Bland alpackor och lamor på högplatån

*Doña Natis arbetsdag är tolv timmar lång, hela veckan, året om. Hon är alpackauppfödare och lever ensam på den bolivianska högplatån tillsammans med sina flera hundra djur. Det ger en nödvändig extrainkomst till familjen och doña Nati säger att hon aldrig vill flytta tillbaka staden. Men att leva ett isolerat liv utan sin familj är samtidigt ett högt pris att betala.*

Byn Charaña ligger mitt i ingenstans i utkanten av den bolivianska högplatån sex timmar i skakig buss från huvudstaden La Paz. På sina 4 400 meters höjd är luften tunn och klar. Vid middagstid dallrar hägringarna över ängarna och grannländerna Chiles och Perus snöklädda bergstoppar och konformade vulkaner skimrar i fjärran.

En halvtimme utanför byn bor doña Nati med sina över 300 lamadjur och alpackor, sjuttiotalet får och en tonårig vallhund. För sex år sedan lämnade hon stadslivet i El Alto, sin man och sina två barn och flyttade ensam till släktens mark för att sköta familjens senaste investering: alpackorna.


– Någon skulle ju ta hand djuren som min man hade köpt. Först anlitade vi folk, men de var helt värdelösa och gjorde inte sitt jobb. När jag kom hit hade de lämnat djuren vind för våg. Och min svågers familj som bor i huset intill hade lovat att se till dem, sedan dess har vi ingen bra relation.


Men om någon klarar att ta hand om över 300 djur alldeles ensam så är det doña Nati. Drygt 60 år gammal och med fårat ansikte och händer - som så många bolivianska kvinnor och män - far hon runt som en skottspole mellan vedspisen, brunnen och inhängnaderna med djuren. I köket puttrar soppan som ska bli dagens lunch. Samtidigt samlar hon och dottern Alicia ihop alpackor i en liten inhängnad för att klippa så många som möjligt innan de måste släppas ut på bete. Djuren, små och stora med rosa garntofsar i öronen, knuffas och trängs och puffar andedräktsrök i den kalla morgonluften. På marken och i djurens pälsar ligger nattfrosten kvar.

Doña Nati går in i flocken, tar tag i ett djur bakifrån och knuffar det framför sig samtidigt som Alicia tar grepp om öronen, och gemensamt trycker de ner det på marken och binder ihop fötterna. Alpackahannen protesterar högljutt och flocken stampar oroligt i marken, gnäller, spottar och fräser. Sedan jobbar mor och dotter snabbt och under tystnad. Ullen brer snart ut sig på marken i stora sjok under saxen och då och då avbryter doña Nati med att utbrista:


– Sluta bråka! Men tyst med er, vilka fjollor ni är!


klippaalpacka
När morgonen är slut är doña Nati nöjd. Sex alpackor har blivit klippta och ett lamaföl vaccinerat. Ullen är nogsamt sorterad efter färg och uppsamlad i säckar för försäljning. För ett kilo alpackaull får doña Nati runt 30 kronor.


– Fast det är egentligen väldigt lite, jag önskar att priset vore högre, kanske om det vore större efterfrågan än idag.


llamitatittar
Men det är inte bara ullen doña Nati tjänar pengar på. Lamakött och alpackakött ger mellan 10 och 30 kronor kilot och hon säljer också levande djur som hon avlat fram. Att föda upp djur är en konst, menar hon, men som det hittills finns alldeles för lite kunskap om i landet.


– I Peru till exempel är traditionen en helt annan, där vet folk hur och varför man vaccinerar och att man inte kan korsa djur hur som helst.


Doña Nati borde veta vad hon pratar om. Det var hennes man som för 30 år sedan började utveckla alpackauppfödningen i Bolivia efter att ha studerat på stipendium utomlands. Att alpackan, liksom laman, tillhör kameldjuren visste gemene man inte tidigare och ett nytt begrepp, kameloider, infördes. Vikten av att vaccinera mot sjukdomar och avparasitera sin boskap samt hur och när man korsar djuren var annan kunskap som sakta börjde sprida sig på den bolivianska högplatån, men det går långsamt.


– Många struntar i att vaccinera mot sjukdomar för att de inte har råd, säger de. Men sedan dör djuren eller blir sjuka och de förlorar ännu mer pengar.



Nu har djuren väntat länge nog och det är hög tid att släppa ut dem på bete. För att att de ska kunna äta så mycket som möjligt går doña Nati och hunden ut med flocken tolv timmar varje dag på högplatåns oändliga vidder under den starka solen och i de plötsliga åskovädren. Torkat lamakött, fårost och soppa ligger i matsäcken, och i den torra jorden finns beska rötter som ser ut som rosa glasstrutar och som är vätskerika och bra mot det mesta: hosta, magont, andra åkommor.


bärallamita
– Jag har allt jag behöver här och här kan jag leva billigt. I stan måste man alltid köpa någonting, allt kostar pengar. Och alla oljud. Jag gillar inte att bo i stan. Här är jag lycklig, här kan jag gå runt hur som helst och göra hur jag vill.


Men trots försäkringar om att hon trivs med sitt liv, att hon vantrivdes i staden och aldrig vill flytta tillbaka var det inget smärtfritt beslut att flytta till Charaña, varken för doña Nati eller hennes familj.


– Det är sorgligt att ha sin mamma långt borta. När hon åkte gick jag i skolan, jag blev sjuk och jag grät hela dagarna. En dag stod jag inte ut längre och tog bussen och åkte hit. I början kunde jag ingenting. Jag visste inte ens hur man skulle tända elden, jag kunde inte hämta djuren och mamma skällde på mig: har du inte hämtat alla! Nu har jag lärt mig om boskapsskötsel, jag vallar, klipper, vaccinerar, berättar dottern Alicia.


För hennes mamma har det inte heller varit lätt.


– Det är klart jag saknar mina barn, en familj måste vara tillsammans. Och visst är det ensamt här och jag skulle vilja ha lite sällskap. Men jag vill att mina barn studerar, så att de lär sig någonting, så de kan känna att de kan något och att de samlar ihop ett kapital. Jag vill inte att de ska bli som jag.


Alicia säger ändå att hon drömmer om att någongång kunna ta över efter sin mamma, flytta ut till landet och arbeta med djuren:


– Ibland när jag vallar stannar jag högst upp på en kulle och ser bergen runt omkring, jag ser alla djur som går och betar. Jag stannar så och tittar på landskapet och ibland talar jag med mina förfäder. Jag känner att det här är mitt arv, det är en stor present.

_Emma Schütt_

*FAKTA - Alpacka*

Alpackan är ett kameldjur som lever i den andinska regionen och är nära släkting till laman och den vilda vicuñan. Den blir mellan 20 och 25 år och väger runt 25 kilo som fullvuxen. Alpackan är känd för sin exklusiva och mycket mjuka ull, som säljs dyrt i hela världen. Djurens grundfärger är vit, svart och grå och brun i flera nyanser. Den vita ullen är mest eftertraktad då den går att färga i vilken färg som helst, men de vita djuren är generellt sjukare än icke-vita djur. En alpacka ger ungefär 1,5 kilo ull per år.
Alpackor har ett rikt språk bestående av hummande läten och ett varierat kroppspråk där de höjer och sänker huvudet och vinklar öronen på olika sätt. Alpackor kan som lamor ”spotta" då de kräks upp magsyra och halvsmält maginnehåll. Alpackorna är ovilliga att spotta och gör det då nästan uteslutande mot andra alpackor och mycket sällan mot människor.