Jakten på Klaus Barbie är en ny TV-film som skildrar hur ett ungt par försöker få nazisten Klaus Barbies utlämnad från Bolivia till Frankrike för brott mot mänskligheten. Klaus Barbie levde i Bolivia från 1950-talet framtill han blev utlämnad till Frankrike 1982.

- Hans ögon var isande blå.
Min quechualärare tittar mig i ögonen.

- Precis som dina.

Att få sina ögon jämförda med Klaus Barbie är inte den bästa komplimang jag fått, men flera i grannskapet i Cala Cala där jag bor kommer fortfarande ihåg mannen som gick under täcknamnet Klaus Altmann, “gringon” med de iskalla blå ögonen som med snabba steg promenerade i sin mörka trenchcoat.

Klaus Barbie gjorde sig känd under namnet “Slaktaren från Lyon” under sin tid som Gestapoledare i Lyon, Frankrike. Han skickade 7500 människor till koncentrationsläger i Polen, gav order om 4000 avrättningar och om arrestering och tortyr av 14 000 människor som tillhörde franska motståndsrörelsen. Han torterade personligen ihjäl den franska motståndledaren Jean Moulin.

Filmen är en verklighetsbaserad historia och skildrar hur nazistjägarna och äkta paret Serge och Beate Klarsfeld under 1970-talet riskerade sina liv för att få Klaus Barbie ställd inför rätta för brott mot mänskligheten. Paret Klarsfeld lyckas i filmen lätt som en plätt avslöja Klaus Altmanns verkliga identitet. Det enda Klaus Barbie med familj gjort var att byta efternamn, samtliga familjemedlemmar behöll sina namn och födelsedatum. Så säker var Klaus Barbie på att ingen skulle göra sig besväret att leta efter honom.

Klaus Barbie kunde efter kriget fortsätta verka som vanligt. Enligt uppgifter skyddade engelska och amerikanska underrättelsetjänsten honom och han kontakterades som kontraspion av amerikanska underrättelsetjänsten CIA. I filmen skildras hur Klaus Barbie lär ut sina tortyrmetoder till den bolivianska militärjuntan.

- Det är viktigt att det alltid finns en läkare närvarande, säger han samtidigt som han kör in ett flera centimeter långt föremål i örat på ett av tortyroffren medan offret gallskriker av outsäglig smärta.

I filmen fortsätter Barbie, trots bevisen som talar för att han är Klaus Barbie då han har samma förnamn och födelsedatum, hävda att det rör sig om ett sammanträffande och att hans namn är Klaus Altmann och inte Barbie. I en intervju hävdar Barbie att han inte pratar franska och inte varit i Lyon men försäger sig då han plötsligt blir tilltalad på franska och automatiskt svarar.

Filmen som mestadels spelades in i La Paz visar upp en verklighetstrogen bild av landet under denna tidsperiod. Delar av filmen har spelats in på Hotel Sucre Palace på El Prado i La Paz, en hotellmiljö som håller alldeles utmärkt för en filminspelning som handlar om 1970- och 1980-talet.

Nazistjägarna lyckas slutligen få Klaus Barbie deporterad till Europa. I filmen gör de först myndigheterna uppmärksamma på att Klaus Barbie måste betala diverse avgifter och skatter för att kunna fortsätta verka i landet. De ordnar därefter med att personen som ska ta emot pengarna inte befinner sig på kontoret under sista inlösningsdagen utan istället sitter och dricker sig berusad någonstans.

Det som blir Klaus Barbies fall blir således den bolivianska byråkratin och också “mañana”-mentaliteten som nazistjägarna kunde använda i sina syften.

Jessica Nilsson