När fredsavtalet mellan gerillan och regeringen slöts i december 1996 innebar det ett slut på över 30 år av inbördeskrig i Guatemala. Tretton år senare berättar Carlos Paredes om en lång och komplicerad reparationsprocess i ett land som försöker försonas med sitt mörka förflutna.

I över ett decennium har Carlos Paredes jobbat med psykosocialt stöd i de byar som drabbades hårdast av massakrer och påtvingade försvinnanden under inbördeskriget. Det är ett stöd som innefattar alla de delar som Carlos säger är avgörande för att Guatemala ska kunna försonas, sanning, rättvisa och återuppbyggnad. Det är långsam process och extra svår eftersom alla inte drar åt samma håll.

– Det statliga program för ersättning till krigsoffer som finns här ses av regeringen som ett ekonomiskt stöd till den fattiga befolkningen på landsbyggden. I själva verket är det ett erkännande av statens skuld för folkmordet. Diskrepansen mellan dessa olika inställningar försvårar möjligheterna till försoning.

Under tiden före, under och efter framarbetandet av fredsavtalet var medias position att det var ett avtal mellan de stridande parterna, alltså militären och gerillan. Dock fanns en bred uppslutning av politiska partier, sociala rörelser med mera. På initiativ av gerillan instiftades la Asamblea de la Sociedad Civil (ASC), en samling av representanter från samhället som var och en bidrog till att ta fram de olika delarna i det omfattande fredsavtalet. Det finns sjutton delar i fredsavtalet varav de flesta handlar om nedrustning och avmobilisering av de stridande parterna. Gerillan avmobiliserades helt och armén skulle minskas med 66 procent.

- Detta genomfördes visserligen men vad armén gjorde i praktiken var att pensionera dem som redan var på väg att sluta och stoppade nyrekryteringen. Efter en tid var armén nere i det avtalade antalet men väldigt få officerare hade avgått.

Militariseringen ökar på nytt

Carlos Paredes ser en oroväckande tendens till kraftig återmilitarisering av landet.

- Nu ser vi hur militären går från att vara en försvarsarmé till att åter förvandlas till en ockupationsarmé med argument som organiserad brottslighet och narkotikahandel. I själva verket finns en statlig strategi för återmilitarisering. Detta får allvarliga konsekvenser bortom själva närvaron av militären. För många människor framkallar det plågsamma minnen från kriget. Militärens psykologiska påverkan på befolkningen är enorm.

I höstas öppnades militärbasen i Ixcan i nordvästra Guatemala för första gången sedan kriget. Den uttalade socialdemokratiska presidenten Álvaro Colom blev därmed den första presidenten sedan kriget som åter öppnade en stängd militärbas.

De andra delarna i fredsavtalet handlar om politiska förändringar i landet och utvecklingsmål. Det ena av dessa avtal var det om bildandet av en sanningskommission. När kommissionen till slut skulle lämna över sin rapport till president Álvaro Arzú vägrade han dock att ta emot den.

Jordfördelningen fortsatt orättvis

En viktig del i fredsavtalet är det juridiska erkännandet av ursprungsfolken. Mayabefolkningen skulle bli mer delaktiga och framträdande i staten Guatemala. Några av de största mayaspråken har till exempel lagts till landets officiella.

- Innan fredsavtalet var ursprungsfolken helt och hållet exkluderade från alla offentliga sammanhang. Det var helt enkelt en rasistisk stat och det fick naturligtvis konsekvenser för statens agerande mot gerillan och dess anhängare. Folkmordet kunde hända just på grund av den vita elitens syn på ursprungsbefolkningen.

Avtalet om socioekonomiska aspekter och situationen på landsbygden var enligt Carlos Paredes den svåraste nöten att knäcka. Tanken var att försöka lösa ett av Guatemalas mest grundläggande problem ända sedan koloniseringen, nämligen landfrågan. Representanter från ursprungsbefolkningen var med och förhandlade för att reformera den orättvisa jordfördelningen i landet. En central del var att kontrollera att de som ägde jord betalade skatt och att de inte använde mera jord än de hade ägarbevis på. Detta visade sig vara svårt men det inrättades ändå statliga kommissioner för att se över frågan och ansvara för en viss omfördelning.

Svag rättstat

Ett problem med fredsavtalet är att det inte är kopplat till någon lagstiftning. Det gjordes ett försök till ändringar i konstitutionen för att implementera viktiga delar i fredsavtalet i nationell lag. För att ändra i grundlagen var man tvungen att göra en folkomröstning. I förslaget ingick många viktiga delar för ett mer jämlikt Guatemala men också lagstiftad straffrihet för exempelvis Ríos Montt (se faktaruta). Trots dessa kontroversiella tillägg röstade i stort sätt alla departement med majoritet ursprungsfolk för förslaget medan ladinobefolkningen generellt var emot. Det genomfördes lokala folkomröstningar i byar över hela landet och sedan skickades en representant till huvudstaden för att leverera röstsiffrorna.

- Centralmaktens snedvridna tolkning därav blev att provinsrepresentantens röst räknades som endast en och inte för hela provinsen. På det sättet vann nejsidan och konstitutionen lämnades oförändrad. Detta är avgörande för att förstå fredsavtalets relativt blygsamma påverkan på landets utveckling.

Decentralisering och medborgardeltagande?

Ett annat mål med fredsavtalet var att decentralisera staten. Det inrättades byråd i stort sätt varenda by i Guatemala för att öka medborgarnas deltagande i den politiska och sociala utvecklingen. Liknande råd finns dessutom på provinsnivå. Tanken är att man i byarna själva ska definiera det behov som finns och sen få pengar för att genomföra nödvändiga projekt. Grundidén är decentralisering och medborgardeltagande.

- På den positiva sidan har landet förändrats i rätt riktning sedan fredsavtalet trädde i kraft. Det finns i dag större möjlighet för befolkningen att påverka den politiska dagordningen. Rätten till liv respekteras till viss del även om det finns stora problem inom polis och militär. Processen för att demokratisera landet fortsätter och förhoppningsvis är det en process som håller på att konsolideras.

Försoning med det förflutna, är det möjligt utan rättvisa?

När det kommer till rättvisa för massakrer, tortyr och försvinnanden under kriget finns det en anledning till varför rättvisan lider stora utmaningar. Lagen om nationell försoning ger militären amnesti för många av de brott som de begick. Straffriheten härstammar dock från längre tillbaka i tiden. Carlos Paredes menar att det är ett system som härrör från början av 1900-talet och utan en verklig rättvisa kommer försoning att vara omöjlig.

- Försoning är en stor och komplicerad fråga. Det finns de som säger att vi försonades i och med fredsavtalet men försoning är den process som inleddes efter att avtalet trädde i kraft och det krävs hårt arbete och uppoffring för att komma dit. Försoning är det enda möjliga sättet för Guatemala att på allvar demokratiseras. Försoning är ett sätt att upprätthålla en fred men det är inte ett slut. Fundamentala delar för en försoning är ett erkännande, det historiska minnet. Sen krävs rättvisa, de ansvariga måste ställas tills svars. Efter det kommer återuppbyggnad. Alla tre delarna är avgörande för att Guatemala ska kunna ta sig ur sitt smärtsamma förflutna och så länge detta inte sker kommer känslor av sorg och hämnd hindra utveckling och framtidstro.

Problemet, menar Carlos Paredes, är inte tillgången till rättvisa, problemet är att den är alldeles för dyr för fattiga människor. Vem som helst kan gå till inrikesministeriet och göra en anmälan men att driva ett fall till domstol är förenat med höga kostnader som en stor majoritet inte har möjlighet att betala. Möjligheten för organisationer så som AJR att driva folkmordsrättegångar är helt beroende av internationellt bistånd. Organisationer som jobbar som juridiska ombud så som CALDH och Fundación Rigoberta Menchú är helt beronde av omvärldens engagemang.

– Så länge inte före detta medlemmar ur medborgagarden ställs till svars inför en domstol kommer offer och förövare att leva sida vid sida. Så länge inte rättvisa skipas är försoning omöjlig.

Av: Mika Wallgren, fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen