Rättvist kaffe tog Celine till Sverige

Hon var tio år när hon började hjälpa till på familjens kaffeodling och hemma har det pratats om kaffe så länge hon kan minnas. Idag jobbar Celine Herrera från Dominikanska republiken som konsult åt landets jordbruksdepartementet och är ett affischnamn för Fairtrade.

Celine Herrera har kommit hela vägen från Dominikanska republiken till Sverige för att delta i en miniturné ordnad av Fairtrade Sverige. Under den gångna veckan har de bland annat hunnit besöka livsmedelsbutiker på Östermalm, föreläst på Fairtrade Forum i Eskilstuna och blivit intervjuade av journalister i Borlänge.

Idag är det sista dagen på turnén och om Celine är trött så låter hon det inte märkas.
Hennes sätt att prata och det återhållna kroppsspråket gör att hon smälter in bra i den dova och rogivande hotellobbyn där vi träffas. Det enda som sticker ut är den gigantiska Fairtradebroschen hon bär på bröstet. Hon tar sitt uppdrag på största allvar och vår intervju handlar till största del om rättvis handel.
Hon berättar hur en kommunpolitiker i Borlänge frågade henne hur hon kunde lämna sin tio månader gamla dotter hemma medan hon själv åkte på resa till Sverige.
- Frågan kan verka hård, men jag tycker att den var bra. Den fick mig att tänka till. Jag kom fram till att jag inte är här som privatperson utan som representant för alla de 7500 kaffeproducenter som är organiserade i Fairtradeorganisationen Fedecares. Dessutom är vi ju bara borta en och en halv vecka, så min dotter klarar sig utmärkt.

Från fattig landsdel

Celine kommer från San Cristobal, en fattig provins i södra Dominikanska Republiken.
Hon är 35 år och jobbar idag som konsult åt jordbruksdepartementet. På sidan av hjälper hon den Fairtradecertifierade organisationen Fedecares med tekniskt understöd och hon beskriver sig själv som lyckligt lottad.
- Min familj har varit kaffeproducenter i generationer och jag tror att jag var tio år när jag fick börja hjälpa till med lättare sysslor på fälten. Det är tack vare Fairtrade som jag har haft möjlighet att läsa vidare till agronom på universitetet. Mina föräldrar hade aldrig haft råd att skicka mig dit. För några år sedan fick jag dessutom chansen att läsa ett år på universitet i Kalifornien, så nu kan jag engelska också.
Celine förklarar hur systemet med Fairtradepremien fungerar, hur de extra pengar som organisationerna får in tack vare att de säljer sina skördar genom Fairtrade till stor del används för att främja utbildning för medlemmarna, men även för deras barn.

Celine är mycket stolt över Fedecares som hennes pappa var med och grundade för snart 30 år sedan.
- Det pratades alltid om kaffe och Fairtrade hemma, så jag hade väldigt bra koll redan vid tidigt ålder.
Fedecares startades för att stärka de enskilda kaffeproducenterna som var väldigt utsatta för svängningar i både världsmarknadspriset och klimatet.
- När de gick ihop och organiserade sig kunde de ställa högre krav, utbyta erfarenheter och stötta varandra.

Fairtrade gav fördelar

Så småningom blev Fedecares Fairtrade-certifierade och fick då ytterligare fördelar och stöd. Idag är det en välfungerande organisation, men det betyder inte att utmaningar saknas. Ett av de största problemen är återväxten inom organisationen. En majoritet av odlarna är i sextio-sjuttio årsåldern och det är svårt att få in unga i produktionen.
- Jag förstår att ungdomar inte vill bli kaffeproducenter. De har sett sina familjer slita med kaffet i generationer utan att få det bättre. Då är det klart att de söker sig bort från landsbygden och in till städerna i hopp om bättre jobb. Fairtrade spelar en viktig roll och det visar att livet som kaffeproducent kan bli bättre.
Celine är därför både representativ och ett undantag. Hon har fortsatt sin familjs tradition med kaffeproduktion, men hon jobbar inte huvudsakligen med den, utan har ett annat välbetalt jobb.
- Alla har inte haft sådan tur som jag.

Dominikanska republiken räknas idag som ett medelinkomstland. En beskrivning som Celine menar är missvisande.
- Det finns otroligt mycket fattigdom och klassklyftorna är stora. De som har pengar, de har massor, medan andra knappt har mat för dagen.
Svenskar känner antagligen främst till landet från resekatalogernas paradisliknande strandbilder. Och de turister som tagit sig hela vägen dit kommer oftast hem med den bilden intakt. Landet är nämligen ett skolexempel på all-inclusive turism, där hela semestern tillbringas på hotellet och turisterna knappt tillåts lämna de inhägnade områdena. Semesteranläggningarna har därför få beröringspunkter med det verkliga Dominikanska republiken.
- Värst är situationen på landsbygden. Där saknar många familjer elektricitet, deras hus klarar inte att stå emot oväder, det finns inget telefonnät och barnen måste ofta gå i flera timmar för att ta sig till skolan.

Foto: Åsa Tingström

Klassresa

Jag möter upp med Celine igen på eftermiddagen inför hennes föreläsning på Cemus, som är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet som ger kurser på temat hållbar utveckling. Kontrasten är stor från morgonens intervjusituation. Den mjuka belysningen är ersatt av lysrör och jazzmusiken har förvandlats till stolsskrap. Den stora broschen har nu fått sällskap av ytterligare en lika stor och hon pratar med samma lugn som tidigare i morse. Celines klassresa illustreras av det faktum att hon under föreläsningen lätt rör sig mellan spanska och engelska samtidigt som hon berättar att 70 procent av Dominikanska republikens bönder är analfabeter.

När föreläsningen är över återstår bara en programpunkt, sen är turnén över och den långa hemresan inleds.
- Det känns skönt att komma hem, men vi landar kl.01 så det är lite jobbigt. Det är för farligt att köra bil på natten så vi kommer att behöva vänta flera timmar på flygplatsen innan vi kan åka vidare hem.
Vad skönt att du landar lagom till helgen i alla fall, så du får tid att vila upp dig, säger jag när vi skiljs åt. Celine skrattar och avslutar vårt möte med att rätta mig.
- Vila? Nej, jag har ju en tio månader gammal dotter så jag är aldrig helt ledig.

Text: Joanna Korbutiak, frilansskribent
Foto: Åsa Tingström