Minnen i två rum

Minnesmuséet i Ayacucho återskapar den epok av våld, mord och förtryck som rådde under inbördeskriget i Peru, år 1980 - 2000. Men de drabbade behöver inget museum för att minnas; skräckupplevelserna är ständigt närvarande i deras liv. 

Jag befinner mig på minnesmuséet ”För att det inte ska upprepas” i staden Ayacucho, 55 mil sydöst om Lima. Utifrån ser det ut som vilken bostad som helst, men här inne finns minnen, bevis i form av bilder, vittnesmål och installationer som visar på det våld och förtryck som folket genomlevde under inbördeskriget.

Isabel Cletona arbetar som frivillig på muséet och visar mig runt i de två rummen som muséet består av. Hon öppnar en järndörr och innanför ser jag ett tortyroffer ståendes på knä på golvet, blodet rinner i ansiktet och händerna är bakbundna.En installation av en person som blir torterad

Missnöjet av det politiska systemet ledde till att anslutningen till olika revolutionära grupper och idéer ökade under slutet av 1970-talet. Gerillagruppen Sendero Luminoso (den lysande stigen) tog det första steget till revolution år 1980 och inbördeskriget bröt ut.

Ayacucho blev krigets mittpunkt där rekryteringen av studenter med vänsterideologiska tankar var stor. Enligt sanningskommissionen (Comisión de la verdad y reconciliación) härstammade över 40 procent av alla mördade och försvunna från just Ayacucho.

Lista av händelser

På ena väggen i muséet står datum och händelser uppradade:
17 maj 1980 - Första beväpnade kampen - I Chuschi brändes elva vallokaler ner.
Januari 1983 - Åtta journalister mördade och 135 bybor mördades av Sendero Luminoso.
December 1984 - 180 personer på landsbygden mördade, även barn och gamla. Endast 20 kroppar identifierades...

Listan är lång.

Den statliga armén utgav sig för att försvara folket, när de i själva verket handlade tvärtemot. De våldförde sig systematiskt på civila, bröt mot de mänskliga rättigheterna och ignorerade klagomålen från offrens familjer.

Isabel Cletonas fyra bröder försvann i olika omgångar under 1980-talet. Den yngsta var 14 år och den äldsta studerade på universitetet.

- Jag minns den gång då tre män i militärklädsel kom hem till oss. Jag var bara en liten flicka då. De misshandlade min mamma, våldtog henne och förde sedan bort två av mina bröder. Efter det hörde vi aldrig något mer från dem. Isabel Cletonas bröder försvann och hittades aldrig igen. Här står hon framför en bild på en utgrävning av en massgrav.

Anklagad från flera håll

Isabels historia är inte ovanlig. Under konflikten mördades tiotusentals personer, människor försvann spårlöst, de torterades, avrättades och kvinnor våldtogs. Barn, ungdomar, män och kvinnor, anklagades för att sympatisera med endera Sendero Luminoso eller med militären och försvann eller massakerades till följd av anklagelserna.

Utanför muséet i Ayacucho träffar jag José Luis, en man i 60-års åldern som driver en restaurang. Med låg röst berättar han om livet under inbördeskriget. Han vågar inte säga sitt riktiga namn. Misstron mot människor, staten och främlingar finns fortfarande kvar.

- Man vågade inte prata fler än två personer på gatan för då kunde de väpnade styrkorna misstänka att vi hade ett ”konspiratoriskt möte”, vilket var olagligt. Oftast var det utegångsförbud efter klockan sex på kvällen när det blivit mörkt. Det låg mördade människor på gatan och man visste aldrig vem man kunde lita på och inte. Allt var hemligt, alla var misstänkta och vi levde i en konstant skräck.

Text och bild: Nadia Enedahl

Fakta

Minnesmuséet öppnade år 2005 av organisationen ANFASEP (den nationella organisationen av anhöriga till kidnappade och försvunna personer i Peru) med hjälp av några andra organisationer.
Organisationen ANFASEP bildades 1983 av en 30 kvinnor från Ayacucho, ledda av Angélica Mendoza eller ”mamma Angélica”.

Majoriteten av kvinnorna var quechuatalande analfabeter. De organiserade sig med förhoppningen om att de tillsammans skulle kunna hitta sina försvunna familjemedlemmar. Många barn blev föräldralösa till följd av våldet och kvinnorna öppnade en gemensam matsal och erbjöd mat och utbildning till fler än 470 barn.

Mamma Angélica ägnade sig åt att besöka europeiska regeringar för att beskriva den desperata situationen i Peru. Hon sökte även hjälp hos den internationella domstolen för mänskliga rättigheter. År 1990 beordrade den dåvarande presidenten Fujimori att mamma Angélica skulle ställas inför rätta, anklagad för att vara sändebud för terroristerna.