-Tack vare lokala, alternativa och vissa internationella mediers enorma arbete har både Honduras och omvärlden fått veta sanningen om statskuppen. Utan dessa medier skulle det honduranska folket ha gett upp kampen och motståndsrörelsen skulle ha upplösts.

Den honduranska journalisten Mabel Marquez från bondenätverket Vía Campesina, en av de tongivande organisationerna inom motståndsrörelsen mot statskuppen, är säker på sin sak.

De lokala medier, som med tiden har börjat få epitetet ”alternativa”, står på motståndsrörelsens sida. De rapporterar om förtryck, mord och tortyr och ifrågasätter även de juridiska omständigheterna kring statskuppen. 

Två av de relativt få medier som oförtrutet kämpar vidare är tidningen El Libertador och Radio Globo. När vi kommer upp på andra våningen i de kala lokaler där Radio Globo har sitt provisoriska säte, sitter chefen David Romero i sändning. Han överlämnar rodret till sin kollega, Ronnie Martínez, för att ge oss några minuter. Det är den 27 november 2009, två dagar före de omstridda valen i Honduras.

Den 28 juni då den störtade presidenten Manuel Zelaya fördes ut ur landet, bestämde sig Radio Globo för att verkligen berätta vad som hände.- Vi har alltid försökt säga sanningen, vem som än har suttit vid makten, säger Romero. Han tillägger:

- Sedan kuppen ringer folk direkt till oss och avger sina vittnesmål om förtryck, tortyr och mord.

David Romero tar emot rapporter om övergrepp under sändning.Radio Globo arbetar i motvind. Redan dagen efter statskuppen stängdes kanalen för första gången och har sedan dess ständigt utsatts för hot, elavbrott och avbrutna sändningar.

Plötsligt ljuder en mobilsignal. Det är Manuel Zelaya, den avsatte presidenten, som ringer.  

- Vi kommer att hålla låg profil under valet. Vi har mottagit hot och vill inte riskera att kanalen stängs, rapporterar Romero till Zelaya.

Vi lämnar byggnaden tillsammans med Romero som ska gå under jorden tills valen är över.

Dagen efter valen besöker vi månadstidningen El Libertadors stora och ljusa men ödsliga redaktion. Chefredaktören Jhonny Lagos tvingades gå under jorden vid statskuppen och nu har resten av journalisterna slagit följe med honom. De arbetar så gott det går, utan att visa sig i officiella sammanhang. Vi har dock lyckats få ett möte med redaktionschefen Brayan Flores. Han dyker upp andfådd och ursäktande, långt efter avtalad tid:

-  Jag tog många omvägar för att skaka av mig eventuella förföljare, inleder han.

Han talar snabbt och blicken fladdrar nervöst. El Libertador grundades 2003 som ett alternativ till de fyra stora dagstidningarna La Prensa, La Tribuna, El Heraldo och El Tiempo som funnits sedan 1970-talet, eller som Flores uttrycker det:

- El Libertador skriver om det som de andra medierna håller tyst om.

- Mediemogulerna har pengar och politisk makt. De kan tillsätta eller avsätta presidenter. Deras intressen är strikt ekonomiska, det politiska målet är att reducera staten till ett minimum. Om deras intressen blir ifrågasatta går de till verbalt motangrepp och eftersom honduranerna är så dåligt utbildade, tror de på den bild som massmedia målar upp, säger Flores.

Libertadors upplaga har sedan statskuppen stigit från 15 000 till 100 000 och läsarkretsen har vidgats.

- De föredrar att läsa sanningen en gång i månaden i stället för lögn varje dag, säger han.

Innan vi skiljs åt har Flores flera gånger ursäktat den stundtals väldigt snabba och osammanhängande information som han delar med sig av.

- De hot jag lever under har lett till en psykisk stress som är svår att hantera, förklarar han.

Den första till sjunde november var en internationell delgation bestående av sju organisationer i Honduras för att undersöka press- och yttrandefriheten.

De två största hoten mot att fritt kunna utöva sitt yrke som journalist menade de är dels det hemliga samförstånd som råder mellan de olika medierna, den politiska ledningen och den offentliga makten, vilket gör att det som kommer till allmänhetens kännedom är format för att passa dessa gruppers och den ekonomiska elitens ekonomiska och politiska intressen. Dels menar de att det ”mediakrig” som pågår i landet innebär ett riskfyllt klimat som dessutom bidrar till hög nivå av självcensur.

Hot, förtryck och mord på journalister har fortsatt även efter valet. Den 29 december kidnappades journalisten César Silva och utsattes för grov misshandel och tortyr av okända, civilklädda män som utgav sig för att vara poliser eller militärer. Han hade tur och släpptes, till skillnad från sin vän och kollega Edwin Renán Fajardo som hade mördats en vecka tidigare. Båda är från motståndsrörelsen och tillsammans har de gjort ett oräkneligt antal dokumentärfilmer om det som hänt i Honduras sedan statskuppen. César Silva var rädd för att också han skulle dödas och efter händelsen valde han att lämna landet.

Människorättsorganisationer ser övergreppen som en del i en strategisk förföljelse av personer som motsäger sig statskuppen och mot de medier som verkar i samma anda.

Text och bild: Erika Brenner och Christin Sandberg