Man eller människa? – Unga nicaraguanska män är både vinnare och förlorare i machospelet

*I Nicaragua är manlig identitet nära förknippad med machokulturen. Manlighetskulten innebär en trygghet för den som passar in, men försvårar för goda relationer mellan könen och i samhället. Och den innebär ett tufft socialt tryck på den som först och främst vill vara människa.*

–Jag skulle önska att jag inte behövde skämmas för att jag skriver dikter, säger Fabricio Obando, 19 år.

Fabricio är som vilken kille som helst, som pluggar första året på universitetet, letar extraknäck och som älskar att dansa, helst reggaetón, tung dansant reggaemusik som dansas tätt, tätt, med explicita sexuella inslag. På kvällarna hänger han med kompisarna i gathörnet där de bor. Han spelar hela tiden stenhårt på sin manlighet. Han klipper menande med de långa ögonfransarna, och säger att han gärna veta mer om hur kvinnor vill bli behandlade, när jag föreslår att vi ska prata om kvinnligt och manligt. Jag får lova att inget säga till kompisarna.

– I deras ögon så vet jag ju redan allt om det, ler han.

–Jag skriver poesi, men bara på nätterna, berättar han, nu allvarligt. Och jag säger det absolut inte till mina kompisar. En gång kom det fram, och sedan dess driver de med mig så ofta de får en chans.

I dagens genus- och identitetsdebatt talas det nästan alltid om unga tjejers problem och begränsningar. När det talas om machokultur och ojämlikhet mellan könen är det i allmänhet konsekvenserna för kvinnor som tas upp till diskussion. Men unga män är också offer för de könsroller som förespråkas av samhället, inte minst i Nicaragua. Människors identitet skapas och återskapas i varje ögonblick, genom att vi interagerar med varandra och med det samhälle som vi är produkter av.
På samma sätt skapas, återskapas och vidmakthålls maktstrukturer mellan kvinnor och män, mellan fattiga och rika, mellan unga och gamla i varje ögonblick. Identiteten som ung man i Nicaragua är enligt samma logik både formad av, och återskapar ständigt, manlighetskulten – el machismo.

Det sociala trycket på unga män i Nicaragua är hårt, och tydligt förknippat med machokulturen. En kille som skriver poesi är lika konstigt som en som säger nej till sex – det är onormalt. Attityder som bryter med traditionella roller och uppfattningar om vad som är ”manligt” bemöts med fnysningar eller rena trakasserier, av både vuxna män i den unges omgivning och av vännerna. Många håller därför fasaden uppe, för att få vara ifred och för att höra till. De återskapar machista-idealet gång på gång.


– Det handlar kanske mest om vad man inte säger, förklarar Fabricio. Ofta är det någon eller några i gruppen som slår an tonen, och vi andra håller med – eller låter bli att säga emot.

*En riktig man förväntas tåla en utmaning*

Det är snarare regel än undantag att den kille som inte är med på noterna kraftigt ifrågasätts. Det kan handla om att ropa efter varje tjej som går förbi, försöka hugga tag i henne, eller att visa sig kaxig, farlig. En riktig man backar inte när han utmanas. Han ger förmodligen tillbaka med samma mynt när någon annan i gänget visar sig svag eller ”omanlig”. På så sätt underhålls machobeteendet, även av dem som känner osäkerhet och som vantrivs med att bli utsatta för det.
Män är alltså både offer och förövare, på samma sätt som de är både vinnare och förlorare i det machistiska samhället. Vinnare för att de dominerar den offentliga sfären, ekonomiskt, politiskt och socialt, medan kvinnor som regel tar större utrymme i den privata sfären. Förlorare för att män även trycker ner män i den odemokratiska samhällsstruktur som är konsekvensen av ett machistiskt samhälle. De gamla strukturerna hålls vid liv, trots att män många gånger inte själva trivs i situationer där de tvingas demonstrera sin manlighet bara för att det förväntas av dem. Ett sådant samhälle är dessutom konformt, eftersom det inte finns mycket utrymme för mångfald, avvikande åsikter, nya idéer.

I Nicaragua är kvinnor, precis som män, först och främst sitt kön, sedan personer. Det håller Fabricio Obando med om. Han kan förstå att kvinnor känner sig utsatta, uttittade, objektifierade. Men det är normalt, och ett tecken på uppskattning, säger han. Det får pojkar – och flickor – lära sig tidigt hemma, av media, i skolan, av gänget i gathörnet. Och det finns inga motbilder. Det sätter press på unga killar att anamma den attityd som förväntas av dem.
Det blir svårt för män och kvinnor att vara vänner, när människor först och främst definieras utifrån sitt kön. Många fäder tillåter inte att dottern har manliga vänner, eftersom de vet hur jargongen går i gathörnet. Ofta har unga därför sin första djupa relation med det motsatta könet när de gifter sig. Och då är det svårt att rasera myter och bygga nya, mer ärliga relationer, för båda två. Således lever kvinnor och män många gånger på stort emotionellt avstånd, utan att förstå varandra. Därför skapas ständigt nya steroetyper, och de gamla förstärks, om hur kvinnor och män är.

*En ärligare kommunikation vägen framåt*


– Stereotyperna kan bara ändras genom att killar och tjejer lär sig att prata med varandra, säger Abel Espinoza, som arbetar ideellt med ungdomar, deras självbild och rådande uppfattningar om interpersonella relationer.

– Det måste de få hjälp med i skolan och hemma, så att el machismo kan ge vika för mer demokratiska relationer mellan könen, säger han.

En och en är unga män ofta blyga, de säger ”hej, dockan” eller kommenterar när en tjej går förbi, men gärna när hon redan passerat och inte riskerar att vända sig om. I grupp blir koncentrationen av hormoner påtaglig. Och till det kommer grupptrycket, och känslan av säkerhet som gruppen innebär. Men för dem som inte vill ropa grova kommentarer eller som bara inte är intresserade, kan trycket bli stort.

– Det är svårt att stå på sig. Jag är inte homosexuell och även om det egentligen kvittar att de säger det till mig bara för att jag inte är ute efter en viss tjej, så känns det. Till slut orkar man inte, utan börjar skämta tillbaka med samma jargong som dem, säger Fabricio.

– Jag har förklarat någon gång att jag inte gillar just den tjejen, men det går inte riktigt hem. Man gillar väl alltid tjejer, ungefär, förklarar han.

*Att utpekas som homosexuell kan innebära socialt sammanbrott*

Homosexualitet är tabu i Nicaragua och innebär ett kraftigt stigma. Bilden av homosexualitet är inte så mycket definierad av attraktion till någon av det egna könet som av avsaknad av attraktion till kvinnan, symbol för så mycket i den latinska, katolska kulturen.
För unga killar kan det innebära social kollaps att få rykte om sig att inte vara ”en riktig man”, det vill säga någon som till varje pris och i alla situationer försöker förföra alla kvinnor han möter. Att vara macho är så nära förknippat med nicaraguanska mäns identitet att de i många fall inte ens ifrågasätter sitt agerande.


– Det är klart att vi män har ansvaret för att veta vad en kvinna vill ha, funderar Fabricio.

– Hon kan visa sig tveksam och ointresserad, men då gäller det att övertala henne.
På frågan om han det inte är samma sak för en tjej som för en kille att inte vara intresserad av en viss person, att man kanske inte vill bli övertalad, lyser han upp.

– Jovisst, det stämmer ju! Han funderar vidare:

– Men medan män blir upphetsade av att se på en vacker kvinna, så blir tjejer upphetsade av att man pratar med dem, rör vid dem, övertalar dem, berättar han. Så det är annorlunda.

Fabricio kan inte riktigt bestämma sig för huruvida kvinnor egentligen vill, men säger nej på grund av sin uppfostran och därför bör övertygas, eller om de kanske inte vill lika mycket som män, på grund av att svagare sexuell instinkt, och det är därför män har ansvaret för vad kvinnan vill ha. Det blir lite förvirrat när vi konstaterar att män inte heller alltid vill, trots sina instinkter. Till slut enas vi om att problemen uppstår på grund av dålig kommunikation. Däri instämmer Abel Espinoza:

*Gänget på gatan står för sexupplysningen*


– Ungdomar i Nicaragua har ingenstans att vända sig för att få objektiv information. Ofta har de dålig, eller ingen alls, relation till sina fäder, och i skolan får de inte lära sig något om sex- och samlevnad eller om respekt för andras åsikter. Så de vänder sig till gänget i gathörnet, där det skvallras mycket och där myter och tabun frodas, berättar han.
Till gathörnet kommer kvarterets pojkar och män under eftermiddagen och kvällen, för att ta det lugnt efter jobbet och för att utbyta nyheter. Tjejer syns sällan till. Det är en manlig oas. Och där förstärks samtidigt snedvridna uppfattningar, om kvinnor och om manlig lojalitet.

I den nicaraguanska skolan får ungdomar dessutom sällan lära sig att reflektera självständigt och kritiskt över sitt och andras uppförande.

– På många fortbildningar i genus och om könsroller kan unga killar alla argument och upprepar dem utantill. Men de kan sällan omsätta dem i verkligheten, säger Abel.

– Samma sak gäller för tjejerna, fortsätter han. De vet mycket väl att tjejer och killar är lika mycket värda och borde behandlas lika. Ändå tycker de att det är normalt att ignorera att de blir kommenterade för sin fysik på stan, och de reagerar inte på att Nicaragua dränks i sexualiserade bilder på halvnakna kvinnor och skönhetsmissar. Det medverkar också till att "el machismo" behåller sitt grepp om de mellanmänskliga relationerna i Nicaragua, avslutar Abell.

Fabricio Obando är typisk för sin generation. Han ifrågasätter det machistiska systemet, men han förstår det inte, eftersom det aldrig synliggörs, i skolan, i familjen eller i samhället. Därför faller han till föga för jargongen i gathörnet, och därför berättar han övertygat att han ”älskar alla kvinnor, för de är alla vackra på sitt sätt”. Men han skulle önska att han inte behövde skämmas för att han skriver poesi.
-jämställdhet, könsroller, ungdomar-
_Frida Berg_