Mitt liv som doktorand i narkotikans och våldets Mexiko

De enda nyheterna som når svenska medier om Mexiko handlar om våldet, mord genomförda av narkotikakartellerna i norra delen av landet, och visst, varje dag när jag öppnar tidningen möts jag av siffrorna som representerar de mördade. En av de första frågorna jag fick under sommar-semestern i mitt modersland var: Märker man av våldet?

Bara i Mexikos Citys innerstad bor fler människor än i hela Sverige (ca 10 miljoner). Det mördas ungefär 20 personer om dagen i Mexiko, vilket skulle innebära 1,6 personer i Sverige, i relation till antal invånare. Att det finns våld här det förnekar jag inte, men mitt liv är inte precis fyllt av pistolskott och knivslagsmål. I ”kriget mot narkotikavåldet” har regeringen med president Felipe Calderón i spetsen lyckats kriminalisera de sociala rörelserna och gett militären fritt fram, inte bara att skjuta personer kopplade till narkotikamaffian utan också ledare för sociala rörelser.

Det våld jag har stött på är trafiken. Körkort skaffar i princip alla – man köper kortet av myndigheterna för en inte alltför stor summa och trafiken är ett naturligt resultat av detta. Det innebär att när trafikljuset har slagit om till rött borde man stanna... I Sverige betyder rött ljus stanna, om du inte stannar riskerar du att bli av med körkortet. Här har jag sett eller varit med om tre trafikolyckor, men förutom om en extra bula i huvudet (slår redan huvudet i allt, detta samhälle är inte byggt för en 1.78 m lång människa) har jag själv inte blivit skadad. I Sverige har jag aldrig varit med om en trafikolycka.

Jag är van vid, på gott och ont, att det finns lagar och regler för i princip allt, samt att de följs någorlunda av invånarna i landet. I Mexiko finns det många lagar som inte alltid följs, och inte heller är lika ”heltäckande” som i Sverige. Ett exempel på detta är min erfarenhet av att skaffa lägenhet i Mexiko City.

Jag utgick ifrån att man har rättigheter som hyresgäst, till exempel att lägenheten vid inflyttning skulle ha kyl, frys, spis och diskbänk. Och det finns väl en hyresrättslag som skyddar mina rättigheter gentemot hyresvärden? Men det är inte så självklart inte i alla länder. De rättigheter som faktiskt finns följs inte i praktiken, så din hyresvärd kan hitta på lite av varje för att göra livet surt för dig.

När jag och min mexikanske make Iván flyttade in i vårt nya hem så fanns det ingenting. Eller nu överdrev jag, det fanns en toalettstol, ett handfat och en dusch i en något utgången upplaga. Vi var tvungna att skaffa nytt av allt. Måste ändå påstå att vi har lyckats väldigt bra och jag trivs som fisken i vattnet. Billig frukt- och grönsaksmarknad varje lördag, kick-boxningsträningen precis runt hörnet, nära till universitetet. Allt är inte frid och fröjd, varannan helg är vår grannes festlokal uthyrd, självfallet med live-musik fram till småtimmarna … Här finns det ingenstans att klaga.

De vardagliga problemen handlar saker som att elektriciteten försvinner ganska ofta, och kan vara borta i ett par dagar, att gasen tar slut (vilket innebär ingen spis eller varmvatten), att det inte kommer vatten ur kranen, att man måste tillbringa timtal med att genomföra olika byråkratiska transaktioner och så vidare.

Men i Mexiko finns en nivå av social interaktion som aldrig ses på de kallare breddgraderna, mycket för att under halva året är det i princip omöjligt att umgås utanför hemmet. Mexikanerna är duktiga på att fira alla möjliga högtider. Fester, mat och musik är otroligt viktiga delar av deras kultur och tradition.

Trots att folk arbetar mycket och oftast får lite betalt (det är inte ovanligt med löner runt 2000 kr/månaden) så samlas det ihop kollektivt för att kunna fira som sig bör – helgon, födelsedagar, 15-årsfesten för flickor (en slags ”presentation” av flickan för samhället”), dop med mera.

Bröllop är alltid en stor fest och man bjuder in alla man känner och några till. Det bjuds på mat och dryck och lekar och dans i överflöd. Alla mexikaner kan dansa, även de som påstår att de inte kan. Den största skillnaden på en typisk bar fylld med ungdomar på söder och en i Mexiko City är att plötsligt reser sig alla, tar tag i en partner och börjar svänga på höfterna till cumbian som om de aldrig gjort något annat.

Som inbjuden på ett bröllop var det en specifik detalj som var det märkvärdigaste för mig som svensk. När vi slagit oss ner vid bordet nämde jag för Iván att utsmyckningen var fin, varpå han sa att jag kunde ta med mig av sakerna hem. Vilket jag såklart inte trodde ett ord av. Skulle jag stjäla från brudparet?! Sen började jag dock se hur folk på festen började ”paxa” delar av utsmyckningen. I Mexiko är det nämligen tradition att allt som står på bordet, som inte dricks eller äts upp under kvällen, får man ta med sig hem. Vi kom därifrån med en kruka vita liljor och ett saltkar med texten ” tack för att ni ville fira med oss”.

Det är ingen som förnekar att korrumptionen, våldet och fattigdomen är utbredda i Mexiko, men det finns en annan bild som sällan når Sverige; de starka, färgsprakande kulturerna och traditionerna. Bland annat, vem visste att det finns över 50 olika typer av majs, allt från gula till blåa, röda, orangea. I alla Mexicos kulturer har majsen en framträdande roll och hos maya-folket finns det en majsgud. Traditionsenligt odlas majsen tillsammans med bönor, zucchini och chili som ger varandra näring och skugga, en cykel i symbios med mark och natur. Att förbjuda en mexikan att äta majstortillas eller chili är en förolämpning mot dess person, historia och kultur. Kulturer, traditioner, musik och mat avnjuts på ett sätt som jag aldrig upplevt i Sverige. I Mexiko är det sol året om.

Text: Malin Jönsson, doktorand i Latinamerikanska Studier vid UNAM (Universidad Nacional Autónoma de México) i Mexiko City. Malin forskar om förändringarna i mexikanska jordbkruksproduktionen i sammanhanget import av basråvaror, agrokemikalier och frön, från mitten av 1960-talet fram till idag.