Mord i utvecklingens namn

I Panama rasar en konflikt om mark mellan regering och Ngäbe-folket. Polisen har slagit ned hårt mot urbefolkningens protester. Vittnen berättar om mörkade dödsfall, våldtäkter och misshandel.

-Allt i Panama handlar om att tjäna pengar. Inte att göra affärer, utan enbart att tjäna pengar. Så har det alltid varit. När spanjorerna tömde Peru på silver var Panama City det sista stoppet innan skeppen seglade dit. De gigantiska flottorna fyllde på sina fartyg med proviant här. Panama Citys invånarna var otroligt rika, de gick omkring med guldbroderier på sina skjortor men med tomma magar. Det rådde svält för de sålde all mat!

Det är José Luis Rodrigues Pittí som försöker förklara Panamas förhållande till pengar. Han är en av Panamas mest framträdande författare och menar att mentaliteten är pengafokuserad in absurdum. Investeringar, tillväxt, utveckling är inte intressant, enbart att äga pengar. Och för att kunna göra det offrar man vad som helst.

Ett krig mellan kulturer

Enligt José Luis Rodrigues Pittí är det detta driv som ligger bakom den konflikt mellan ursprungsfolket Ngäbe och den panamanska regeringen som på senare tid skakat om Panama så rejält att vissa till och med börjat frukta rent uppror.

Regeringen ledd av president Ricardo Martinelli (även affärsman, han äger landets största matbutikskedja Super99) driver landet i en råkapitalistisk anda. Det har gett positiv effekt i ekonomin, Panama är ett ekonomiskt under. Huvudstaden har flera smeknamn: Mellanamerikas Miami, Latinamerikas Dubai, Amerikas Singapore, och landet är en av världens snabbast växande ekonomier med en årlig tillväxt på över åtta procent de senaste fem åren. Men utvecklingen kommer inte utan offer.

-Egentligen kan man säga att det rör sig om ett krig mellan kulturer. På den ena sidan de kapitalistiska politikerna i Panama City, på den andra det traditionella ursprungsfolket Ngäbe, säger Osvaldo Jordan, president för Aliansa para la Conservación y el Desarollo, en organisation som jobbar med att stödja ursprungsfolken.

"För oss är naturen helig"

Så vad handlar det egentligen om? Historien har två ingredienser: Den första är dammar. Regeringen vill dämma upp en rad floder och bygga vattenkraftverk. Den andra är en öppen gruva. På sjuttiotalet upptäckte man världens andra största kopparfyndighet på Ngäbes mark. Politiker, investerare och gruvbolag gnuggade händerna. Ngäbefolket började sin kamp. Men yttre omständigheter gjorde då att intresset för gruvan sjönk undan. Nu har det blossat upp igen. Kopparpriserna är skyhöga, efterfrågan enorm, landets infrastruktur är mogen för logistiken som jätteprojektet behöver och finansiärer kryllar det av. Det finns bara ett hinder: folket som äger marken vill leva med sin natur oförändrad, utan gruvor, precis som de alltid har gjort - i alla fall sedan de tvingades dit av de spanska conqistadorerna på 1500-talet.

-Vi har sett effekterna av dammar och gruvor på andra platser. Människor måste flytta, marken och vattendragen förorenas och jobben som skapas går inte till ursprungsfolken. För oss är naturen helig. Vi vill inte ändra den, säger Silvia Carrera.

Silvia Carrera är Ngäbefolkets cacique, högsta ledare. Hon tittar på en med sina lite sorgsna men bestämda ögon utan att vika en tum. Hon har en lätt nedåtsvängd mun och är alltid klädd i folkets traditionella kläder: klarfärgade klänningar med broderade mönster och hatt. Silvia Carrera är den första kvinnan att leda sitt folk, det sägs att hon redan som sjuårig flicka trotsade barnförbudet och smög in på de äldstes möten för att följa diskussionerna om politik och beslut. Hon har blivit symbolen för Ngäbefolkets kamp och lite av en nationalhjälte: den ensamma, outbildade kvinnan som står upp mot Panamas regering och internationella ekonomiska intressen.

Tandlös lag

Protesterna mot regerings önskan att utnyttja Ngäbes mark har pågått i flera turer.

Denna gång började det med ett lagförslag. För ett år sedan kom Panamas regering överrens med ursprungsfolket Ngäbe om att skydda deras landområde från exploatering med en speciell lag. Men i januari i år, när lagförslaget nådde parlamentet, såg det annorlunda ut. Paragraf nummer fem var struken.

-Det är som att rycka tänderna ur lagens mun. Utan femte paragrafen är den harmlös och områdena öppnas upp för exploatering, säger Osvaldo Jordan.

Den Panamerikanska landsvägen sträcker sig från Alaska ända ned till Sydamerikas södra spets. Den går genom hela Panama och är landets viktigaste väg. Att stänga den är som att dra åt kranen för Panamas ekonomi. Ngäbe beslutade att i protest mot den vingklippta lagen blockera vägen. Stenar, trädstammar, däck och bråte släpades ut på vägen på ett tiotal olika platser. Tiotusentals människor samlades.

Efter fem dagars protester slocknade mobilnätet i området och internet stängdes ned. Dagen därpå, tidigt på morgonen den femte februari, slog Panamas välutrustade poliskår till mot blockaderna. Helikoptrar sköt tårgasgranater från luften, på marken ryckte beväpnade styrkor fram.

-Panamas poliser är mer som militärer, de tränas för antiterroristverksamhet och kriget mot drogkartellerna. De klarar inte att ta hand om en civil proteströrelse. När de slår till så slår de till så som de tränats: som om det vore krig, säger Osvaldo Jordan.

Övergrepp och dödskjutningar

Amalia Rodrigues befann sig tillsammans med cirka 8000 andra människor vid vägspärren när polisen stormade fram. När en polis tog tag i henne knuffade hon omkull honom och började springa. En annan polis sköt henne i benet. Hon släpades in i en polisbuss, fyra kvinnliga poliser slet av hennes kläder samtidigt som sex manliga poliser tafsade på henne. Hon slogs flera gånger med en batong.

-Kvinnorna körde upp sina fingrar mellan mina ben. Jag var den förste som greps, ingen såg vad som hände och ingen hörde mina skrik, säger hon.

Samma dag sade säkerhetsminister Jose Mulino i ett offentligt uttalande att polisen inte använt några vapen. Det fick han snart ta tillbaka. Ett tiotal meter från korsningen i San Felix, under en stor röd reklamskylt, träffades Geronimo Montezuma av en kula i bröstet. Han avled strax efteråt. Nästan exakt samtidigt, inte alls långt bort, sköt en polis sönder armen på Argemiro Gonzales, en tjugoårig demonstrant.

I staden David hittades en sextonårig pojke med halva ansiktet bortsprängt. Enligt demonstranter blev han skjuten av en polis med hagelgevär, enligt polisen kom skadan från en explosion som pojken själv åsamkat. Den officiella versionen säger att två personer dött under oroligheterna. Amalia Rodrigues hävdar annorlunda.

-Jag såg hur de släpade in fem döda kroppar i en helikopter. De säger att bara Geronimo dog, men jag såg själv de andra kropparna, jag såg dem.

Ngöbefolket backar inte

Flera människor saknas fortfarande, enligt Francisco Montezuma, den lokala ledaren i San Felix. Hur många vet han inte, folk kom långväga ifrån för att delta i protesterna. En annan av de lokala ledarna som önskar vara anonym hävdar att 25 personer från hennes område är försvunna. Osvaldo Jordan igen:

-Ett av de största problemen med hela den här situationen är att ingen vet vad som hänt förutom polisen och de som drabbats.

Efter våldsamheterna den femte februari satte sig Silvia Carrera ned med representanter för regeringen för att försöka medla fram en lösning. Än så länge har förhandlingarna inte lett någonstans.

-Det känns som att regeringen bara skrattar åt oss, men ingen ska få profitera på vårt land, säger Silvia Carrera.

Toribio Garcia, lokal ledare för Ngöbe i Vigie, uttrycker det med hårdare ord:

-Vi är 165,000 Ngöbe bara här i området. Om de ska åt vårt land måste de först döda oss alla.

Amalia Rodrigues tittar med trötta ögon. Hennes svarta hår blänker.

-Jag skulle protestera igen. Det är där jag bor och det är min rättighet och min skyldighet att försvara vad som är mitt. Men jag ber folk att hjälpa oss, vi är ensamma.

Text och foto: Martin Brusewitz, frilansjournalist

Fotnot: Amalia Rodrigues heter egentligen något annat. Representanter för Panamas regering och polisväsende har sökts för en kommentar utan resultat.