Det är den 11:e september och bomberna faller över Santiago. Militärer skriker i megafoner, skottsalvor viner i luften och över en dag blir demokrati till diktatur.
En trappa upp i Minnenas museum är känslan av att då ännu pågår, både stark och påträngande.

Men besöket börjar inte en trappa upp. Det börjar med en grå betongvägg täckt av små fyrkantiga bilder som tillsammans bildar en karta över världen. Över världens brott mot mänskliga rättigheter. Brott som i över 30 länder uttryckt sig i diktatur. Dit hör bland andra Argentina, Chad, Bolivia… och Chile. Det känns som ett försvar. Det var inte bara vi! Dom, dom och dom gjorde också hemska saker!

En dålig, men vackert utformad ursäkt. Precis som minnesmonumenten över de döda och försvunna som finns runt om i Chile. Förlåt. Precis som hela denna betongklump där tusentals dokument från Chiles 17 år av diktatur samlats under namnet Minnenas och de mänskliga rättigheternas museum. Som en skyddande skorpa på ett djupt sår.

Modernt och interaktivt

Det är en tjusig byggnad. Utsökt utformad, interaktiv och informativ på samma gång. Här finns tidningsklipp, filmer och vittnesutlåtanden. Här finns ett stämningsfullt litet rum prytt av små ljus i glas, med utsikt över porträtten över alla de som försvann. Men jag hittar ingen punkt att starta om på nytt i. Eller att gå vidare från.

Snarare känns museet som en plats för att upptäcka att då i mångt och mycket fortfarande är nu. Det räcker att stöta emot skorpan lite så går såret upp igen. Nytt blod rinner ut, nya fakta kommer till ytan. För fortfarande undrar hundratusentals anhöriga vad som egentligen hände med deras nära och kära. Vad som hände med dem som försvann. Fortfarande går många av de som slog, censurerade och mördade fria.

I dag är det 37 år sedan Allende störtades av Pinochet, men de historiska dokumenten på museet känns oroväckande aktuella. Bilderna av kanoner som sprutar tårgas över demonstranter kunde lika gärna ha tagits i förra veckan. Eller under dagens demonstrationer för rättvisa, som alltid hålls i Santiago på statskuppens årsdag.
Den hungerstrejkande Lautaro Peredo på det svartvita fotot från 1986 kunde varit en av dagens hungerstrejkande mapuchefångar.

Efter några timmar i museet känns det inte alls dags att sätta punkt. Hur sätter man punkt och går vidare från något som fortfarande pågår?

Text och foto: Lisa Karlsson