Ley 40: Kommunallagen

Kommunerna i Nicaragua har autonomi på flera plan:

Ekonomisk: egen budget, rätt att ta avgifter och skatter, men de måste lagstadgas. Detta betyder inte att staten inte ska ta sitt ansvar.
Politisk: genom sina valda organ.
Administrativt: reglerar marknader, sophämtning, urbana planer, kan expropriera, bygga/reparera gator, bygga bibliotek och sportplaner, ge befolkningen basservice, tillstyrka koncessioner (ska ha minst 25 procent av skatteintäkterna), reglera och kontrollera kollektivtrafiken, handha personregistret (i koordination med CSE), tillsammans med andra myndigheter bidra till underhållet vid skolor och hälsovårdcentraler etcetera.

Medborgarnas rättigheter

Medborgarna får delta i samhällsplaneringen via Kommittén för kommunal utveckling (Comité de Desarrollo Municipal).
Delta i de två årliga öppna informationsmötena (cabildos municipales).
Begära information.
Ett visst antal invånare kan begära att det hålls extraordinärt möte.

Utbildning

Analfabetismen är återigen på uppgång efter att ha sjunkit till 13 procent efter den stora alfabetiseringskampanjen vid början av revolutionen. Enligt UNDP var 25 procent av befolkningen över 15 år analfabeter 2002. UNICEF uppskattar procentsatsen till 36.
Trots att grundlagen slår fast att grundskolan (6 år) är obligatorisk och gratis, skrivs endast 82 procent av alla barn in i skolan. Av dessa uppnår endast 54 procent femte klass (UNDP 2002).

Det finns stora skillnader mellan skolgången i stad och på landsbygd. Speciellt barnen på landsbygden på Atlantkusten har en mycket instabil skolgång, eller ingen alls.
Utvecklingen lutar åt en decentralisering av utbildning till kommunal nivå. Än så länge har bara pilotprojekt genomförts.
Under 90-talet inleddes en smygprocess att privatisera den femåriga vidareutbildningen, secondary school. Man kallar det för ”skolautonomi”. Endast 37 procent av ungdomar i åldern 13-18 år skrivs in i dessa institut och ett ännu mindre antal fullföljer skolgången.

Den högre utbildningen är till för dem som kan betala. Under 80-talet fanns ett väl utvecklat system med stipendier och logi för studenter från landsbygden, som idag har upphört. Efter 1990 har det öppnats många nya privata universitet med varierande kvalitet. Idag finns även flera universitet på Atlantkusten (till exempel URRACAN och BICU). De specialiserar sig bland annat på naturresurser och har en autonom inriktning.
Yrkesskolorna är mycket få och alldeles otillräckliga. Man har lagt mycket litet tonvikt på yrkesutbildningen och därför är också kvaliteten på yrkesarbeten mycket låg.

Civilsamhället

Det nicaraguanska civilsamhällets kanske starkaste organisationer är de religiösa. Kyrkor finns över hela landet, även i de mest marginaliserade och avlägsna byar och barrios dit andra organisationer och bistånd sällan når. Katolska kyrkan med ärkebiskopen och kardinalen Miguel Obando har sedan Somozatiden spelat en mycket aktiv roll i politiken. Under revolutionen förhandlade han bland annat fri lejd för FSLN efter den spektakulära ockupationen av parlamentet. Han ansågs vara en av nyckelpersonerna bakom Alemáns valsegrar. Sandinister och liberaler kämpar idag om Obandos och kyrkans gunst och det är ingen tvekan om att deras politiska makt är mycket stark. Även om det finns en stark tradition av radikal befrielseteologi i Nicaragua är det de konservativa delarna av kyrkan som är starkast idag. Särskilt hård är kritiken från kvinnoorganisationer mot kyrkans agerande i jämställdhetsfrågor.

Protestantiska kyrkor eller ”evangelicos” som de kallas är också mycket starka och växer snabbt. De kan mycket förenklat delas upp i två grupper. Den första är de ”traditionella”, baptister, presbyterianer, moraviakyrkan på atlantkusten med flera som i många fall funnits aktiva i landet i mer än 100 år. Dessa kyrkor är demokratiskt organiserade, har en stark social agenda och stödde i de flesta fall revolutionen. Den andra gruppen är en nyare våg som började på 70-talet och har sin bakgrund i den amerikanska södern. Dessa kyrkor är ofta mer karismatiska, odemokratiska, konservativa, mindre socialt engagerade, starkt evangeliserande och växer idag snabbast, särskilt bland de fattiga. De kyrkorna finns över hela landet.

Största delen av det civilsamhälle som svenska biståndsorganisationer har som samarbetsorganisationer härstammar från revolutionen och har på ett eller annat sätt en koppling till det revolutionära projektet. När sandinisterna förlorade makten fortsatte många som tidigare fått sin lön från staten att arbeta i olika NGO:s. Relationen till FSLN fortsätter att vara ett tema inom de flesta delar av civilsamhället. Många organisationer försöker göra sig mer självständiga från partiet vilket inte har varit eller är helt smärtfritt. Detta gäller särskilt de stora massrörelserna från 80-talet, UNAG (bönder) AMNLAE (kvinnor) och Movimiento Comunal Nicaragüense. Av de tre har kanske UNAG lyckats bäst med sin självständighet. Många i civilsamhället identifierar sig fortfarande som sandinister men inte som ”frente”.

Kvinnorörelsen i Nicaragua är inte särskilt stark men full av starka kvinnor som ibland lyckas ena sig kring projekt och kampanjer. De har en svår fiende i de konservativa delarna av kyrkorna.

Miljörörelsen är svag, men finns i form av några mycket bra NGO:s.

Fackföreningarna är också svaga och splittrade.

Den kooperativa rörelsen finns kvar sedan 80-talet och en del av dess organisationer är mycket starka. Många organisationer arbetar med mänskliga rättigheter och med landsbygdsutveckling.
Nicaragua har i jämförelse med andra centralamerikanska länder en stark organisationsvana. Allt bistånd landet fått under lång tid gör att det finns gott om människor som är duktiga och vana vid att skriva projekt och navigera bland de internationella biståndsorganisationerna. Civilsamhället är också som en konsekvens av detta i hög grad ekonomiskt beroende av internationell solidaritet.

På nationell nivå samordnas det nicaraguanska civilsamhället i Coordinadora Civil (CC), ett nätverk som uppstod efter orkanen Mitch 1998. Idag spelar CC en viktig roll i landets politiska liv, inte bara som nätverksorganisation. Den håller ett kritiskt öga på den nationella budgeten, producerar studier, gör makroekonomiska analyser och bedriver påverkansarbete både mot regeringen och internationella organisationer som Världsbanken och IMF.

Mänskliga rättigheter

Alla institutioner är överens om att den rättighet som kommit längst i Nicaragua är yttrandefriheten. De politiska rättigheterna går framåt, åtminstone lagligt, i praktiken är det litet sämre. De sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna försämras däremot.

I rapporter om läget för de mänskliga rättigheterna brukar polisen ligga sämst till, men stora ansträngningar görs för att utbilda poliser och landets poliskår kan räknas som en av de mest humana på kontinenten.

Ombudsmannainstitutionen för mänskliga rättigheter(Procurador de derechos humanos) har mycket begränsade resurser till förfogande. Förutom denna finns ett flertal enskilda människorättsorganisationer.

Enligt grundlagen är alla lika inför lagen, men i praktiken är det inte så. Den som har pengar och inflytande drar det längsta stråt. Domstolsväsendet lämnar mycket övrigt att önska. Det räcker inte med bra lagar, de ska även tillämpas enligt reglerna.
Barn och kvinnor lever till mångt och mycket i en utsatt situation. Det familjevåldet är mycket utbrett. En del av orsakerna är machismon, auktoritarismen och den rådande synen på barn.
13 procent av Nicaraguas barn barnen föds med låg vikt och 32 promille dör under första levnadsåret.

Endast 20 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor och i allmänhet tjänar kvinnor bara 44 procent av mäns inkomster. (UNDP 2002)

Text: Berit Svensson, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua
Uppdaterad: 16 december 2004