Byn kunde ha legat var som helst; syd, norr, öst, väst. Det hade inte gjort någon större skillnad. Inuti låg den så långt ifrån någonting att den tycktes belägen mitt i ingenstans.

Luften var fuktig, stekande het och i sanden låg avskräden efter orkanen Mitch 1998. En nationalsorg som inträffade många år tillbaka i tiden, men vars straff ännu ligger kvar och påminner dem som fick nödhjälp sist om sin situation i dag i glömskans dal. Strax innan man äntrar byn, en halvmil från Achuapa, huvudbyn i den nicaraguanska regionen norr om León, ser man vilken förödelse orkanen ställt till med; träd är omkullvräkta och mycket av växtligheten är utrotad. Då, 1998 totalförstördes infrastrukturen, och fortfarande i dag är huvudvägen demolerad och urholkad. Kvar finns bara en stig som endast modiga chaufförer vågar inta med risk för att fastna i djupa hål i marken.

Felix är 19 år och ser bort mot sina vänner medan han talar med mig. Han minns händelserna starkt och vill inte prata om det. Han och hans familj driver en tienda – en närbutik som säljer tuggummin, sötsaker och drycker – i sitt enkla hus längs med huvudstigen som löper som en sömnig flod genom en plats som inte tycks ha sett regn på årtionden. Felix pappa begav sej till USA för några år sedan för att tjäna ihop pengar att skicka hem till familjen. Eller, berättar Felix, kanske han arbetar någonstans i Costa Rica. Felix är inte riktigt säker men frågan drabbar honom, och vännernas närvaro håller känslorna tillbaka. Inga försörjningspengar från fadern har anlänt och familjen undrar vart han har blivit av.

Felix vill också till USA, till Costa Rica, eller rättare sagt lämna byn för någonting större, livfullare och mer hoppfullt. Någonting annat. Varken hans mamma eller pappa har haft råd att sätta honom i någon skola och han medger uppgivet att han inte har lärt sig att läsa eller skriva.

Tiendorna drivs ofta i butiksinnehavarnas hem och har mycket olikartade ruljanshistorier. Det beror på utgångslägen, områden och huruvida människors liv är stabila eller inte. Felix familjs butik går knappt runt, men det är inte främst för inkomsten som de driver den, säger han.

– Det är för att ha någonting att göra.

I och med revolutionen i Nicaragua 1979 genomdrev sandinisterna en rad samhällsreformer. Polion drevs ur landet, fri utbildning och sjukvård infördes och en massiv alfabetiseringskampanj drevs igenom och utraderade nära nog analfabetismen. Dessförinnan hade Nicaragua genomlevt tre Somoza-patriarker, som med hjälp av USA bibehöll makten innan sandinisterna drev den siste Somoza-diktatorn ur landet. I otaliga inbördeskrig har mer än 50 000 nicaraguaner mist livet.

Sandinisterna behöll makten och fortsatte sitt reformpaket fram till slutet av 1980-talet. Sedan förändrades mycket. Moderata och mer västorienterade presidenter “moderniserade” Nicaragua under 1990-talet och i och med det försvann den fria sjukvården och utbildningen, men chansen kom för några lyckligt lottade att bilda vinstbringande företag, och samhällsklyftorna ökade återigen.

Den tiden då hoppet om ett bättre samhälle ännu levde i Nicaragua befinner sig i ett vänteläge. Hoppet och drömmarna finns, de har inte släckts. Men de blickar i större utsträckning längre ut och snuddar vid horisonten. Drömmen om ett bättre liv, och framförallt att som ung kunna förverkliga sig själv och sina drömmar, tror man snarare kan förverkligas utanför Nicaraguas gränser. I nästan varje byggnad står en teveapparat på under större delen av dagen; visar amerikansk reklam, amerikanska produktioner, uppvisar den amerikanska drömmen. Om man som Felix inte kan läsa eller skriva, driver en tienda som knappt går runt och längtar efter sin far som arbetar för att kunna skicka pengar hem till familjen, blickar ut över tröskeln och ser sand och uppgivenhet, är det inte konstigt att han vill lyfta och hamna någon annanstans.

En fager bergskedja omringar oss, och skolgården förvandlas med sina torra fält till grannar till en kittel som solen har fått syn på. Det är varmt men Esmarelda ser ut att trivas i skolkostymen. Den är kritvit, struken och inte minsta fläck går att skönja. Esmarelda bor i samma by som Felix, de har vuxit upp under samma år och under samma förutsättningar. Men Esmarelda studerar sista året i grundskolan, är ambitiös, skriver poesi och brukar läsa egna dikter eller verk av nationalskalden Rúben Darío om mornarna, då eleverna traditionsenligt sjunger nationalhymnen på skolgården intill en hissad flagga. Esmarelda är målinriktad och skämtsam. Hon berättar stolt att hon är skolans populäraste tjej och att killarna dansar efter hennes pipa.

– Det är ju så det är. Machismon är inte så mycket att göra åt, säger hon och skrattar.

Hon drömmer också om att få resa ifrån byn och arbeta någonstans. Men till skillnad från Felix känns det inte som någon utopi. Föräldrarna arbetar på omkringliggande jordbruksfält som ägs och drivs av byns enda välbärgade familj, med högsäte i tegelhuset i mitten av den ringlande huvudstigen genom byn, en skinande kontrast till den närliggande omvärlden. Arbetet på fälten genererar inte några stora summor, men tillräckligt för att låta dottern studera.

Många familjer är stora, med många barn och farföräldrar. Och fastän arbetstillfällen inte tycks växa på träd verkar det som om det finns ett slags organiserad linje som löper likt en strimma trygghet genom byn.

– Jag skulle inte kalla det trygghet, men jobb kan man hitta från dag till dag. Det blir några pesos och det överlever man inte på. Men här måste man lära sig att överleva på det man erbjuds, säger en man med tröjan slängd över axeln.

Esmarelda hamnar gärna i huvudstaden Managua, om hon får välja. Jag frågar om det finns en dröm om att åka ännu längre ifrån byn.

– Det spelar inte så stor roll, säger hon.

Samma svar ger hon mig när jag frågar vad hon vill arbeta med – men tillägger:

– Någonting.

Byn heter Los Carraos och är granne till många andra likartade nicaraguanska byar. Träden sjöng som vindspel medan bilen skumpade sig ut ur byn. Solen stod högt och bortom bergen befann sej en annan värld. Både Felix och Esmarelda talade om den, den fanns där inom dem. Hos en tillsammans med hoppet, hos den andre tillsammans med hopplösheten.

Det är presidentval till hösten. Huvudkandidaterna representerar samma partier och formationer som alltid. Sandinisternas väg, liberalernas väg. Kandidaternas ansikten märks av lite varstans; utanför tiendor, hus, skolor, jordbruksfält. Och någon gång innan valdagen kommer en representant från de starkaste kandidaternas organisationer att besöka dessa bortglömda byar, med en enda uppmaning: lägg era röster på vår kandidat.

I vardagen syns några politiker inte till längst ute på landsbygden. Lika stängda tycks politikernas ögon vara inne i storstäderna, där barn sniffar lim som enda måltid och unga kvinnor säljer sina kroppar. Den informella sektorn är utbredd. En värld utan trygghet och försäkringar, men å andra sidan många människors enda chans till inkomst och sysselsättning.

Jag lämnade Felix och Esmarelda bakom mej i en bortglömd värld. Dit tar man sig inte, verkar det som och inte heller ifrån. Men man ska önska sig därifrån, verkar det som.

Klas Lundström