I tisdags släppte Farc slutligen arméserganten Pablo Emilio Moncayo, efter att ha hållit honom kidnappad under tolv år. Hans familjs outtröttliga kamp gav till slut resultat. Men för tusentals andra anhöriga fortsätter ovissheten.

För två år sedan fördes sjuksköterskan Rosa Contreras bort och är sedan dess spårlöst försvunnen. Så kallade Aguilas Negras, efterträdare till Colombias fruktade paramilitära allians AUC, tog henne nära gränsen mot Venezuela under en jobbresa. Hennes man, Efren Castillo, en 32-årig före detta bonde, berättar:

- En frivilligorganisation hjälpte mig att ta kontakt med dem, men de sade att de redan sålt henne till gerillan, till Farc. 

Efren Castillo lever i ovisshet om sin kidnappade fru.Rosa Contreras kidnappades inte långt från makarnas hem. Efren Castillos eftersökningar straffade sig.

- Gerillan misshandlade mig; ryggen gör fortfarande ont. Vi var tvungna att lämna det mesta av våra ägodelar, säger han.

Han tvingades lämna sina hemtrakter med deras tvååriga dotter. De kom till huvudstaden Bogotá som flyktingar i sitt eget land. De delar sitt öde med 3-4 miljoner landsmän. 

Med inbördeskriget som förevändning

Farc har tillsammans med andra gerillagrupper på vänsterkanten stridit mot Colombias regering i 45 år. De säger sig slåss för landets fattiga mot deras besuttna förtryckare. För runt 20 år sedan började gerillagrupper kidnappa i stor skala för att sätta politisk press på regeringen och för att få pengar. Kriminella gäng följde snart deras exempel. 

Enligt País Libre, en organisation som stöder offrens familjer och arbetar för att väcka uppmärksamhet om fenomenet, har närmare 24 000 colombianer kidnappats sedan 1996. Runt 2 800 av dem är antingen fortfarande fångna eller har gått ett okänt öde till mötes. Av dessa beräknas cirka 700 ha förts bort av Farc. Paramilitära grupper, ofta i samverkan med säkerhetsstyrkor, har också deltagit i kidnappningsindustrin, men i mindre omfattning. Vanliga kriminella står bakom lejonparten av alla kidnappningar. De flesta av offren är vanliga människor vars familjer krävs på lösen.

Sedan år 2002 har armén tryckt tillbaka gerillan, och majoriteten av paramilitärerna har avmobiliserats. Antalet kidnappningar har minskat. Många colombianer menar att landet har förändrats till det bättre, men i många regioner, som där Efren Castillo bodde, fortsätter våldet som förut.

Ovissheten knäcker viljan att leva

Emanuel Fandino och Rosalva Chavez kämpar för sin kidnappade son.

Under sökandet efter sin hustru har Efren Castillo kontaktat frivilligorganisationer och myndigheter, men med magert resultat.

-Åklagaren sade till mig att jag måste vänta, det är allt. Regeringen bryr sig inte mycket.

Familjerna till offer för kidnappningar som drar ut på tiden menar ibland att deras öde är värre än döden. Ovissheten knäcker viljan att leva.

-Allt jag vill är att veta något om henne, om hon är vid liv eller inte, åtminstone någonting, säger Efren Castillo.

Kidnappad som arbetskraft

Claudia Llano, en av País Libres talespersoner, säger att bortförandet av Efren Castillos fru ser ut som ett typiskt fall då de väpnade grupperna inte tillfångatar offren för att kräva lösen, utan för att utnyttja deras arbetskraft, som till exempel sjukvård.

-Farc är världens mesta kidnappare och har lämnat all internationell konkurrens långt bakom sig. De håller folk fångna i rostiga järnkedjor och har hållit personer fångna i upp till tolv år, säger hon. Det var just så länge som den nu frigivne Pablo Emilio Moncayo satt fången i djungeln. Han är också den som hållits kidnappad längst tid.

Under flera år har utländska regeringar försökt medla vad som kallas för ett humanitärt utbyte: de tillfångatagna politikerna, poliserna och soldaterna i utbyte mot fängslade Farc-medlemmar. För närvarande finns inga politiker bland offren. Ett misslyckat kidnappningsförsök av en guvernör i december i fjol slutade med att förövarna skar halsen av offret.

I medierna är nästan all uppmärksamhet riktad mot de "utbytesbara", för närvarande 23 militärer och poliser, och mot gerillan. Alla de andra offren kan inte ens hoppas på ett humanitärt utbyte.

- De som kidnappats av ekonomiska orsaker är som glömda. All uppmärksamhet är på förhandlingarna mellan regering och gerillan, säger Claudia Llano.

Jöran Lindeberg, frilansjournalist