Det är en arbetsrätt att grunda fackföreningar och bli del av dem. Men av rädsla för att mista jobbet, utnyttjar arbetare från Honduras inte denna demokratiska möjlighet.

Klockan är sju på morgonen och solen speglar sig fortfarande i lastbilarna som väntar på sin last utanför Lafarge Cementos, ägd av den fransk-amerikanska jätten Lafarge.
Vi befinner oss en kvart från Comayagua i det regniga, centrala Honduras. Men molnen, som varje dag så småningom bildas för att skymma solen helt om eftermiddagen, har inte med regn att göra. De består av cement.
-Många lider av kronisk hosta. Men ingens lungor har tagit skada av cement, enligt det transationella företagets ledning, berättar Víctor Arita Petít, ordförande för SITRAINCEHSA, fackföreningen för fabrikens arbetare. – Efter många klagomål, betalade företaget en läkare för att undersöka de drabbades lungor. Men det kom inte som en överraskning, att alla var friska. Här är det pengarna som bestämmer, fortsätter Petít.

Anti-fackförening

Lafarge köpte det hunduranska företaget för sju år sedan. Ett år senare valde arbetarna Víctor Arita Petít till ordförande för fackföreningen. Men på grund av de ständiga attackerna från företagsledningens sida, har fackföreningens medlemmar minskat från 300 till 70. Men enligt orföranden är det en seger att den överhuvudtaget har överlevt och att den fortfarande har ett kollektivt avtal. I Centralamerika har endast fackföreningarna i Honduras och Panama överlevt Lafarge-ledningens attacker. Enligt fackföreningsmannen är Lafarges politik att köpa en cementfabrik, göra sig av med fackföreningen för att sen sälja det fackföreningsfria företaget dyrt.

Försöken att avliva fackföreningen har varit många: Företaget inledde sina repressalier i augusti 2003 då man vid ett möte avskedade fem fackföreningsledare. Säkerhetsvakter och en polispatrull var närvarande. Samma dag garanterade säkerhetsvakter att 75 fabriksarbetare, alla medlemmar av fackföreningen, accepterade att bli avskedade. Saken behandlas fortfarande i internationella instanser.
Andra taktiker har varit att skaffa förtroendeanställda, som inte får organisera sig fackligt, enligt den kolletiva överenskomsten i Honduras. Detta skedde i 150 fall, medan 300 har anställts genom underkontrakt, vilket ledde till att 300 direkta anställningar försvann.

- Vi är påverkade, men fortfarande starka. Efter år av förhandlingar har vi fått ett nytt kollektivavtal. Vi fick inte allt det vi ville ha, men ändå någonting, anser Víctor Arita Petít.

”Vi tar vårt sociala ansvar”

Eduardo Paz, chef för de industriella relationerna och Lafarge Cementos talmand, kommenterar arbetarnas kritik:

- I egenskap av ett företag med miljö- säkerhetsmässigt och socialt ansvar, håller vi våra avtal med internationella institutioner som Världsnaturfonden.
Rätten att ansluta sig en fackförening är del av landets grundlag och gällande arbetsmarknadslagstiftning. Vi följer till punkt och pricka landets lagar. Därför har man hos Lafarge Cementos rätt att ansluta sig en fackförening.

”En seger som man inte försvarar, förlorar man”

Fackföreningsmannen Erasto Reyes förklarar varför arbetare i Honduras inte organiserar sig:

- När arbetsgivarna kommer underfund med att det föregår fackföreningsverksamhet inom företaget, börjar de ge folk sparken, med orsaker som de själva uppfinner.
Arbetsmarknadslagstiftningen skyddar arbetare som organiserar sig och det är förbjudet att avskeda dem av denna orsak. Det struntar arbetsgivarna i och staten gör ingenting, trots att det är mot grundlagen. Därför kan arbetsgivarna – nationella eller internationella – göra vad de vill. Men arbetarna borde inte ge upp, de borde lära sig att man förlorar en seger, som man inte försvarar, menar fackföreningsmannen.

_Eva Rasmussen, Mellemfolkeligt Samvirke
Översatt och bearbetad av Erika Brenner_