Utbildning för alla – eller bara för några få?

*Varje april är det världskampanjvecka under namnet ”Utbildning för alla”. Målet är att uppmärksamma den internationella överenskommelse som 181 regeringar slöt i Dhakar år 2000: att globalt satsa på att halvera analfabetismen och kraftigt höja utbildningsnivåerna. Nicaragua befinner sig ljusår ifrån att nå målen.*

Utbildning sägs vara både fröet till, och frukten av, ekonomisk tillväxt. Utan ett väl fungerande, kvalitativt utbildningssystem, tillgängligt för alla oavsett kön, ålder eller etnisk tillhörighet har ett land föga möjligheter att tillgodose marknadens behov av diversifierad arbetskraft. Det är alla ekonomer och politiker överens om.
Utan utbildning formas inte heller medborgare som förväntar sig, och kräver, en sund politik från regering och ministerier, vilket är en förutsättning för en vital demokrati. Det är civilsamhället överens om. Men varför står då 900 000 nicaraguanska barn utanför skolsystemet i år? Och varför får inte universiteten sina sex procent av den nationella budgeten?

I Nicaragua är sex års skolgång obligatorisk, och den garanteras i konstitutionens 121:a artikel vara gratis och tillgänglig för alla. Därpå följer fem års frivillig skolgång, som också den ska vara gratis i staliga skolor. I den nationella utbildningsplanen erkänner man dock att utbildningssystemet, som det är utformat idag, förstärker landets fattigdomsprofil snarare än motverkar den. Ju fattigare del av befolkningen, desto sämre tillgång till, och effekt av, utbildningen.
Och statistiken talar sitt tydliga språk. Bara 79 procent av barnen börjar grundskolan och endast 30 procent avslutar den. Så få som 42 procent av barnen över tolv år går i skolan. Någonstans mellan 20 och 35 procent av befolkningen är analfabeter. Med analfabeter menas personer som fyra år efter att ha nått åldern för avslutad grundskola inte kan läsa och skriva.
Andelen barn som inte går i skolan är störst på landsbygden, där också analfabetismen är tre gånger så hög som i de urbana delarna av landet. På Atlantkusten är genomsnittet antal år i skolan två år. Endast 4 procent av befolkningen har avslutat en universitetsutbildning.

*Barnen arbetar istället för att studera*

Kärnan i utbildningsproblematiken är fattigdomen. I ett land som Nicaragua, där idag 70 procent av befolkningen beräknas vara fattig, är det svårt för många familjer att avvara barnen från att bidra till familjeförsörjningen, för att istället närvara på lektioner och göra läxor. 314 000 barn arbetar.

– Det är svårt för lågutbildade föräldrar att se nödvändigheten med att barnen går i skolan, och de uppmuntrar ofta inte barnen att fortsätta plugga trots brist på lärare och material, säger Reina Isabel Díaz, som jobbar med arbetande barn i Somoto i norra Nicaragua.
För utbildningen är inte alls gratis, som det utlovas i konstitutionen. Inskrivningsavgifter, skoluniform och skolmaterial innebär utgifter som ofta hindrar barn från fattiga familjer att få grundläggande utbildning, vilket innebär att de socioekonomiska klyftorna i samhället cementeras. Mycket få elever går vidare till högskolestudier, och många av dem tvingas hoppa av för att jobba eller för att utbildningen kostar pengar.

I konstitutionen står det att staten har det oöverlåtbara ansvaret för utbildning i Nicaragua. Det står också att ingen ska kunna exkluderas från utbildning av ekonomiska skäl. Så är det inte i verkligheten.

– I många skolor varar inskrivningen det nya skolåret en vecka, berättar Pablo Blandón López, som är koordinatör för muralmålningskurserna som FUNARTE bland annat erbjuder barn i Estelí och i tre andra departement i norra Nicaragua. ”Första dagen skrivs de elever in som kan betala 100 córdobas (ca 50 kronor), andra dagen de som kan betala 90. När fredagen kommer slutar inskrivningen, och de barn vars familjer inte kan avvara 60 córdobas får ingen plats”, berättar han.

*För lite skatteintäkter för att kunna bekosta utbildning*

Men varför satsas det inte på utbildning? I en dynamisk ekonomi alstras nya möjligheter att investera i utbildning och att tillgodose de behov av fortbildning som uppstår när den ekonomiska tillväxten tar fart. Investeringar i utbildning är dessutom de investeringar som ger störst avkastning av alla.
Men tillväxten i Nicaragua är näst intill obefintlig, medräknat inflation och befolkningstillväxt var den år 2002 till och med negativ, och effekterna av skattereformen låter vänta på sig. Således är skatteintäkterna för låga för att täcka kostnaderna för utbildning, säger regeringen. En och en halv miljon av Nicaraguas befolkning är i skolåldern, och 70 procent av Nicarguanerna är under trettio år. Det blir mycket pengar för president Enrique Bolaños.

Bolaños-regeringen vill häva fattigdomen genom att attrahera utländskt kapital som ska generera ekonomisk tillväxt. Men med utbildning bara för några få, har majoriteten av befolkningen inte tillgång till de nya möjligheter som sådan tillväxt medför. Den önskade trickle down-effekten uteblir, det vill säga att ökat välstånd i en socialgrupp också sipprar neråt och kommer den övriga befolkningen till godo, genom en växande medelklass som har råd att konsumera mer. Istället ackumuleras ännu mer kapital hos en mycket liten grupp, de som redan i dag konsumerar och investerar.
Eftersom majoriteten av de nicaraguanska familjerna, i faktiska termer, inte kan axla det ekonomiska ansvaret för sina barns utbildning, blir sveket från staten dubbelt. Inte nog med att regeringen duckar för en skyldighet, den att utbilda befolkningen; dessutom nekas Nicaragua en möjlighet till hållbar utveckling.

*Internationella organ också skyldiga till situationen*

Men bristande offentliga resurser är bara en liten del av förklaringen. Statsfinanserna är nämligen inte så dåliga att det behöver gå ut över ministrars och funktionärers höga löner. Trycket från långivare, de internationella finansinstitutionerna och andra internationella aktörer väger däremot tungt på president Bolaños axlar.
Nyligen lät den ansvarige ministern förstå, att de sex procent av den nationella budgeten som universiteten äntligen skulle få, efter månader av studentstrejker under 2003, inte kunde betalas ut. Det skulle innebära att det tak för offentliga utgifter som Internationella Valutafonden och Världsbanken satt skulle spricka. Och då skulle både Nicaraguas skuldlättnad enligt HIPC och nya lån från de USA-dominerade kreditinstitutionerna vara hotade. Och goda relationer till amerikanska intressen är viktigare för regeringen än en välutbildad befolkning. Trots att Världsbanken trycker på vikten av satsningar på utbildning för att häva den extrema fattigdomen i landet.
Men hur ska man kunna satsa på utbildning om man inte får investera i utbildning, för att sådana utgifter skulle hota den makroekonomiska stabiliteten? I själva verket är bristen på utbildning ett större hot mot den makroekonomiska stabiliteten än något annat.
-barn, unga, utbildning-
_Frida Berg_