Det skydd som människorättsförsvarare får av den colombianska regeringen underkänns av den internationella kommissionen som följt upp kampanjen För rätten att försvara mänskliga rättigheter. Delegater från 15 länder har besökt Colombia för att ta emot vittnesmål av människorättsförsvarare i och med att kampanjen avslutas.

I juni 2009 startades den nationella och internationella kampanjen för stöd av människorättsförsvarare i Colombia, för att belysa deras situation och för att sätta press på staten att uppfylla sitt ansvar att skydda dem. Nästan 300 organisationer har deltagit.

I april samma år som kampanjen drogs igång hade uppgifter läckt ut att den colombianska säkerhetstjänsten DAS de senaste sju åren systematiskt och utan juridiskt tillstånd avlyssnat telefoner och hackat sig in på människorättsorganisationers, enskilda försvarares, domare i högsta domstolen och journalisters mejlkonton.

"Hot mot landets säkerhet"

Männsikorättsförsvarare, menade dåvarande presidenten Alvaro Uribe, var ett hot mot landets säkerhet, liksom gerillan och knarkhandlare. Hans retorik lämnade i bästa fall det osagt om möjliga paralleller dessa emellan. I värsta fall kom han med direkta utpekningar och anklagelser.

I dag står högt uppsatta personer inom DAS inför rätta för att ha haft samröre med paramilitärer och för att ha mördat och hotat människorättsförsvarare, liksom begränsat deras arbete och drivit ogrundade juridiska processer mot dem. I september i år dömdes till exempel före detta DAS-chefen, Jorge Noguera, till 24 års fängelse.

Därmed kan scenariot tyckas se bättre ut. Den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos har inte heller en fullt lika konfronterande och stigmatiserande ton mot människorättsförsvarare som sin föregångare, och han har dessutom sjösatt ett stort juridiskt projekt som ämnar kompensera krigets offer i Colombia.

Likväl visar siffror att situationen för människorättsförsvarare ytterligare har förvärrats. Mellan maj 2010 och maj 2011 har 255 agressioner mot människorättsförsvarare utförts, och av dessa mördades 54 stycken, enligt en rapport som släpptes i augusti av programmet Vi är Försvarare.

Ana Fabricia Córdoba

ur El Colombianos arkivEn av de mördade människorättsförsvararna detta år var Ana Fabricia Córdoba. 2001 kom hon som tvångsförflyttad till Medellín och hennes  knappt 60-åriga liv avslutades av en kula på en buss i juni i samma stad.

Till följd av sitt arbete för tvångsförflyttade och som en av koordinatörerna för den feministiska fredorganisationen Ruta Pacífica såg hon både sin man och sina söner mördas, mord som den resterande familjen tillskrev staten. Och trots att hon hos flera statliga myndigheter anmält de kontinuerliga dödshot hon mottog gjordes inget för att skydda hennes liv.

- Vi har kunskap om fall där personer i sin anmälan till myndigheter till och med gett för- och efternamn på de personer som utför hoten mot dem. Likväl har man inte lyckats komma vidare i undersökningarna, och mycket få fall tas upp i domstol, rapporterar kommissionen.

Att lägga in en anmälan kan även innebära en höjd risk och ytterligare repressalier, fortsätter den preliminära rapport som kommissionen publicerat. Därför väljer många att inte anmäla de hot och det våld de utsätts för.

Luz Marina Gallón

Luz Marina Gallón var medlem i gerillagruppen ELN. Hon är avmobiliserad sedan 1990-talet och är i dag aktiv inom kvinnokollektivet Asamblea de Mujeres por la Paz, som arbetar mot militarisering och reproduceringen av våld. Istället uppmärksammar och förespråkar de vägen till fred via förhandling och medling samt vikten av kvinnors deltagande i dessa.

Luz Marina är tvångförflyttad från Bucaramanga. 2001 flydde hon till Europa efter att ha mottagit dödshot och en bomb placerats i hennes hem. Hon återvände till Colombia förra året och är nu bosatt i Bogotá, men hoten har inte avtagit.

- För ett år sedan ungefär organiserade flera kvinnorganisationer en demonstration mot militariseringen i Colombia och USA:s inblandning i denna. I samband med detta började säkerhetssituationen förvärras för flera av mina kollegor, liksom även för mig. De förföljde oss, tog kort, en kvinna tvingades lämna Colombia…  Jag (och min dotter) mottar sedan dess hot nästan varje dag i form av telefonsamtal hem, berättar Luz Marina för latinamerika.nu.

Likväl har hon aldrig anmält hoten.

- Nej, det skulle jag aldrig göra. För det första för att jag i och med det skulle ge dem den information de vill ha och dessutom skulle det bara bli värre, säger hon.

Text: Ana Falk, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Colombia

Fotnot: Luz Marina Gallón är ett fingerat namn