Den 19 juli 1979 störtade El Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) Somozadiktaturen som då hade regerat Nicaragua sedan 1934. Därmed började den socialistiska revolution som i söndags, den 19 juli, firade 30 år. Kvinnor som män deltog i motståndsrörelsen och i den process som tog vid efter det att sandinisterna tog makten. Följande är en intervju med genusvetaren, Mayra Aguila, om genusrelationerna under revolutionen och de förändringar som den förde med sig.

1976 gick Mayra med i motståndsrörelsen mot Somozadiktaturen. Hon var då 16 år gammal. Från revolutionens början 1979 fram tills dess att sandinisterna förlorade makten 1990 arbetade hon för armén. Hon hade då tillägnat 14 år åt Sandinisternas socialistiska omvälvning av det nicaraguanska samhället. I dag är hon expert på genusbaserat våld och sedan många år aktiv inom Nicaraguas feministrörelse.

Mayra utanför arméns byggnad i Estelí. I bakgrunden en muralmålning med kända sandinistrevolutionärer.

Hur kommer det sig att du började engagera dig i FSLN?

- Nicaragua var under Somoza en tid av total censur, en tid där civila och politiska rättigheter var obefintliga. Det fanns en dominerande ekonomisk klass som gjorde sig rikare och rikare. Orättvisan var uppenbar. Det var i denna kontext som jag under 1970-talet började bli mer och mer medveten. 1976, 16 år gammal, gick jag med i motståndsrörelsen.

Vad var ditt uppdrag?

- Jag arbetade på nätterna med att sprida information, göra folk medvetna om de brott som Somozadiktaturen begick mot det nicaraguanska folket och bjuda in folk till motstånd.

Skulle du säga att sandinisterna hade en specifik strategi för att rekrytera kvinnor?

- Sandinisternas kamp var en klasskamp mer än något annat. En kamp för rättvisa. Men med på agendan fanns också jämställdhet mellan män och kvinnor och avskaffandet av prostitution. Det var i alla fall en av anledningarna till att jag gick med.

Revolutionen gjordes i socialismens namn, man ville transcendera klassystemet, inrätta rättvisa och ge folket värdighet. Men fanns det ett element av genusanalys av samhället, till vilken grad ifrågasatte man till exempel kvinnans roll och familjestrukturer?

- Det fanns två läger. En sida ville se kvinnor ta en aktiv roll i samhället. Man ville se att till exempel ansvaret för barnen blev en fråga om kollektivt ansvar, ett ansvar som antingen fylldes av staten eller av ett nätverk av familjer och vänner. Alltså inte bara kvinnans. Andra sidan ville inte att kvinnor aktivt skulle delta i revolutionsrörelsen, vem skulle då ta hand om hemmet, om barnen? Det fanns ett starkt motstånd  mot att kärnfamiljen och de traditionella könsrollena luckrades upp, inte bara i samhället i stort, utan också inom partiet. Även många kvinnor som var väldigt revolutionära gällande klasskampen och rättvisa, var mer konservativa och fyllde sina traditionella könsroller i hemmet och inom familjen.

Hur ställde du dig till detta?

- Jag hade svårt att förstå hur man kunde prata om sådana saker när det var folk som dog mitt framför ögonen på oss. Men samtidigt tyckte jag det var konstigt att en människa som var väldigt medveten gällande generell orättvisa och ekonomiska maktförhållanden, inte ifrågasatte dessa saker. Men nu förstår jag.Mayra Aguilar i dag.

Vad är det du förstår exakt?

- Att det är en sak att ifrågasätta maktrelationer inom den publika sfären. Men att det är en helt annan att göra det i den privata, att utmana relationen mellan dominans och underordning i hemmet. Jag skulle vilja påstå att de som hade detta genusperspektiv blev nedtystade, som rörelse blev de klart nedtystade. Framförallt många män hade problem med detta, enligt min åsikt, majoriteten av dem. Till exempel, av dem som arbetade för armén var det nästan inga vars fruar eller flickvänner också jobbade där.
 
Genererade revolutionen några positiva förändringar för kvinnorna?

- Över 30 procent av de stridande var kvinnor. Kvinnorna tog en otroligt aktiv roll i revolutionen. Det fanns kvinnliga chefer och ledare. Alltså, vad detta medförde mer än något annat var att synliggöra kvinnorna inom den offentliga sektorn. Vi blev erkända som personer, med kompetens och kunskap, kapabla att verka i olika offentliga utrymmen. Trots detta finns det många motsägelser i det nicaraguanska samhället i dag. Samtidigt som många kvinnor vittnar om denna framgång, denna utveckling, många som fortsätter att vara pionjärer och aktiva i samhällsförändringen, finns det givetvis många andra som fortsätter att fylla sina traditionella könsroller. Revolutionen förde med sig vissa konkreta förändringar för kvinnorna, men på en strukturell nivå har man inte avancerat så mycket. Trots de 30 år som har passerat sedan revolutionens början är de patriarkala maktstrukturerna fortfarande intakta i Nicaragua.

Text: Ana Falk
Foto: Ana Falk och Mayra Aguilars privata bilder.