Emigrationen från Mexiko till USA är en nationell angelägenhet. Ett växande antal byar och delstater har underskott på invånare i arbetsför ålder, eftersom de flesta som emigrerar är unga män och kvinnor. Samtidigt har emigrationen en stor ekonomisk betydelse.

De pengar som mexikaner utanför landet skickar hem till sina anhöriga utgör landets näst största inkomstkälla efter oljan och går direkt ner i hushållskassan hos de allra fattigaste. Men den amerikanska ekonomin svajar, och med den möjligheterna för mexikanerna att hitta ett jobb som betalar tillräckligt i det nya landet för att kunna sända hem pengar.

- Jag brukar fråga människor jag möter om de kan hjälpa mig in i USA, berättar Maria.

Hennes man är en av drygt tolv miljoner mexikaner som befinner sig i USA och hon skulle gärna vilja återförenas med honom. Tegelterrassen med valv och inristade stjärnor i taket är en del av familjens nybyggda hus, som blev möjligt tack vare pengar från maken. Det gamla huset var nära att rasa in. Under otaliga oväder såg Maria väggarna röra sig och det regnande in. Maria är långt ifrån ensam om att ta emot pengar från en nära släkting som har emigrerat till USA. Remitteringarna, de pengar som skickas hem av mexikaner som bor i andra länder, uppgick under 2007 till 24 miljarder dollar och utgör därmed Mexikos näst största inkomstkälla efter oljan.

Pengaförsändelser minskar
Remitteringarna är pengar som oftast går direkt till de allra fattigaste familjerna i landet. Officiella siffror från årets första kvartal visar att de minskar. Det är färre migranter från Central- och Sydamerika som skickar hem pengar från USA än tidigare. Enligt en undersökning gjord av den Interamerikanska utvecklingsbanken var det bara 50 procent som uppgav att de skickar hem pengar till sina släktingar på en regelbunden basis medan samma siffra var 73 procent enligt en enkät genomförd under 2006. I Mexiko sjönk remitteringarna med 2,4 procent under årets första fyra månader jämfört med samma tid året innan, enligt en rapport från den Mexikanska nationalbanken. Det genomsnittliga beloppet som skickades per transaktion var 350 dollar.

Adriano är en av dem som har skickat hem pengar. Han var i Florida och arbetade i jordbrukssektorn. Resan och arbetet ordnade han genom kontakter.

- Jag tjänade sex dollar i timmen, vilket knappt räckte till att både skicka hem och spara. Det krävs att man stannar och arbetar i minst fyra, fem år i USA för att kunna ta hem pengar. Nästan allt går till hyra och mat, eftersom det är så mycket dyrare att leva där än här hemma, berättar Adriano från en by i Chiapas i södra Mexiko.

Han berättar också att han efter två år saknade sin familj, fru och tre barn, för mycket för att vilja stanna kvar. Han återvände hem. De pengar han då hade med sig räckte till att bygga ett nytt hus och att köpa bland annat en TV och en videokamera. Det blev dock inga pengar över för att barnens framtid ska vara tryggad. Nu hotas familjen och deras grannar av tvångsförflyttning på grund av internationella företags jakt på guld.

Graffiti av konstnären Humo från Museo de kulturas populares. Fotograf: humone.blogspot.com

I en enkät genomförd av den Interamerikanska utvecklingsbanken framkommer två huvudorsaker till att remitteringarna minskar. Dels råder det ekonomisk kris i USA, dels har klimatet för immigranter hårdnat. Majoriteten av dem som besvarade enkäten uppgav att det är svårare än tidigare att hitta ett arbete som ger bra betalt och 49 procent uppgav att de har tjänat mindre under 2008 än under 2007. Vidare uppgav 68 procent att diskriminationen är ett bekymmersamt problem. Samma siffra 2001 var 37 procent.

Många flyttar inom landet
Remitteringarna minskar och det gör även antalet invånare i många delstater. Den delstat som har drabbats allra hårdast av utflyttning är den nordöstra staten Michoacán. Delstatskongressen därifrån rapporterar att invånarantalet har minskat med nästan en halv miljon, varav 70 procent har varit under 30 år, under de senaste sex åren. Samma delstat har även den högsta andelen kvinnliga emigranter. Av hundra personer som lämnar delstaten är 36 kvinnor. De före detta Michoacán-borna är den grupp som skickar hem mest pengar till sin delstat. Det rör sig om cirka tio procent av de 24 miljarder dollar som kommer in i landet varje år.

Situationen är liknande i många andra delstater. De vanligaste orsakerna till att mexikanerna väljer att emigrera är fattigdom, brist på arbete och bristande framtidstro. Alla vill dock inte lämna sitt hemland utan väljer istället att flytta inom landet.

I det nationella befolkningsprogrammet för åren 2007-2012 har den mexikanska regeringen uppmärksammat de negativa effekter som den internationella emigrationen har på befolkningsstrukturen i landet. Regeringen erkänner att emigrationen från Mexiko dels innebär en avfolkning av vissa delar av landet och dels en snedvriden åldersstruktur. I samma rapport föreslår regeringen åtgärder för att motverka den negativa utvecklingen. Förslag som nämns är att det behövs utvecklas stöd till de familjer, vars anhöriga har emigrerat, och motivation för att så många som möjligt ska återvända.

Zapatister förebygger
Det förebyggande arbetet för att försöka förhindra att alla unga lämnar landsbygden har redan inletts av zapatisterna i Mexikos södra delstat Chiapas. Zapatisterna är en rörelse bestående av fattiga småbönder, många från ursprungsfolken, som bland annat kräver rätten till jord att bruka. Ett av zapatisternas goda styrelseråd, La Junta del Buen Gobierno, förklarar att de tar emigrationen på allvar, eftersom den utgör ett hot mot hela rörelsen. Basen för dess existens är varje individ som stödjer dem.

- Vi arbetar aktivt med att informera unga människor om vikten av att stanna kvar på landsbygden. Att det är bättre att försöka arbeta för en långsiktig förändring av levnadsvillkoren för alla oss fattiga bönder, oss ursprungsfolk, än att tjäna snabba pengar. Pengar försvinner och förändrar inte vår svåra livssituation i grunden, säger en representant från det goda styrelserådet.

Det förebyggande arbetet sker framför allt i de skolor som zapatisterna driver i sina autonoma kommuner. Undervisningen i dessa skolor utgör ett alternativ till den neoliberala politik, som de anser förmedlas i de statliga skolorna, och som de menar uppmuntrar till jakten på snabba pengar.

Emigrationen undgår knappast någon i Mexiko. Många bär drömmar om att en dag kunna söka lyckan i USA, om så bara är för att jobba ihop pengar under några månader. Andra känner sig tvingade att resa på grund av den ekonomiska eller den sociala pressen. Den svajande konjunkturen till trots är det ett faktum att många av de allra fattigaste i Mexiko håller sig över svältgränsen tack vare de pengar de tar emot från släktingar.

Christin Sandberg
Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko