Liksom i många andra länder i Latinamerika under det förra decenniet så kom Rafael Correas vänsterregering till makten i Ecuador med ett program som tydligt tog avstånd från den neoliberala modellen. Samtidigt finns ideologiska skillnader mellan detta projekt och ursprungsfolksrörelsen radikalare systemkritik. Det hävdar före detta presidentkandidaten Luis Macas, som varit en av ursprungsfolksrörelsens stora ledare sedan slutet av 80-talet, i en intervju om ursprungsfolksrörelsens politiska roll i landet. 

Hur har ursprungsfolksrörelsens politiska projekt utvecklats i Ecuador?  

Jag tror att ursprungsfolksrörelsen i Ecuador har haft en ganska tydlig hållning och politisk linje, trots att det har funnits en del inre stridigheter, vilket det alltid gör inom politiken. Ursprungsfolksrörelsens position har varit att ifrågasätta det politiska och ekonomiska system som utgör den rådande samhällsmodellen. Utifrån det ställningstagandet har man försökt skapa utrymme för att presentera ett alternativ till denna modell. Dels i utformandet av institutioner som i alla aspekter erkänner mångfalden och bryter med nationalstatens anspråk på assimilation, det vill säga den plurinationella staten. Dels mot en genomgripande förändring av det aktuella ekonomiska systemet. Dessa två frågor är i sin tur uttryck för det villkor som genomsyrar hela ursprungsfolksrörelsens kamp; det koloniala arvet.

En viktig del har varit att återskapa och återta vår identitet. Vi har utgått från vår egen verklighet och tillsammans med andra som delar samma erfarenhet, som inte nödvändigtvis behöver vara ursprungsfolk, har vi stärkt vår kamp för ett rättvisare samhälle.

De strukturella orättvisorna är ständigt närvarande på alla nivåer i folks vardag. Det är därför du ser oss både ute i byarna och på manifestationer i städerna. När man ville privatisera den offentliga sektorn var vi där. När man ville skriva på frihandelsavtalet med USA var vi också där. Men den dagliga kampen i de aktuella frågorna är bara en del av ett mer långsiktigt arbete. Den är ett steg på vägen. Det är viktigt att förstå det. Att vår kamp går längre än temporära frågor eller enskilda personers politiska karriärer.

Hur ser ni på de strategiska allianser ursprungsfolksrörelsen har gjort?

I den här frågan har man varit väldigt öppen gentemot andra sektorer. All denna kamp från 90-talet och framåt har inte bara varit ursprungsfolkens sak. Det har tvärtom varit ett successivt byggande av alternativa idéer och visioner, som är en produkt av att ursprungsfolken,småbrukarna, arbetarna och de sociala rörelserna kommit samman. Det är viktigt att förstå att ursprungsfolkrörelsen ensam inte kan nå en förändring av samhället. Därför är det avgörande att vi tillsammans strävar efter att hittade de där "minsta gemensamma nämnarna" i våra mål och strategier. Att vi hittar en identitet som är strategisk och på lång sikt.      

Ursprungsfolkens kamp går alltså längre än utkrävandet av etniska och kulturella rättigheter?

Den typen att frågor är också en del av kampen, men vi kommer inte någonstans om vi bara har etniska och kulturella anspråk. Jag tror att det har varit fundamentalt för oss att inse det. De är snarare punktinsatser i en del av en kamp på längre sikt. Man kan man uppnå dem ibland, vilket i sig är viktigt. Men fokuset måste alltid ligga på att förändra systemet i grunden. I den här frågan har ursprungsfolksrörelsen stått fast inte bara i Ecuador utan i hela regionen.  

Hur "vänster"är egentligen Rafael Correas regering?

Regeringen må ha framställt sig som vänster,men vi ursprungsfolk har vårt eget sätt att se på detta. Regeringen är inte vänster, möjligen socialdemokratisk, men oavsett hur man beskriver den så är det ändå en regeringen vars politik förstärker en existerande struktur. En ekonomisk och politisk modell som i grunden fungerar på samma sätt som den neoliberala. Förvisso finns det skillnader, vissa nyanser som skiljer dem åt, men det är uppenbart att den här regeringens politik bär i en riktning som upprätthåller och förstärker samma mönster som föregående regeringar. Det är samma sätt att se på utveckling och i grunden samma filosofi som i den kapitalistiska ekonomiska modellen.

Hur kan man se detta? Jo, genom att den baserar sig på exploateringen av naturen. "Utvecklingen", den ekonomiska tillväxten, bygger på en aggressiv utvinning av olja, mineraler, skog etcetera. Så någon verklig förändring har inte skett. Däremot sker det maktskiften, i den  bemärkelsen att en oligarkisk höger för tillfället är undanträngd av en ny elit. Men någon egentlig skillnad mellan dem finns det inte. Det är samma tankesätt som råder i praktiken. 

Hur har samarbetet med Rafael Correas regering utvecklats under dennes tre år vid makten?

Det viktigaste vi uppnått tillsammans är helt klart konstitutionen från 2008. Ett resultat av ursprungsfolkens, de sociala rörelsernas, arbetarnas och vanliga människors kamp. Samtidigt satte sig Rafael Correa emot flera av ursprungsfolkens nyckelfrågor under arbetet med konstitutionen, som till exempel plurinationalitet och ursprungsfolkens medbestämmande vid beslut om exploatering av naturresurser på deras territorier. Legitima krav som vuxit fram under många år och på ett diskriminerande vis förbisågs. Correa uppträdde arrogant, ibland till och med rasistiskt.

Konstitutionen efterlevs inte heller som den bör. Ett exempel är just punkterna om naturens rättigheter och ursprungsfolkens inflytande över som görs på deras territorier. De står med i konstitutionen, men samtidigt återfinns i samma konstitution en serie undantagsfall som banar fri väg för att regeringen ska kunna göra vad den vill med naturen.

Genom att inkludera denna typ av frågor i konstitutionen har man försökt legitimisera sin politik inför samhället. I verkligheten kör man sedan över bestämmelser genom att använda sig av olika presidentdekret. Ta naturreservatet Yasuní till exempel. Öppet säger man att man inte ska exploatera det. Men vi får väl se. Rafael Correa har varit klar och tydlig med sina intentioner att exploatera naturen på olja och mineraler. Och som sagt, presidenten regerar just nu genom dekret och inte med stöd av konstitutionen.

Om ni blickar framåt, vilka är de största utmaningarna för ursprungsfolksrörelsen i Ecuador under det förestående decenniet?

Under de senaste åren har regeringen på ett strategiskt vis tagit över många av ursprungsfolksrörelsens och de sociala rörelsernas frågor, men i verkligheten är det samma modell som alltid. Regeringarna här har alltid haft två ansikten. Ett visar man upp på den politiska scenen, ett annat i praktiken. Men folk har börjat inse detta, framför allt ursprungsfolken. Därför måste vi återta våra frågor, vår kamp och agenda, och söka efter nya strategier och allianser. Vi måste nå fram till småbrukarna, arbetarna, lärarna, studenterna och de sociala rörelserna, och som en produkt av det samförståndet återta vårt egna sätt att göra saker på. På så sätt stärker vi också våra egna organisationer inifrån.

Tyvärr har man tappat bort sig lite i allt samarbete med regeringen och arbetet med de nya lagarna. Vi kan inte stirra oss blinda på en massa lagar om allt mellan himmel och jord. Vi måste lyfta blicken och formulera ett verkligt alternativ för en annan sorts samhälle på längre sikt.

Text & foto: Marcus Berglund