Två och ett halvt år senare står hon där framför mig i São Paulo. Fortfarande utan glasögon på näsan, men med ett stort leende på läpparna.

- Jag trivs här, säger hon. – Här kan jag i alla fall leva lite grann. I Bolivia fanns inget liv. 

Hon jobbar i en av många textilfabriker som finns i São Paulo. En av många som befolkas av bolivianer. Från morgon till kväll syr hon ihop kostymbyxor. Koreanerna klipper och bolivianerna syr. På bottenvåningen av fabriken jobbar de och på övervåningen sover de. Jag har hört talas om hur bolivianer blir utnyttjade som slavarbetare i fabrikerna och frågar om arbetsförhållandena.  

- Nej, oss behandlar de bra, insisterar hon. – Vi jobbar bara lite grann och får ganska bra betalt.  

Efter en stund visar det sig att "lite grann" betyder från sju på morgonen till nio på kvällen. Och "bra betalt" betyder 400 reais (cirka 1500 kr) i månaden.

Trots att Celia har bott i São Paulo i två år känner hon inte till mycket av staden. Med mina få veckor här är det jag som blir hennes guide. För första gången åker hon tunnelbana och rulltrappa.  

Vi åker till stranden utanför São Paulo. Det är första gången på två år som hon åker utanför stan och det är första gången i livet som hon får se havet. Vi diskuterar vågornas rytm, horisontens mening och varför det blir ebb och flod. Jag frågar henne om hon fortfarande har kvar sina drömmar, om hon fortfarande tänker studera.  

- Visst vill jag studera, men det är svårt, säger hon. Jag blir nog kvar här och jobbar. Jag är nöjd med att jag på det sättet i alla fall kan hjälpa min syster att studera.  

Hennes syster har fått ett stipendium för att studera på Kuba och med pengarna från textilfabriken betalar Celia hennes resa dit. Förutom det hon skickar till sin familj betalar hon fortfarande en skuld som hon har till sin kusin som betalade resan till São Paulo åt henne.  

Vi fortsätter våra långa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Jag råkar säga att pengar för mig inte är det viktigaste när jag studerar och letar jobb. Hon tittar på mig och säger nästan skamset:  

- Jag skulle vilja ha massvis med pengar. Massor, massor med pengar. Så mycket att jag skulle kunna studera och kanske till och med resa lite grann. 

Men så är det ju inte. Pengar är viktiga men Celias händer finns bara en stor mängd tålamod och några kostymbyxor för export till Europa.

- Así no más es la vida aquí, che" (sånt är livet här, förstår du), säger hon och skrattar.

Kerstin Edquist