Ny situation för den feministiska rörelsen

Den salvadoranska feministiska rörelsen beskrivs i dagsläget som svag. Den enighet och styrka som präglade rörelsen för bara några år sedan lyser idag med sin frånvaro. Det kan tyckas oväntat att det var 2009 års maktskifte som fick rörelsen att tappa i styrka, eftersom högerregeringen då byttes ut mot vänsterpartiet FMLN, ett parti som har nära kopplingar till de sociala rörelserna.

- För att förstå det läge som den feministiska rörelsen befinner sig i är det viktigt att känna till vårt lands historia, säger Deysi Cheyne som arbetar på Institutet for forskning, utbildning och utveckling av kvinnor (IMU), där hon varit chef sedan 1992.

IMU är idag en feministisk ickestatlig organisation som genomför projekt på gräsrotsnivå om sexuella och reproduktiva rättigheter, förebyggande av mäns våld mot kvinnor och kvinnors ekonomiska självförsörjning. När organisationen grundades var situationen en helt annan. Inbördeskriget (1980-1992) pågick för fullt när en grupp kvinnor kopplade till det nationella universitetet 1986 bestämde sig för att starta IMU.

- Den feministiska rörelsen i El Salvador föddes ur den folkliga motståndskampen mot diktaturen och var nära sammankopplad med gerillan FMLN (Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional).

Deysi Cheyne.: Joanna Korbutiak

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flera av kvinnorna som under åren jobbat på IMU, däribland Deysi själv, har en gemensam bakgrund som gerillamedlemmar. Kampen mot diktaturen innebar att feministiska aktivister förföljdes av regimen och 1989 tillfångatogs, torterades och mördades IMU:s grundare Norma Guirola.

Freden

När fredsavtalet slöts 1992 fick gerillarörelsen, som var en sammanslutning av flera olika vänstergrupper, tillåtelse att bilda ett politiskt parti. Det skulle dock dröja 17 år innan partiet skulle nå regeringsställning i och med den fristående kandidaten Mauricio Funes vinst i presidentvalet 2009.

- Först genomled vi 70 år av diktatur, sen 12 år av blodigt inbördeskrig och efter det 17 år av efterkrigstid med en högerregering som förde en nyliberal och antifeministisk politik. Under alla dessa år i opposition växte sig rörelsen stark. Det var lätt att enas och vara överrens eftersom vi hade en gemensam fiende att bekämpa. Nu när FMLN har regeringsmakten, vilket var det vi kämpade för, så är det svårare. Situationen är en annan.

Kritik mot FMLN

FMLN regeringen har under sina fyra år vid makten genomfört en rad sociala projekt, men någon genomgripande samhällsförändring har dock inte skett. Missnöjet inom partiet och bland de människor som stött partiet under alla år i opposition är stort.

- En stor del av den feministiska rörelsen är kritisk mot regeringen som de menar inte har gjort tillräckligt, medan andra hävdar att förändring måste få ta tid och pekar på att det faktiskt bara har gått några år. De olika uppfattningarna delar den feministiska rörelsens organisationer i två delar, men åsiktsskillnaderna går även att finna inom organisationerna, inte minst här inom IMU.

Den främsta kritiken handlar om att regeringen inte sett till att det nya lagar som främst rör kvinnors levnadssituation, lagen mot mäns våld mot kvinnor och lagen mot diskriminering, efterlevs av statens institutioner.

"Vi måste fundera över vilken roll vi ska spela"

Det är dock inte bara meningsskillnader gällande huruvida regeringen har skött sig eller inte som delar den feministiska rörelsen utan också en diskussion gällande hur de bör förhålla sig till regeringen.

- Under åren i opposition så var de sociala rörelserna och FMLN i princip samma sak. Nu när partiet vunnit regeringsmakten måste vi i de sociala rörelserna fundera över vilken roll vi ska spela. Ska vi försöka påverka partiet inifrån och inte väsnas utåt, eller är vår uppgift att högljutt fortsätta driva våra krav och på så sätt påverka regeringen? Jag är av den första uppfattningen, medan andra menar att det endast gynnar högern om vi börjar kritisera FMLN. Under åren av högerstyre och kvinnofientlig politik tänkte vi att allt skulle lösa sig när FMLN vann den parlamentariska makten, nu ser vi att det inte var tillräckligt att byta ut det styrande partiet, vi måste också byta politik.

Text och foto: Joanna Korbutiak, Frilansskribent

Kommentarer

Sidor