Kvinnor visar vägen i gruvmotstånd

Gruvmotsåtåndsrörelsen La Puya i Guatemala är känd för sina kvinnliga aktivister och deras strategier för att undvika våld under manifestationer. När de i förra veckan firade två år som rörelse passade Latinamerika.nu på att besöka dem.

- Kvinnor drabbas annorlunda än män av gruvindustrin, säger Yolanda Oquelí från San José del Golfo.

- Till exempel är kontakten med vatten fundamental för oss kvinnor, och vattnet blir förorenat om en gruva kommer hit. Jag tror att det är en viktig orsak till varför vi kvinnor är del av denna kamp.

Yolanda är en av de drivande personerna i rörelsen La Puya som motsätter sig gruvan El Tambor, belägen mellan samhällena San José del Golfo och San Pedro Ayampuc, någon timme från Guatemalas huvudstad. Även om många av deltagarna i La Puya är män, är rörelsen välkänd just för sitt höga deltagande av kvinnor och rollen de spelat för att lyckas i kampen mot gruvan.

- Vi tror inte på våld, berättar Yolanda Oquelí för latinamerika.nu. För att uppnå något måste kampen vara fredlig och vi kvinnor har sett till att det blivit så.

Lugnar hotfulla situationer

Det är lättare sagt än gjort att föra en kamp utan våld om de en kämpar emot tar vid aggressiva metoder för att tysta en. Rörelsens fredliga vägblockadsprotest har konfronteras både av arga gruvarbetare och av kravallpolis som slitit sönder deras temporära lägerplats.

- Män reagerar ofta på sådana situationer med att automatiskt svara på våldet. Vi kvinnor analyserar situationen lite mer innan vi handlar, påstår Yolanda.

- Därför har vi kvinnor ställt oss längst fram när det uppstår hotfulla situationer. Männen är med, men de står bakom. Även de har märkt att det är det bästa sättet, berättar Yolanda om sina erfarenheter.

Kvinnorna har vid hotfulla tillfällen ställt sig som en mänsklig mur tillsammans med sina barn och sjungit sånger när polisen kommit för att bryta blockaden och när kravallpolisen våldsamt försökte avhysa dem den 7 december 2012, lade de sig helt enkelt ner på marken.

- Är protesten fredlig från vår sida har de inget att sätta emot oss. Tvärtom, om de då använder våld för att flytta på oss, utför de ett brott, inte vi, konstaterar Yolanda.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"69692","attributes":{"alt":"","class":"media-image","height":"227","typeof":"foaf:Image","width":"420"}}]]

Ett stopp med bilen blev startskottet

Latinamerika.nu besöker La Puya på dess 2-årsdagsfirande, den 2 mars. Dagen innan var det två år sedan de tre lokalborna Estela Reyes, Rubenia Montenegro och Juan Reyes Ruomo parkerade en bil mitt på vägen in till gruvområdet.

- Vi körde fram bilen här och stannade den mitt på vägen, så att företagets maskiner inte kunde komma in, berättar Juan Reyes Ruomo och pekar en bit bort på grusvägen, som denna dag, två år senare, är fylld med hundratals firande människor som äter, dricker, umgås och lyssnar på olika talare som gratulerar La Puyas kamp och framsteg på en liten scen under ett tak gjort av presenningar.

- Jag vet inte exakt vad vi tänkte att det skulle leda till, när vi tog den risken. Det var en spontan och desperat handling för att stoppa gruvan. Det var det enda sättet vi kunde komma på. Sedan såg Estela till att mobilisera folk från byarna häromkring att komma och hjälpa till och det är då vi kan säga att rörelsen La Puya bildades. Sedan dess har vi vaktat ingången till gruvan 24 timmar om dygnet i två år och vi har bara blivit fler och fler.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"69693","attributes":{"alt":"","class":"media-image","height":"217","typeof":"foaf:Image","width":"420"}}]]

Delsegrar att inspireras av

Blockaden, som domineras av kvinnor, visade sig nyligen även ge resultat. En vecka innan vårt besök hos La Puya, kördes de sista maskinerna ut ur gruvområdet.

Gruvföretaget, Kappes, Cassidy & Associates, som inte kan ha gruvan i bruk på grund av blockaden, hade brutit mot avtalad betalning med sin underleverantör av maskiner P&F Contratistas, vilket gjorde att de såg sig tvungna att dra sig ur området. Yolanda Oquelí menar att det är en delseger.

- Vi har alltid velat att maskinerna ska bort, så detta är jätteviktigt! Men bara för att maskinerna försvunnit betyder det inte att vi kommer gå hem till våra hus, tvärtom. Denna delseger inspirerar oss att fortsätta göra motstånd. Vi kommer stanna här så att det inte kommer in en enda maskin till.

En annan delseger, menar Yolanda, är just deltagandet av kvinnor i kampen. Kampen har stärkt dem och många deltar även i kvinnogrupper där de lär sig om sina rättigheter.

- Förut var jag den enda kvinnan i motståndet, men med tiden har vi blivit många. Vi deltar och tycker till. På möten sträcker kvinnor upp handen, inte bara för att fråga, utan för att uttrycka sin åsikt. Så var det inte förut.

Själv har hon deltagit i dialog med Guatemalas president Otto Pérez Molina om gruvan och repressionen de utsatts för i samband med motståndet, hon talar ofta offentligt i samband med manifestationer och deltar aktivt i motståndet. När jag frågar om hon tror att det faktum att hon som kvinna figurerar som ledare, kan ha inspirerat fler kvinnor att våga engagera sig, skrattar hon och säger ödmjukt att:
- De säger det, men många skulle vara här ändå.

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"69694","attributes":{"alt":"","class":"media-image","height":"280","typeof":"foaf:Image","width":"420"}}]]

Strukturer hindrar deltagande

Kvinnornas deltagande och viktiga roll i La Puya är en seger att inspireras av, men det finns fortfarande många strukturer som gör det svårt för kvinnor att delta.

Yolanda säger att kvinnors kamp nu respekteras i La Puya, men det finns uppenbarligen fall där den ingrodda machismon sätter gränser och där stärkta kvinnor skrämmer männen.

Jag träffar en ung kvinna, som inte vill nämnas vid namn, som berättar att hon deltar regelbundet i vägblockaden och i samband med det även börjat gå på kvinnokurser där hon lärt sig att värdera sig själv och sina rättigheter mer. Nu har hennes man börjat ifrågasätta hennes deltagande. Han tycker att hon borde stanna hemma med barnen och hotar med att de ska skiljas om hon fortsätter.

De traditionella könsrollerna i hemmet sätter gränser. Eusebio Muralles, en av de män som varit drivande i kampen, förklarar att de flesta kvinnor endast kan stanna vid blockaden i 12 timmarspass eller kortare, inte 24-timmarspass som många män, eftersom de måste hem och ta hand om huset och laga mat.

Kan inte männen göra det själva ibland då? Frågar jag.

- Nej, svarar han, det fungerar inte så här. Kvinnor är bättre på det. Jag vet att man vant sig vid det i andra länder, men här gör vi inte så.

Oron över att som kvinna försumma sina barn, visas också tydligt när vi pratar med Yolanda Oquelí. Som ledare har hon lagt mycket tid på kampen och även utsatts för mordförsök och hot på grund av sin aktivism. Hon lever fortfarande med en kula i ryggslutet och ett outrett fall, sedan två män på moped skjutit henne bakifrån, på väg från ett pass på vägblockaden.

- Framförallt är jag mamma, det går före aktivisten, ledaren och människorättsförsvararen Yolanda. Jag har två små barn på 3 och 4 år och det är otroligt hur framförallt repressionen mot mig har påverkat dem. Men ärligt talat är de själva orsaken till varför jag är i denna kamp. Jag vill att de ska få ett värdigt liv och en hälsosam framtid. För mig är det inte en orsak att dra mig tillbaka. Nej, tvärtom. Jag fortsätter tills jag inte andas längre.

Text och foto: Anna Nylander, Latinamerikagrupperna

 

Fakta

FAKTA:
Guld och silvergruvan El Tambor ägs av amerikanska företaget Kappes, Cassidy & Associates. De började undersöka området mellan San José del Goldo och San Pedro Ayampuc för ett antal år sedan och påbörjade exploatering 2012. Sedan vägblockaden började 2 mars samma år har gruvan inte varit i drift.