En svag opposition och det faktum att han faktiskt har åstadkommit en hel del. Det är några av orsakerna till att Rafael Correa som första president på 15 år i Ecuador har hållit sig kvar vid makten i fyra år.

Ecuador har ingen upplyftande demokratisk historia. Sedan 1996 har nio presidenter passerat revy. Tre demokratiskt valda regeringschefer har avsatts innan de hunnit fullfölja en period.

Men inte Rafael Correa. Den 15 januari firade han och regeringspartiet Alianza país fyra år vid makten.

Under den tiden har Correa hunnit med att få igenom en ny konstitution och bli omvald. Dessutom har han överlevt ett försök till statskupp. Och trots kritik från både höger och vänster har han fortfarande runt halva befolkningens förtroende, en helt unik siffra i det politiskt instabila Ecuador.

Aktiv regering

Statsvetaren Franklin Ramírez på forskningsinstitutet Flacso tror att Correas popularitet vilar på tre grunder, ett aktivt regerande, investeringar i sociala frågor och ett tydligt och välkommunicerat ledarskap. Dessutom hjälper det att den historiska konkurrensen inte direkt är stenhård.

- Till skillnad från tidigare regeringar är det här en som faktiskt gör något. Den uppfattningen är också delvis en funktion av historien, det är möjligt att vi inte har det så bra nu, men det är i alla fall mycket bättre än förut, säger han.

Att ecuadorianerna faktiskt har en positiv bild av vad regeringen gör visar sig också i opinionsundersökningar.

- Om man studerar undersökningarna visar det sig att för första gången kan människor sätta fingret på konkreta saker som presidenten har gjort, inom till exempel hälso- och utbildningssektorn, säger Franklin Ramírez.

Bröt med nyliberalismen

Rafael Correa och hans nybildade rörelse Alianza país kom till makten den 15 januari 2007 efter att ha vunnit presidentvalet 2006. Alianza país bröt både med de gamla partistrukturerna och den tidigare nyliberala modellen och bestod av en blandning människor med liten koppling till partipolitik. Många kom från sociala rörelser eller intellektuella vänsterkretsar. Correa lovade att skapa en medborgarevolution som bröt med den tidigare nyliberala ordningen.

Det första infriade vallöftet var att skriva om konstitutionen. Med en majoritet av delegater från Correas rörelse tillsattes en grundlagsförsamling som skrev en ny konstitution, radikal i sitt försvar för naturens rättigheter och för ett plurinationellt samhälle, som sedan godkändes i en folkomröstning. Efter att den nya konstitutionen trätt i kraft utlystes nyval och Correa valdes med majoritet i första vändan i april 2009. En av regeringen Correas prioriteringar har varit att förbättra vägnätet.

Efter fyra år ifrågasätter många hur revolutionärt hans projekt egentligen är och hur mycket medborgarna verkligen är delaktiga. Men samtidigt har regeringen under sina fyra år vid makten kunnat visa på en hel del konkreta resultat.

- Det har funnits en stark omfördelning som har nått ut i landet. De sociala organisationerna klagar till och med på att de inte har något existensberättigande eftersom staten nu är närvarande, säger Franklin Ramirez.

Rent konkret har Correas regering satsat mycket på skola, sjukvård och infrastruktur. Viss sjukvård har blivit gratis, även om det har skapat allvarliga problem med till exempel överbeläggningar. Regeringen har satsat på gratis skoluniformer och skolböcker, samt gjort de statliga universiteten kostnadsfria. Andra konkreta satsningar har gjorts på vägar, broar och annan infrastruktur. Han har också höjt minimilönen flera gånger under sin regeringstid.

Kritik från två håll

Men Correa har också varit bra på att skapa bilden av sig själv och sin regering som en som tar tag i saker. Varje lördag talar han ut om regeringens arbete i sitt eget program i radio och tv.

Under hans regeringstid har staten också köpt upp flera medier och fört en ständig kampanj mot de privatägda, högerinriktade dagstidningarna och tv-kanalerna.

Men trots en effektiv marknadsföring har Correa också starka kritiker.

Varje lördag talar Correa i radioFrån höger handlar kritiken ofta om maktfullkomlighet och om att begränsa medborgarnas friheter.

För vänstern och de sociala rörelserna går hans medborgarrevolution inte tillräckligt långt. Dessutom har Correa med sin konfliktiva stil gjort sig ovän med många, som till exempel ursprungsfolkrörelsen.

Men trots kritiken verkar Correa ändå stå på en stadig grund. Sociologen Mario Unda menar att det till stor del beror på att oppositionen är alltför splittrad. Den svaga vänstern och den svaga högern stärker Correa.

- Högern har inte lyckats skapa en gemensam front, och inte heller lyckats attrahera folket. Deras politiska svaghet är att de fortsätter att arbeta för den nyliberalism som rasade samman 2006.

- De sociala rörelserna har kritiserats starkt av Correa, han har försökt försvaga dem och samtidigt inkorporera delar av dem i regeringsbyggandet. Rörelserna har utifrån det här inte lyckats formulera ett samstämmigt alternativ och istället fallit i fällan att tala samma språk som oppositionen från höger. De har inte heller lyckats se hur Correas projekt faktiskt skiljer sig från de tidigare nyliberalerna. Många sektorer fortsätter hävda att Correa är likadan som nyliberalerna, vilket uppenbarligen inte stämmer.

Både Mario Unda och Frakin Ramirez pekar dock på statskuppsförsöket den 30 september 2010 som ett allvarligt exempel på att demokratin trots allt kanske inte är så stabil.

Text: Johanna Kvarnsell

Foto: Johanna Kvarnsell och Presidencia de la republica de Ecuador

Länkar

Tjurfäktning och juridik i folkomröstning