Militär stormade fängelse efter upplopp
För en dryg vecka sedan gick närmare 5000 soldater in i fängelset El Rodeo i Venezuela för att återta kontrollen efter ett upplopp. Händelserna har skördat ett 40-tal dödsoffer och många fler har skadats.
Vägen till fängelset El Rodeo har spärrats av med en pansarvagn och militärer med sköldar. Med bistra uppsyner stirrar de mot den anhopning av anhöriga och vänner till fångarna som befinner sig ett 30-tal meter från avspärrningarna. Med jämna mellanrum hörs dova ljud av skottsalvor från de strider som alltjämt pågår inne i fängelset, knappt 300 meter bort. Den outhärdliga tanken på att det just nu kan vara deras egna söner och vänner som kämpar för sina liv.
-Jag försöker tänka positivt men det är svårt, det är nästan omöjligt, säger Alicia Suarez, samtidigt som hon kämpar mot tårarna. Hon är mamma till Gregori Ramirez, 26, som sitter i fängelset sedan fem månader tillbaka.
Militär skulle stoppa upplopp
Det är söndagen den 19 juni och tre dagar har gått sedan militären gick in i fängelset El Rodeo 1. En vecka har gått sedan upploppet startade, men ännu är konflikten inte löst. Närmare 5000 soldater gick in i El Rodeo i syfte att återta kontrollen, sedan minst 22 fångar dödats och många fler skadats i ett upplopp. Efter många timmars stridigheter, som resulterade i 18 döda och 68 skadade, tog militärstyrkorna åter kontrollen över Rodeo 1, och majoriteten av dessa interner har redan förflyttats till andra fängelser. Men tvillinganstalten Rodeo 11 har ännu inte återerövrats.
Från höjden av ett närliggande bergsområde kan man på långt håll beskåda fängelset. Synen för tankarna till en krigsskådeplats; röken ligger tät över området medan ljudet från skottsalvorna i fjärran utgör en absurd kontrast till den sorglösa venezolanska popmusik som strömmar ut från ett närbeläget hus.
I området där de anhöriga befinner sig bär den kvalmiga luften fortfarande spår av rök från granater som säkerhetsstyrkor tidigare detonerat och de flesta har handdukar i beredskap för att skydda sina ansikten. Solen är stark, mitt på dagen är det nästan olidligt varmt, och många söker sig till skuggan. Reportageteam vankar av och an på jakt efter nästa historia medan alltfler ambulerande försäljare har hittat till platsen, som vanligtvis är folktom.
Många anhöriga oroliga
Alicia Suarez har precis som de flesta andra anhöriga befunnit sig utanför avspärrningarna sedan upploppen började förra söndagen, och har sedan dess förgäves väntat på information från myndigheterna. Känslorna pendlar mellan förtvivlan, vanmakt och ilska. Liksom de flesta andra är hon kritisk mot ingripandet, som många menar kan likställas med en massaker.
Alicia Suarez Fotograf: Petter Svensson-Varför skjuter landets militärer mot sina egna? frågar sig Alicia Suarez.
-Jag anklagar Chavez för detta. Jag marscherade för honom när han satt i fängelse 1992, medan regeringen nu skjuter våra söner för att sedan totalt ignorera oss, säger Marta Guintero, och tillägger att hon ber till Gud att hennes man Juan Carlos Palaciogan fortfarande är vid liv.
Som Latinamerika.nu tidigare rapporterat om påträffades så sent som för tre veckor sedan tre arresterade döda efter att ha utsatts för tortyr av poliser i Caracas. Människorättsorganisationen PROVEA har rapporterat om att polis och säkerhetsstyrkor utför rena avrättningar mot betalning och regelmässigt använder grovt våld mot civila och brottsmisstänkta med dödsfall som följd. Händelser som fått misstron mot militär och polisstyrkor att rota sig djupt i Venezuela. Få har därför tilltro till att dessa kan besinna sig i situationer som den i fredags.
-När alla dessa militärer åkte förbi oss här mot fängelset i fredags så förstod alla vad som var på gång och mitt hjärta frös till is. Jag har aldrig tidigare varit så rädd och känt mig så maktlös, säger Alicia Suarez.
"Militären bär skulden"
Många menar att de militärstyrkor som deltog i ingripandet också är de som har den huvudsakliga skulden till att situationen överhuvudtaget kunde uppstå. Det är de som bär ansvaret för alla de vapen som kunnat passera fängelseportarna, och de är också ansvariga för den allmänna korruption, anarki och laglöshet som genomsyrar landets fängelser, där vissa maffialiknande gäng tillåts utöva en i princip oinskränkt makt över övriga interner.
-Inne i fängelserna kan allt köpas, vapen, narkotika och kvinnor. Och allt kostar, till och med en sängplats. De som tar hand om dessa affärer är fängelsegäng i samarbete med personalen. Alla inblandade tjänar mycket pengar på detta och det är det som gör det så svårt att bekämpa, säger Carlos Alberto Nieto Palma, som är ordförande i organisationen "Una ventana a la libertad", som länge belyst den eländiga situationen i landets fängelser.
Staten har sedan länge helt enkelt resignerat från sin ursprungliga uppgift på landets anstalter och därmed lämnat tusentals interner åt sitt öde – om dagarna finns överhuvudtaget ingen programverksamhet eller sysselsättning, utan internerna får fördriva tiden bäst de vill. För många handlar det framförallt om att överleva, i genomsnitt dör ca 400 interner i våldsamma uppgörelser varje år.
-Rodeo-fängelset är inget unikt exempel. Det finns 30 fängelser till i landet som är fulla av vapen och där olika gäng styr och där liknande situationer som i El Rodeo skulle kunna uppstå när som helst. Som ett resultat av den totala avsaknaden av personlig säkerhet känner sig många tvingade att skaffa egna vapen för att skydda sig, säger Carlos Alberto Nieto Palma.
Kris i fängelserna
Läget har förvärrats på landets fängelser de senaste åren, trots att president Chavez för sju år sedan initierade en kampanj med den uttalade ambitionen att humanisera situationen på landets anstalter. Nu är fängelserna mer överfulla än någonsin, i El Rodeo befann sig exempelvis 3600 fångar i en anstalt byggd för 800 interner.
Marta Guintero Fotograf: Petter SvenssonÖverbefolkningen beror till stor del på den förlamande ineffektivitet som landets rättsväsende lider av. Cirka 65 procent av samtliga frihetsberövade i landet väntar fortfarande på sina slutgiltiga domar, vilket orsakar ett enormt tryck, samtidigt som den långsamma handläggningen står i strid med gällande konventioner rörande mänskliga rättigheter.
-Det finns många fångar i landet som i praktiken redan avtjänat sina straff, eller som kanske till slut inte ens bedöms skyldiga av domstolen, men som ändå tvingas spendera lång tid i fängelse. Dessutom tillämpas strafflagstiftningen strikt, varför man kan hamna i fängelse för att man snattat bröd. Snattarna hamnar sedan på samma anstalter som mördare och grovt kriminella, säger Jesus Ollarves, professor i mänskliga rättigheter, till tidningen El Universal.
Alicia Suarez bläddrar genom dagens tidningsskörd på jakt efter information om det som går under beteckningen "fängelsekrisen" (La crisis carcelaria). I tidningarna syns bilder på oppositionspolitiker som omfamnar ledsna anhöriga, kanske med förhoppningen att de likt Marta Guintero efter händelserna nu är desillusionerade "Chavistas", samtidigt som de lovar förändringar i händelse av regeringsskifte efter nästa års presidentval.
Kan bara hoppas
Plötsligt uppstår en tumultartad situation vid en bil en bit längre ner på gatan, människor kommer från alla håll och försöker tränga sig fram framför motorhuven. Stämningen är hetsig, ett par militärer får uppbåda all sin myndighet för att mana till lugn, därefter ombeds alla att skriva ner sina namn och telefonnummer på ett papper, den första visade viljan till dialog efter mer än veckas väntan är därmed fullbordad.
Någon timme senare förefaller det plötsligt som att skottlossningarna har tystnat och snabbt börjar rykten cirkulera om att även fångarna i El Rodeo 11 till slut gett upp och att säkerhetsstyrkor därmed tagit kontrollen över hela fängelset. En känsla av lättnad sprider sig, den omedelbara faran är förhoppningsvis över. Men ännu vet de anhöriga inte om det redan är försent.
-Allt man kan göra är att hoppas och be, säger Alicia Suarez.
Text och foto: Petter Svensson, frilansjournalist bosatt i Venezuela
Fotnot: Fångarna gav upp under söndagskvällen då La.nu:s reporter var på plats. De flesta transporterades den följande morgonen till andra
anstalter i landet. Hur många fångar som har avled under upploppet är fortfarande oklart, men händelserna har för den breda allmänheten synliggjort den eländiga situation som präglar landets fängelser och en debatt om hur dessa kan bli bättre pågår.
