Den 23 maj anlände sex personer, varav två norrmän, till byn Chanchicupe i San Marcos i nordvästra Guatemala. De hade kommit för att genomföra en förstudie inför ett vattenkraftprojekt. Lokalbefolkningen, som är välorganiserad i försvar för sitt territorium, tillfångatog de sex personerna. Först när alla i gruppen, inför ett hundratal åskådare, hade undertecknat ett avtal, i vilket de alla fick bedyra att de aldrig mer skulle återvända, släpptes de.  

De två norrmännen representerade Renewable Energy Invest AS, ett norskt investeringsbolag, som var intresserade av att investera i ett vattenkraftprojekt som kallas Tres Ríos (fritt översatt ”Tre floder”), samma namn som ett av de inblandade företagen. Projektet var delvis tänkt att finansieras av den norska staten. Syftet med det här besöket var att undersöka möjligheterna till framtida investeringar.  

Gruppen hann inte mycket längre än att stiga ur bilen förrän delar av lokalbefolkningen satte stopp för deras fortsatta besök. Motståndet mot utländska intressen har dock en längre historia. Under ett stormöte i byn Chanchicupe i april 2007 genomfördes en folkomröstning om vattenkraftsprojektets vara eller icke-vara. Resultatet blev ett rungande nej.  

Det planerade vattenkraftsbygget skulle innebära att 90 procent av vattnet från floden Cutzulchima avleds till en andra flod, Canuja, och därifrån vidare via rör till en tredje flod, Río Negro. Vid Río Negro skulle ett tredje maskinhus uppföras. Detta skulle i sin tur nyttja vatten från en fjärde flod, Cabuz. Hela projektet skulle komma att påverka mer än tjugo vattenkällor. Den förväntade elproduktionen skulle gå på export och vinsten stanna i företagets och investerarnas fickor.  

Företaget Tres Ríos menar att det finns behov av energiproduktion i Guatemala, vilket inte stämmer. Det produceras redan tillräckligt med energi för att täcka befolkningens behov. Problemet är snarare, som så ofta i Guatemala, den rådande orättvisan och exluderandet av majoriteten av befolkningen, som i det här fallet inte får tillgång till den producerade energin. Antalet byar på landsbygden som saknar el är otaliga.   

Så här kommenterade en av norrmännen det inträffade: ”Det guatemalanska företaget som är vår partner hade köpt markrättigheterna till det område där vi kidnappades”. Det är uppenbar att norrmännens, i det här fallet investerarnas, syn på det inträffade handlade om vem som ägde marken. Som om man med pengar, en lag som gynnar transnationella företag och en historisk ignorans kan köpa allt och på så vis rättfärdiga att man begår övergrepp mot ursprungsfolkens rättigheter.  

Lokalbefolkningen lät sig inte skrämmas av militärens närvaro

De motstridiga perspektiven, dels de transnationella företagens vinstjakt, och dels de många böndernas försvar för marken, miljön, floderna och skogarna är oförenliga. Den här händelsen illustrerar en av det här seklets största konflikter. Vi befinner oss alla i en ohållbar situation på grund av den överkonsumtion, som framför allt vi i väst, är ansvariga för. En konsumism som innebär att vi håller på att göra slut på jordens naturresurser, samma resurser som vi lever och andas.  

Välkomna är de företag som inte behöver hålla min när de säger att de megaprojekt de har för avsikt att genomdriva är till för att skapa nytta och vinst för lokalbefolkningen. 

Att lokalbefolkningen i Chanchicupe beslutade att ta lagen i egna händer är bara ett i en rad exempel på självbestämmande i ett land där rättvisan är till för ett fåtal. Det återstår bara att vi erkänner det.

Text och foto: Christin Sandberg