Om inte Nicaragua hade motsatt sig det så hade Centralamerika redan avslutat förhandlingarna med EU om associeringsavtalet. Det anser Amaru Barahona, koordinatör för det nicaraguanska utrikesdepartamentets förhandlingskommission.

Amaru Barahona koordinerar Nicaraguas förhandlingar om politisk dialog och bistånd.
Nu pressar Costa Rica, El Salvador och Guatemala på för att förhandlingsrundan i Honduras i mars ska bli den sista och tidigare än planerat. Enligt Barahona har dessa länder från första början varit inställda på att ingå ett associeringsavtal med EU, och så snabbt som möjligt

- De vill hoppa på tåget som leder till ”utveckling”. Och länderna tycker, att om de inte hoppar på nu, så kör tåget ifrån dem, säger Amaru Barahona under ett seminarium om associeringsavtalet i Managua, som Movimiento Social Nicaragüense, en politisk tankesmedja, har arrangerat.

- Förhandlarna analyserar inte avtalets innehåll utan har en förutfattad syn om att det för något positivt med sig. Denna primitiva syn på utveckling är förhärskande hos många centralamerikanska politiker, fortsätter representanten för den nicaraguanska regeringen.

Honduras och speciellt Nicaragua har varit mera skeptiska, anser han. I Honduras har man till exempel motsatt sig Europas omstridda migrationspolitik. I juni 2008 antog EU ett direktiv som bland annat innebär, att papperslösa invandrare ska landsförvisas och kunna hållas i förvar i upp till 18 månader.

Nicaragua har, enligt Barahona, haftsamma syn som resten av Centralamerika angående handeln, det ena av associeringsavtalets tre ben. Beträffande de två andra, politisk dialog och bistånd, harlandet däremot haft förbehåll. Nicaragua betonar att landets suveränitet och kultur ska respekteras och att inblandningen utifrån får inte vara för stor. Nicaragua vill även ha garanti för rättvis handel och utvecklingssamarbete med EU.

Carlos Benavente, ekonom och representant för det civila samhället under seminariet, är krititisk mot att Nicaragua inte har kunnat enas med resten av länderna, eller vice versa, både vad gäller avtalets innehåll och tidsramarna för förhandlingarna.

- Meningen med förhandlingarna var ju att EU skulle förhandla med ett samlat Centralamerika som skulle ha ett gemensamt förhandlingsmandat. Men det har man aldrig lyckats uppnå, säger Carlos Benavente.

De nicaraguanska förslagen
Benavente håller med Barahona om att Nicaragua är det mest kritiska landet i regionen och ställer sig positiv till två förslag, som Nicaragua delvis har fått igenom.

För det första går Centralamerika med på att avtalet som sådant godkänns, men mot att det införs en genomgående paragraf där EU förpliktar sig att respektera ländernas suveränitet och de lagar som handlar om att skydda de lokala kulturerna. Resten av Centralamerika har godkänt förslaget, men inte EU. Just nu håller centralamerikanerna på att mjuka upp texten med hopp om att europeerna ger efter.

För det andra föreslår Nicaragua ett lån på 20 000 miljoner euro från EU som ska dämpa den ekonomiska krisens effekter och de asymmetriska förhållandena inom Centralamerika samt mellan regionen och EU. På önskelistan står även ett lån på  40 000 miljoner euro som ska gå till regionens utveckling. Räntan ska vara mindre än en procent och återbetalningstiden 50 år.

Resten av Centralamerika har godkänt förslaget med stöd från företagare och det civila samhället. Meningen är att presentera det som ett samlat centralamerikanskt förslag för EU under nästa förhandlingsrunda i Tegucigalpa, Honduras, mellan 30 mars och 3 april.

Costa Rica, El Salvador och Guatemala hoppas att denna sjunde förhandlingsrunda blir den sista. Nicaragua önskar däremot att bromsa tåget och hålla den ursprungliga tidsplanen med en avslutande runda i Nicaragua i juni. Honduras, som för tillfället är regionens talesman, går ännu längre och önskar en sista runda i Bryssel efter Nicaragua.

Under alla omständigheter förväntas det, att avtalet blir underskrivet år 2010.

Text och foto: Erika Brenner