Största hindret för en verklig förändring på Kuba efter Fidel Castro är USA:s agerande. Det menar författaren René Vázquez Díaz, född på Kuba och sedan 1975 bosatt i Malmö. Han ingår i en grupp som kallar sig Kubaner för Kuba, som för fram kritik och synpunkter till ledningen på Kuba genom ambassaden i Stockholm.

René Vázquez Díaz åsikter är inte populära bland alla exilkubaner i Sverige. Nyligen blev han mordhotad.

Publicerad i nr 2 2008 av tidskriften

Text: René Vázquez Díaz

När Fidel Castro insjuknade 2006 infriades inte de skräckscener som tänkts ut för ett Kuba post Fidel. Kubas folk gjorde inte uppror. Stabiliteten rubbades inte. Revolutionen visades sig inte behöva Fidel vid rodret för att fortleva. Raúl Castro tog över och kubanernas oväntade lojalitet med sin regering blev en chock för utländska ”kubakännare”. Glädjeyttringar över Fidels sorti förekom bara i Miami. På Kuba fördes debatterna om den fortsatta politiken offentligt, i öppna diskussioner om hur dagens svårigheter ska bemötas och lösas. Folk kritiserade tillkortakommanden och föreslog förändringar. Hittills har 200 000 diskussionsmöten hållits i skolor, bostadsområden och på arbetsplatser. Detta ofantliga rådslag är en ständigt pågående process och en rad åtgärder har vidtagits.

Jordbruket decentraliseras. Småbönder i service- och produktionskooperativ kan utan statligt förmynderi köpa redskap, bekämpningsmedel och annan utrustning. Kubaner som har råd kan ta in på hotell tidigare avsedda för utländska turister. De kan köpa dvd-spelare, datorer, kinesiska motorcyklar och mikrovågsugnar utan restriktioner. Det är fritt fram att skaffa privata mobilabonnemang och telefoner. Snart kan de fritt sälja och köpa bilar och hus. Det vita kort, ”tarjeta blanca”, som behövs för utlandsresor ska avskaffas så att de som får visum till främmande land kan resa utan restriktioner. En genomgripande omstrukturering av regeringen ska minska antalet ministrar och byråkratin och föra beslutsfattandet närmare gräsrötterna. Det dubbla valutasystemet med kubanska pesos (den nationella valutan) och pesos convertibles (hårdvaluta), värda 25 kubanska, ska avskaffas på sikt.

Utomlands tolkas dessa åtgärder som regimens desperata försök att överleva. Här finns en dubbel förvirring. Först en okunskap om den kubanska regeringens sätt att kallt analysera och ständigt konsultera befolkningen om avgörande frågor för att sedan agera. Och eftersom det kubanska systemet ifrågasätter den maktstruktur som är förhärskande hos oss, tillskrivs Havannaregeringen en improvisationsbenägenhet som den saknar.

Regimens (högst verkliga) benägenhet att agera obevekligt när revolutionen måste försvaras, förväxlas med en ”improvisationsiver” som är främmande för kubanska myndigheter. Detta både skapar starka känslor och ger upphov till galna slutsatser. Alla åtgärder hade varit länge i säck innan de kom i påse. Under många år hade till exempel telenätet utvecklats med miljoninvesteringar och stora uppoffringar för att man överhuvudtaget skulle kunna använda mobiltelefoner. Motorcyklar kunde inte säljas fritt så länge det rådde bensinbrist, och så vidare.

Den andra förvirringen består i att förknippa dessa förändringar med Fidel Castros avgång och med Raúls påstådda förändringsvilja. Om det inhemska och det globala läget hade varit sådant att liberaliseringarna hade äventyrat revolutionens säkerhet så hade Raúl Castro bunkrat sig i status quo ett tag till. Men nu är den politiska och ekonomiska situationen gynnsam. Det innebär att nödvändiga och efterlängtade förändringar äntligen kan göras.

- För första gången kan kubanerna vara säkra på att USA inte kan invadera. USA:s blodiga och folkrättsvidriga fiasko i Irak hindrar dem från nya krigsäventyr. – En våg av vänsterregeringar har tagit över i ett alltmer självmedvetet Latinamerika, till förmån för de fattiga. – Handelsrelationerna med Kina är bättre än någonsin. – Venezuela är en oljerik och ideologisk bundsförvant – Bushadministrationen känner slutet nalkas. – Viktiga sektorer i USA:s ekonomiska elit arbetar alltmer för att normalisera handeln med Kuba. – USA befinner sig mitt i en valkampanj, och historien visar att valkampanjer i USA alltid har återverkningar på Kuba. ”Raúls” liberaliseringar skapar ett gynnsamt klimat för en eventuell perestrojka i USA gentemot Kuba. – På hemmaplan lyser farorna med sin frånvaro. Dissidenterna är splittrade, de saknar folklig förankring och det massiva stödet från USA och EU har motsatt effekt: de förlorar all trovärdighet. – Västvärlden, som bugar för Kina och säljer vapen till råa, totalitära regimer i Pakistan, Saudiarabien och Egypten, har visat att diktaturer accepteras. För socialdemokraterna är Kina stabilt och alliansen arbetar för fler affärer. Det västvärlden inte godtar är en socialistisk regering på en liten fattig ö som ifrågasätter den samhällsordning som är förhärskande hos oss. Kubanerna har genomskådat hyckleriet och agerar därefter. – USA och EU (Sverige inkluderat) har fånglägret i Guantánamo på sitt samvete, och på samma ö som de säger sig vilja befria.

Vilka är de största hindren för en fördjupad förändringsprocess på Kuba?

1. USA:s Helms Burton-lag från 1996 fastställer hur Kubas ”övergång till demokrati” ska ske samt att USA-domstolar har rätt att bestraffa utländska företag som har samröre med egendom som före 1959 tillhört USA-medborgare eller kubanska medborgare i USA. Den kriminaliserar också individer som bedriver handel på Kuba. Avsikten är att kunna forma Kubas politiska och ekonomiska framtid efter att ha kvävt samhället ekonomiskt.

2. USA Commission for Assistance to a Free Cuba från 2004, en femhundrasidig rapport som ersätter Kubas lagstiftning med USA:s. Denna tillfördes 2006 en åtgärdsplan som hemligstämplats av ”nationella säkerhetsskäl” och som inte kan uppfattas som annat än hot om militär intervention.

En jämförelse med Kinas ekonomiska under ger en klar bild av hur det ekonomiska kriget mot Kuba fungerar. Kina hade aldrig kunnat bli så framgångsrikt om landet blivit utsatt för bara en bråkdel av den ekonomiska krigföring som riktas mot Kuba. Låt oss anta att Kina utsätts för följande repressalier:

• USA-medborgare förbjuds att resa till Kina.
• Mediciner med USA-patent får inte säljas till Kina.
• Fartyg från tredje land som angör Kina får inte besöka USA-hamnar inom sex månader.
• Varor med 20 procent komponenter med USA-patent får inte exporteras till Kina.
• Kina får inte använda US-dollar för transaktioner med andra länder.
• USA inrättar ett tortyrcentrum på kinesiskt territorium.
• Individer eller företag som investerar i Kina straffas i USA-domstol.
• USA:s kongress stiftar en lag som föreskriver i detalj hur Kinas regering ska störtas.
• Kinesiska affärsmän förbjuds att ta in på hotell ägda av USA-bolag i alla länder, till exempel Scandic Hotell i Oslo (Se DN, 4.1 2007 ”Kubanska affärsmän oönskade på Scandic hotell”).
• USA:s regering skapar en Commission for Assistance to a Free China.
• När Kinas president Jintao avlider ska USA hindra ”regimens övergångsstrategier”.
• Kina förs upp på listan över länder som främjar terrorism.
• Bush utser en Mr Caleb McCarry som ”samordnare för Kinas övergångsregering efter Jintao”.
• Kineser bosatta i USA förbjuds att resa till hemlandet oftare än vart tredje år. Väl där förbjuds de att spendera mer än femtio dollar per dag.
• En hemlig åtgärdsplan – av allt att döma militär – fastställs mot Kina, i fall man inte lyckas få det kinesiska folket på knä med alla dessa bestraffningar.

Men inget av detta gäller för Kina, bara för Kuba. För Kina vankas galamiddag på kungliga slottet. För fattiga Kuba gäller blockad och hot. Inom EU står Sverige för sanktioner och påtryckningar mot Kuba helt i linje med USA:s krigföring. Kuba är enda landet i Latinamerika och Karibien som EU inte har något handelsavtal med. Vi säljer vapen till Pakistan, men får inte sälja mediciner till Kuba.

Förändringsvågen har orsakat entusiasm och glädje på Kuba men stor nervositet i Washington och reaktionära exilkretsar. De ser sig besegrade av verkligheten utan möjlighet att påverka. I Sverige har jag mordhotats på grund av mina åsikter. Caleb Mc Carry besöker Sverige och andra EU-länder för att förhindra att ministermötet i juni häver sanktionerna mot Kuba. Detta utgör ett oförsvarligt övergrepp på kubanska folkets mänskliga rättigheter och det förhindrar demokratiutvecklingen på ön.

Nästa år håller kommunistpartiet kongress i Havanna. Utomlands frågar man sig: kommer marknadsekonomi att införas? I dag får alla kubanska skolbarn yoghurt till frukost samt mellanmål och lunch. Gratis. Varje dag.

Mjölkpulvrets världsmarknadspris har stigit till 5500 dollar per ton, och kubanska staten garanterar att alla barn får mjölk tills de fyller 7 år. Elva miljoner kubaner får sina basbehov tillfredsställda genom subventioner och ransoneringskort. Har Kuba råd att fortsätta med detta? Trots att levnadsstandarden starkt hämmas av USA:s ekonomiska krigföring och regimens stelbenthet, lever ingen på Kuba i sådan misär som drygt 200 miljoner latinamerikaner under fattigdomsgränsen.

Vad än som händer tror jag att både regeringen och befolkningen kommer att noga överväga de två faktorer som hittills varit avgörande för landets utveckling: ingen kuban får sätta sin egen lyx framför andra kubaners liv. Den långa kampen för verklig nationell självständighet ska under inga omständigheter äventyras.