Väggmålandet i Estelí har blomstrat i över 20 år, såväl politiskt som konstnärligt. En av de som lockades in i konstens värld var Osiris Dolores Castilblanco Briones.

1989 dök en amerikanska, en engelsman och en argentinare upp i Estelí. Alla var de väggmålare som ville lära Estelís ungdomar konsten att pynta väggar. Osiris Dolores Castilblanco Briones var då sex år gammal och med hjälp av los extranjeros (utlänningarna), som hon kallar dem, lärde hon sig tidigt att överföra sina tankar till bilder.

- De startade workshops i min stadsdel, Oscar Gámez. De var övertygade om att alla barn kunde göra väggmålningar, så alla vi som bodde runt stadsdelens samlingslokal brukade gå dit. Vi fick lära oss att experimentera, forma vår egen tecknarstil och de berättade historier om Estelí under revolutionen eller sjöng sånger om staden. Vi skrev ner våra reflektioner och så frågade de oss vad vi tyckte. På det sättet föddes tidigt ett kritiskt tänkande hos oss, berättar hon.

För Osiris del har hennes väggmålningar nästan alltid ett politiskt budskap, om än ett partiobundet sådant.

- Det finns självklart partipolitiska väggmålningar i Nicaragua, men politik för mig är alltid ett uttryck av något man kan reflektera över, fatta beslut kring och agera på. Sen finns det väggmålningar som bara är konst. Just nu finns till exempel en grupp barn som målar vad de tycker borde finnas i Estelí.

Målade skolväggar 

Hennes första väggmålning gjorde hon på en lekplats vid nio års ålder. Annars var det främst väggar på skolor som fick agera kanvas, tills politiska makter kom emellan. Sandinisterna, som störtade diktatorn Anastasio Somoza 1979, förlorade makten elva år senare och den nya regeringen beslöt att ta bort alla existerande väggmålningar. En av de väggmålningar inne i rådhuset som Osiris varit med och skapat Fotograf: Simon Lundh

- De trodde att de alla var sandinistiska skapelser, så då försvann i princip allt. Då började vi istället att måla på privata väggar. De förstörde även alla böcker med sandinistiska texter och ersatte dem med böcker som helt bortsåg från 80-talets historia.

För Osiris innebar målandet redan då en möjlighet för henne att uttrycka sig, som barn och flicka.

- De som höll i workshopen respekterade våra artistiska tankar vilket gjorde att jag redan som sexåring lärde mig att prata för mig, uttrycka mig, forma idéer och kritisera, både positivt och negativt.

När hon var 12-13 år började hon leta sig bort från sin stadsdel och in till staden för att hitta nya platser att lämna sin budskap på. Hennes professionella karriär som konstnär inleddes, om än i liten skala.

- Engelsmannen och amerikanskan hade fått vänner och organisationer i sina hemländer att köpa våra teckningar för en dollar eller en euro. På så sätt kunde de hjälpa till att finansiera projektet.

Många sysslor

Vid det här laget hade Osiris många tjejkompisar som också målade, men så nådde de 16 års ålder.

- Då började många av tjejerna skaffa barn, vilket gjorde det svårt att behålla dem inom gruppen. Om en kvinna har barn i det här landet fortsätter hon inte med aktiviteter som väggmålning.
Men än en gång löste los extranjeros problemet, så gott de kunde.

- Amerikanskan ansåg att det behövdes skapa utrymme för oss tjejer och flickor, för att utveckla oss, så de delade upp sig. Hon arbetade bara med oss medan engelsmannen tog hand om killarna. Flickorna hade nämligen inte uppnått samma nivå som pojkarna eftersom flickor här alltid har annat de är tvungna att göra, hjälpa till i hemmet till exempel.

Själv har hon inga barn, men det ändå inte helt lätt som tjej att ägna sig åt konstnärliga aktiviteter i Nicaragua.

- Det svåra är att förklara för din pappa varför du ska göra det och inte andra saker. Har du väl övertygat honom blir det däremot mycket enklare.

Osiris och de äldre ungdomarna blev samtidigt handledare åt de yngre barnen och projektet fortsatte, även när grundarna var tvungna att lämna landet efter att reglerna kring företagsägande och organisationer ändrades.

- Det enda som hände var att namnet på organisationen ändrades och att de försvann. Vi fortsatte att måla. Vid denna tiden fick jag också möjligheten att åka till Irland och göra några väggmålningar. Samtidigt började vi ta oss till andra städer i Nicaragua för att måla.

En kulturell blandning av målare från olika delar av världen, inklusive Osiris. Fotograf: Simon Lundh I dag bär dock inte lika många väggar hennes verk som förr.

- Det har inte blivit så många på senaste tiden, och det är inte lika politiskt heller eftersom jag inte längre är del i något projekt på det sättet. När jag var det så fick vi nämligen pengar för att måla inom olika teman. När jag målar hemma blir det vad jag känner för just då. Jag ställer också upp i en del tävlingar, och har vunnit några.

Osiris är nu 28 år gammal, och mångsysslare.

- Jag beslöt mig för att utbilda mig så jag läste psykologi samtidigt som jag jobbade. Nu arbetar jag som konstnär, psykolog och lärare. Som lärare pratar jag med barnen, berättar för dem om mina erfarenheter och vi väggmålningar tillsammans.

Ännu en cirkel sluten.

Text och foto: Simon Lundh, Svalorna Latinamerika