Det är förmiddag på La Paz huvudgata El Prado. Utanför en av stadens banker sitter nio maskerade killar på sina skoputsarlådor och småbråkar, pratar och skojar med förbipasserande turister. Det är förmiddagspaus. Sedan i morse har de putsat skor, fram till kvällen pågår arbetsdagen för de flesta. Då tar skolan vid och det är för att kunna studera som de jobbar, då flesta familjeföräldrar själva har för låg inkomst för att låta alla barn i ofta stora barnaskaror gå i skolan.

– Skolan är gratis men vi måste ha material som böcker och skrivhäften. Och det är dyrt, konstaterar Alejandro, 19 år, vänder sig plöstligt om och ropar på en man i kostym som styr sina steg mot bankens ingång:

– Lustre, lustre, vill du putsa?

Dags att jobba igen. Mannen stannar till och Alejandro är framme med sin låda som rymmer skokrämstuber, borstar, putsduk, och som har en liten fotpall på ovansidan där mannen ställer ner en skinnbeklädd fot. Alejandro sveper snabbt och vant över först den ena och sedan den andra skon med sina verktyg, när han är klar får han två bolivianos.

skoputsar1

Utanför banken Bisa, på gatan där Alejandro jobbar, samlas varje dag ett gäng killar, de yngsta i tioårsåldern de äldsta över 20. Alla har jobbat sedan de var fem: passat parkerade bilar, sålt saker på gatorna eller på diskotek, putsat skor.

– Att putsa skor är det enda arbete som finns. Un apoyo no más, ett litet stöd. Vi måste ju arbeta och förutom skolmaterial kostar det att åka buss, att äta. Ungefär 400 kronor kan vi tjäna på en månad, det räcker inte långt, säger Dennis 19.

Både Dennis och Alejandro är ändå överens om att det är roligt att jobba. Så säger de i alla fall.

– Jo, jag gillar det, gillar att jobba. Och att putsa skor är fritt, man kan komma och gå när man vill. Har ingen chef. Det är bra med vårt lilla företag, skrattar Alejandro

– Vi umgås och pratar, går och spelar fotboll ibland. Det är kul att prata med turisterna också och vi får lära oss lite engelska.

Men det finns knappast någon anledning att idealisera en skoputsares vardag. Alejandro och Dennis vittnar liksom sina kolleger på trottoaren om återkommande diskriminering och dålig behandling. Dels från ”vanligt folk” och kunder, men också från poliser eller vakter. Många är de berättelser om kunder som inte velat betala efter det att de fått sina skor putsade, om lärare som hånar de elever som de vet arbetar på gatan, om människor som skriker glåpord eller om poliser som anklagar skoputsarna för stöld och sedan tar ifrån dem deras lilla dagsinkomst. För att sedan stoppa i egen ficka. De svarta skidmaskerna, med hål bara för ögonen, är inget plagg skoputsarna bär för att se skräckinjagande ut, utan helt enkelt för att inte bli igenkända av kompisar, lärare eller andra.

skoputsare2

– Många tror att vi är tjuvar, att vi tar droger. Det är klart att det finns unga på gatan som gör sådant men inte alla, säger Alejandro och fortsätter:

– Myndigheterna och de som bestämmer skyddar oss inte. De marginaliserar oss, när de borde hjälpa oss så att vi kan komma framåt. Vill vill kunna studera och få ett riktigt jobb.

_Text: Emma Schütt
Foto: Tomas Ahlberg_