arbetsplatser går det inte att ansluta sig till något fack. Då blir man av med jobbet.

- Allt beror på företagarnas mentalitet. Här är den som går med i facket en fiende. Sen är lagstiftningen också väldigt svag när det kommer till det här. Den skyddar inte arbetaren.

Hårt arbetsklimat

Elizabeth Cendoya pluggade till veterinär men fick avbryta sin utbildning när familjen inte hade pengar till avgiften. Sen ett halvårElizabeth Cendoya. tillbaka jobbar hon som säljare på varuhuset Paris, i det stora köpcentret nere vid vattnet i Puerto Montt. Hon berättar om stämningen.

- Cheferna är arroganta och otrevliga. De ser ner på underordnade som har lägre utbildning och behandlar dem illa.

Elizabeth blev nyligen anklagad för stöld. Vakter kom och sökte igenom det förråd där hon förvarar kläder åt märket hon jobbar för. Efter ett samtal med chefen sa hon upp sig.

- Jag tycker inte att man kan behandla folk hur som helst. Jag sa upp mig, men det kan jag göra eftersom jag inte har någon annan att försörja. Jag har kollegor som är ensamstående mödrar och måste försörja ett helt hushåll på minimilönen. De jobbar övertid utan att få betalt och vågar aldrig säga ifrån. Det är hemskt. Folk blir stressade och undergivna av rädsla för att förlora jobbet.

I mars återupptar Elizabeth studierna. Hon har fått ett lån som täcker kursavgiften för det sista året av utbildningen.

På gatan utanför byggnaden där José Paredes har lämnat in sin vagn jagar polisen bort en kvinna som säljer majs. När de försvunnit kommer hon tillbaka och fortsätter arbeta. En vanlig syn i Chile.

José har ingen större tilltro till politikernas vilja att jämna ut inkomstklyftorna. Än så länge har Piñeras regering inte gjort några genomgripande förändringar vad gäller vare sig arbetsmarknaden eller lönerna.

- De kommer inte att vilja sänka sina löner, och när många av dem dessutom är företagare kommer de inte att vilja höja våra, säger han.

Text och foto: Julia Björkström, Frilanslinjen, Escuela Nórdica, Chile