Där på trappan till katedralen i São Paulo står hon plötsligt. Hon är sig lik, bara lite rundare. Hennes kolsvarta tjocka hår är längre än sist och hon bär ett barn i famnen.

- Här är min dotter, säger hon glatt när vi kramar om varandra.

En sekund funderar jag på om jag ska tro henne eller inte. Jag vet att hon ofta hittar på, men jag kan väl inte anklaga henne för att ljuga om en sådan sak. Inte när det är första gången på två och ett halvt år som jag ser henne. Så jag gratulerar chockat och hälsar på dottern. Jag hade varit rädd för det, att hon skulle ha gift sig och skaffat barn och blivit fast och utnyttjad. Bara 20 år och redan mamma och hemmafru. Men det kanske är bättre trots allt. Bättre än att vara fast i slavarbete.

Strax efter henne följer en man, en kvinna och en liten tjej som också ser ut att vara aymarafolk från Bolivia. De visar sig vara hennes morbror och hans familj. Det är med dem hon kom hit till Brasilien och det är med dem hon bor. Dottern i hennes famn var förstås ännu ett av hennes påhitt, en liten kusin.

Första gången jag träffade Celia var när jag var på volontärutbyte i Bolivia. Celia var då 17 år och jobbade som hemhjälp i min värdfamilj. Jag minns att det kändes konstigt att bo med en yngre tjej än jag själv som hade som uppgift att från tidig morgon till sen kväll, 365 dagar om året, städa, tvätta och laga mat åt mig och "min" nya familj. Sedan blev hon en av mina bästa kompisar. Hon berättade om livet på landsbygden vid Titikakasjön, om hur hon var tvungen att jobba i stan för att familjen skulle ha råd att överleva och om hennes dröm om att en dag få studera på universitetet. En dröm som var otroligt avlägsen, men en dröm som levde.

- Om jag så skulle vara tvungen att jobba som slav i tio år, sade hon till mig samtidigt som jag satt i valångest i ett berg av högskolekataloger med alldeles för många alternativ.

Det skulle inte bli lätt för Celia att uppfylla sin dröm. Att jobba ihop tillräckligt med pengar till studierna. Och till glasögon, "för med en så förskräcklig syn kan man ju inte komma till universitetet". Det skulle behövas en hel del extrastudier också, för i skolan på landet hade det varken funnits tillgång till riktiga lärare eller böcker. Och så behövde hon ett ID-kort förstås, för än så länge var hon inte ens registrerad. Hon fanns inte. Hon hade inga rättigheter i sitt eget land.

Jag minns när vi efter många om och men lyckades fixa ett födelsebevis och gick till polisen för att ordna hennes "dokument". Jag minns också när hon stod där med ett sprillans nytt ID-kort i handen. Hennes ögon gnistrade och hon dansade av glädje.

- Nu är jag ett nummer! utbrast hon. – Nu finns jag, jag existerar! Nu är jag inte bara en maskot längre!

Vi satt och pratade bort timmarna på kvällarna. Hon lärde mig att laga matbananer och tvätta kläder för hand. Jag lärde henne att gå på kafé och åka hiss. Men så en dag fick hon nog av att bli behandlad som skit i "min" familj. Hon bestämde sig för att ta sina ihopsparade pengar och åka till Brasilien och jobba.

- Här blir jag ju behandlad sämre än hundarna. Kanske är det samma sak i Brasilien, men där kan jag i alla fall tjäna ihop lite pengar.

Den gången kom inte Celia iväg till Brasilien. Hennes morbror som skulle hämta henne kom aldrig, och i stället stannade hon kvar hos sin familj vid Titikakasjön. För pengarna som hon hade sparat ihop under ett års arbete hos "min" familj köpte hon en ko. När kon dog redan en vecka senare blev hon helt knäckt och ångrade att hon inte hade köpt ett par glasögon i stället.

Fortsättning följer…

Kerstin Edquist