Våld mot barn vanligt i Peru

Foto: Emma Tengwall

Det handlar om en lavett på sin höjd. Aldrig två. När orden inte längre räcker till. När tålamodet brister och den inre pedagogen tynar bort. När kunskap och inövade rutiner inte finns inom räckvidd. När definitioner ändras och gränser flyttas. Nästan hälften av Perus barn utsätts regelbundet för fysiska tillrättavisningar, enligt uppgifter från Unicef.

Peruansk media uppmanar föräldrar att använda sa kallade fysiska tillrättavisningar i absolut sista hand. Detta ter sig dock mer som en vision än ett krav. ”Vi menar inte att skuldbelägga de föräldrar som använder sig av tillrättavisningar, men vi vill öppna upp dialogen för alternativa metoder”, skriver hemsidan guíainfantil.com (översatt: barnguiden.com). Även om våldet inte förespråkas inom något samhällsplan är toleransnivån högre för när det så beprövade lugnet sviker. Samma hemsida redogör för orsakerna bakom varför föräldrar väljer denna metod trots ett annat ideal. Att man tilltror tillvägagångssättet som uppfostringsmetod placeras strax före den mänskliga faktorn, att man helt enkelt tappar kontrollen. I kommentarsfältet samtycker vissa, andra inte. Detta stämmer väl överens med de 43 procent föräldrar som erkänner sig som brukare av våldet, i uppläxningssyfte.

Föräldrar tycker till

En kylig kväll är det föräldrasammanträde i den lilla orten Viraco, sju timmars skumpig bussresa norr om Arequipa. Uppfostringsexperter har bjudits in för att öppet besvara föräldrarnas skriftligt förberedda funderingar. Tillrättavisningar blir snabbt ett centralt tema när diskussionen om fostran inleds. Det väcker starka reaktioner hos åhörarna. En mamma undrar upprört hur hon ska motivera sin dotter till bättre betyg utan fysisk bestraffning. Experten föreslår att initialt ta upp frågan om vad det må vara som inte stimulerar dotterns studier. Om ingen särskild orsak finns föreslås belöning i stället för bestraffning. God mat till helgen för uppnådda mål – istället för rejäl avhyvling för de ouppnådda. Efter ett desperat flöde av följdfrågor tackar mamman, med ett uppgivet ansiktsuttryck. Trots många kloka och kreativa råd är många deltagare motstridiga och missnöjda och experten tvingas kompromissa om lavetten, som en sista utväg. En lavett betyder en lavett. Aldrig två, tillägger hon med allvarlig ton. Närvarande föräldrar instämmer eller skakar prompt på huvudet efter diverse frågor och svar. Att sammanställa en enhetlig bild av föräldrarnas ståndpunkt visar sig hopplöst.

Ett nödvändigt ont – enligt vissa

Både media, föräldrar och tjänstemän beskriver avhyvlingar som utbildningsmetod.

Vissa mer övertygande än andra.

- De barn som inte blir fysiskt tillrättavisade i hemmet lär sig inte skillnaden på rätt och fel. Utan ett medvetande om gränser och förbud utgör de en fara för samhället, säger Juan, den lokala polismannen i Tipan.

Han beskriver de metoder som eftersträvas inom andra plattformar som ansvarslösa.

- Det ansvaret som föräldrarna avskriver sig själva, blir någon annans börda längre fram, fortsätter han. Även han understryker den bekanta distinktionen mellan en och två lavetter.

- Ingen förälder tillåts bruka våld, bara vägleda.

Juan är uppvuxen i en storstad, men jobbar i bergsdistriktet Castilla Media. Som del av rättsväsendet har han till uppgift att skydda barn från missgynnsamma hemförhållanden.

Att slå barn är enligt lag förbjudet i Peru. Detta förbud avser det våld som orsakar direkt fysisk skada, sår eller grövre skador. Nog kan denna diffusa definition förvirra föräldrar i sitt ställningstagande för eller emot lavetten, som vanligen inte medför någon fysisk skada.

Åsikterna om fysiska tillrättavisningar är uppenbart splittrade och de två motpoolerna befinner sig långt ifrån en ömsesidig förståelse. Enhetlig är den grova skiljelinje som dras mellan det som i svenskt tal går under namnet barnaga och tillrättavisningar. Att misshandel av barn skulle vara normativt accepterat är det inte tal om, en lavett på sin höjd. Aldrig två.

Text och foto: Emma Tengwall, Svalorna Latinamerika