Statsskick

Den nuvarande författningen från 2008 är Ecuadors tjugonde i ordningen. Den är ett resultat av den konstitutionerande församling som Rafael Correa utlyste val till när han tillträdde som president 2007.

Den verkställande makten ligger hos presidenten, vicepresidenten och regeringen. Presidenten, som både är stats- och regeringschef, tillsätter och avsätter fritt ministrarna i regeringen, diplomatiska sändebud, guvernörer, officerare och tjänstemän. Presidenten sköter utrikespolitiken och är överbefälhavare. Det finns också en vicepresident som träder in om presidenten avlider eller avsätts under mandatperioden. Presidenten kan också upplösa parlamentet om det upprepade gånger och på ett omotiverat sätt hindrar genomförandet av den nationella utvecklingsplanen som presidenten har fastställt, vid allvarliga politiska kriser eller om parlamentet har utfört funktioner som inte tillfaller den enligt konstitutionen. 

Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet (Asamblea nacional), men presidenten har rätt att delta i utformandet av lagar och inlägga veto mot en lag som kongressen antagit. Kongressen kan i sin tur häva presidentens veto om två tredjedelar av ledamöterna röstar för det.

Presidenten väljs för en period på fyra år och kan väljas om en gång. Om ingen presidentkandidat får mer än hälften av rösterna hålls en andra valomgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Parlamentets ledamöter väljs för en period av fyra år. 15 av dem väljs på nationell basis, sex väljs av ecuadorianer bosatt utomlands och de övriga kandiderar provinsvis. Deras antal beror på folkmängden i de olika provinserna vid varje valtillfälle. För närvarande finns det 124 parlamentsledamöter. Röstning är obligatoriskt för alla medborgare.

Ecuador är indelat i 24 provinser, över tvåhundra kommuner och över tusen församlingar. Provinserna styrs av guvernörer som väljs i allmäna val. Även de politiska ledarna för kommuner och församlingar tillsätts genom allmäna val.

Text: Latinamerikagrupperna Ecuador uppdaterad 2009.(Källa: Utrikespolitiska institutet, "Ecuador: su realidad)

Makt och politik 

Ecuadors militära ledare har alltid varit en stark påtryckningsgrupp inom politiken. De ecuadorianska militärerna har oftast nöjt sig med att ta över när anarkin hotat att bli bestående och det funnits ett brett stöd för ett militärt ingripande. På egen hand har militären vid ett antal tillfällen tagit över under kortare perioder: 1925-1926, 1937, 1963-1966 och 1972-1979. Bara vid det sista tillfället var avsikten att sitta kvar länge och åstadkomma en omvandling av landets sociala, ekonomiska och juridiska system, vilket misslyckades.

En annan traditionell elit är kyrkans män. Men deras inflytande har minskat, trots att Ecuador är ett mycket religiöst land.

Storgodsägarna har de senaste decennierna också förlorat sin politiska betydelse. I takt med att landets ekonomiska maktcentrum flyttades från bergen till kusten växte samtidigt inflytande från kustens plantageägare. Sedan oljeindustrin växte fram på slutet av 60-talet har maktcentrum åter rört sig mot Quito. Sammantaget är emellertid Ecuador ofta ett land som politiskt sett är delat mellan bergen och kusten. Sedan 1990-talet har ursprungsfolken seglat upp som en ny maktfaktor. Genom massiva manifestationer med demonstrationer och vägspärrar har de i flera perioder tvingat regeringen till eftergifter. Politiskt har de även manifesterat sig i parlamentet sedan 1996 med partiet Patchakutik.

Politiska partier

De politiska partierna i Ecuador har traditionellt varit uppbyggda mer kring starka ledare och ekonomiska särintressen än ideologier. Många partier har sitt huvudsakliga stöd antingen på kusten eller i bergen. Uppdelningen är en spegling av den gamla konflikten mellan den konservativa jordägarklassen kring Quito och de mer liberala affärsmännen runt hamnstaden Guayaquil.

Partisystemet i Ecuador är splittrat, inför det senaste valet, i april 2009, deltog runt 90 olika partier och fristående rörelser. Sedan demokratins återkomst 1979 har inget parti uppnått majoritet i parlamentet. Det är också vanligt att nya partier skjuter upp som okända stjärnor för att sedan ofta falla tillbaka. Exempel på det är PRIAN, Partido Sociedad Patriótica och på senare år Alianza País, som redan i sitt första val blev några av kongressens största partier. Det är även vanligt att partier går ihop och stödjer en kandidat vilket gör det svårt att få en bra översikt. Dessutom är det inte ovanligt att kongressledamöter lämnar sitt parti och blir oberoende.

Rafael Correa valdes 2007 till president och skapade inför valet 2006 partiet Alianza País, vilket ritade om den politiska kartan i Ecuador betydligt. Alianza País är en samling av intellektuella och sociala rörelser. Inför arbetet med den nya konstitutionen 2008 slöt upp många sektorer i samhället upp bakom Correa. Correa åtnjuter fortfarande höga popularitetssiffror men har på senare tid tappat allt större stöd hos landets sociala rörelser och ursprungsfolk.

Inre stridigheter inom Alianza País har lett till problem med att genomföra reformerande lagar sprungna ur den nya konstitutionen, vilket har lett till kompromisser med partier i oppositionen. Under sin väg till makten lyckades dock Correa, och Alianza País manövrera bort de traditionella partierna och  oppositionen står i stort splittrad och oenig. Den största utmanaren är Jaime Nebot, största staden Guayaquíls borgmästare, vars popularitet emellertid anses vara begränsad till stadens övre medelklass.

Prian – Partido Renovador Institucional Acción Nacional (Institutionella förnyelseparteit)
Det populistiska och marknadsliberala högerpartiet Prian är ett så kallat enmansparti som Ecuadors rikaste man, bananmagnaten Álvaro Noboa, har skapat i sina ambitioner att bli Ecuadors näste president. Tre gånger har Noboa ställt upp i presidentvalet. 1998 kom han tvåa med partiet PRE, 2002 kom han två med sitt Prian medan han 2009 hamnade på tredje plats. 2002 blev Prian ett av kongressens största partier i sitt första val och 2006 blev partiet det största. Efter det senaste valet har de dock halkat ner till fjärde plats.

MMIN – Movimiento municipalista por la integridad nacional (kommunrörelsen för nationell integritet)

Partiet Movimiento municipalista bildades 2008 med stöd av borgmästare från olika delar av landet och med olika politisk hemvist. Partiet står nära regeringspartiet Alianza País men säger sig vilja ge mer makt åt de lokala regeringarna. Valet 2009 gav dem fem parlamentsledamöter vilket placerar dem som på delad femteplats i den lagstiftande församlingen.

MPD – Partiet Movimiento Popular Democrático
MPD bildades 1963 (under annat namn), som en utbrytargrupp ur kommunistpartiet och är det mest stabila partiet på vänsterkanten. Partiet ingick i alliansen med Pachakutik och PSP men ansågs av många som en belastning för Gutiérrez. 2007 etablerade man ett samarbete med regeringspartiet Alianza País, men har under 2009 haft starka konflikter med den verkställande makten. Det har framförallt berott på den schism som har uppstått mellan regeringen och lärarkåren, en stark grupp inom MPD. 

Pachakutik
Pachakutik (PK) bildades 1996 av ursprungsfolksorganisationer, sociala rörelser och fackföreningar. Det kan mer eller mindre betraktas som den största nationella ursprungsfolksorganisationen Conaies politiska språkrör.

Vid presidentvalet 2002 ingick Pachakutik en valallians med kuppöversten Lucio Gutiérrez parti Partido Sociedad Patriótica. Sedan Gutiérrez alltmer börjat föra en högerpolitik bröt alliansen samman i början på augusti 2003. Vid valet 2009 fick Pachakutik fem parlamentsledamöter.

PRE – Partido Roldosista Ecuatoriano (Rodolsistpartet)
Det högerpopulistiska partiet PRE föddes till minne av förre presidenten Jaime Roldós, som dödades i en flygplanskrasch 1981.

Abdalá Bucaram som var Ecuadors president under en kort period (1996-1997) är partiets ledare från sin landsflykt i Panama. PRE:s viktigaste fråga är att försöka få tillbaka sin partiledare till Ecuador. I valen 2009 lyckades PRE bara få tre platser i parlamentet.

ID – Izquierda Democrática (Demokratiska vänstern)
Det socialdemokratiska ID bildades 1971 av bland annat Rodrigo Borja som sedan blev Ecuadors president 1988-92. Från 1990-talet har partiets stöd dock minskat. Det två senaste valen har de spelat en mycket marginell roll. Efter 2009 års parlamentsval innehar partiet två poster i parlamentet.

Presidenter

Ecuadors presidenter sedan diktaturen upphörde 1979.

1979-81: Jaime Roldós (CFP)

1981-84: Osvaldo Hurtado (CFP)

1984-88: León Febres Cordero (PSC)

1988-92: Rodrigo Borja (ID)

1992-96: Sixto Durán Ballén (UR)

1996-97: Abdalá Bucaram Ortiz (PRE)

1997-97: Rosalía Arteaga (PRE)

1997-98: Fabián Alarcón (FRA)

1998-2000: Jamil Mahuad (DP)

2000-2003: Gustavo Noboa

2003-2005: Lucio Gutiérrez (PSP)

2005-2007: Alfredo Palacio

2007- Rafael Correa (Allianza País)

CFP = Concentración de Fuerzas Populares, PSC = Partido Social Cristiano, ID = Izquierda Democratico, UR = Unidad Republicano, PRE = Partido Roldosista Ecuatoriano, FRA = Frente Radical Alfarista, DP = Democracia Popular PSP = Partido Sociedad Patriótica

Text: Latinamerikagrupperna Ecuador uppdaterad 2009. (Källor: Utrikespolitiska institutet "Länder i fickformat – Ecuador", The Economist Intelligence Unit, El comercio, "Ecuador: su realidad".)

Utrikespolitik och försvar

Ecuadors militär har haft en framträdande roll i landets historia.
Fram till 1979 har försvaret från och till styrt landet via olika militärregimer. Så sent som i januari år 2000 deltog delar av försvarsmakten tillsammans med ursprungsfolksrörelsen i den statskupp som blev president Jamil Mahuads fall.

Relationen till Peru har varit ett känsligt kapitel. I början av 1940-talet förlorade landet 40 procent av sin yta i ett krig mot grannlandet. Bakom Perus intresse för dessa landområden i Amazonas låg i sin tur oljebolaget Standard Oil som då var en maktfaktor i Peru.

Så sent som 1995 utkämpades nya gränsstrider med det södra grannlandet i ett område i provinsen Zamora Chinchipe där det saknades gränser. Tre år senare, 1998 slöts ett gränsavtal mellan länderna där gränsen slutligen ritades in.

För närvarande är det i stället relationen mot norr och Colombia som orsakar stora problem för militären. Oroligheterna längs gränsen, framförallt i den nordöstra provinsen Sucumbíos, har ökat kraftigt under det nya årtusendet.

Det är inte ovanligt att den Cololmbianska FARC-gerillan går över gränsen till Ecuador för att komma undan colombiansk militör. I mars 2008 bröt Ecucador de dilpomatiska förbindelserna med Colombia efter att grannlandet attackerat ett gerllialäger på Ecuadors sida av gränsen. I slutet av 2009 kom de båda länderna överens om att succesivt pteruppta sin förbuindelse igen. 

Under början av 2000-talet lånade Ecuador ut en militärbas i kuststaden Manta till USA som en del av USA:s Plan Colombia. Det tioåriga avtalet gick dock ut 2009 och Ecuador har valt att inte förlänga det, vilket visar på att landet urikespolitiskt allt mer vänder sig bort från USA.

2006 var militörbudgeten 778 miljoner, vilket motsvarade 2,8 procent av statsbudgeten.

2008 bestod försvarsmakten av 56 500 soldater.

Text: Latinamerikagrupperna Ecuador, uppdaterad 2009 (Källor: Anders Rossing: "Ecuador – folk och fakta", The Economist Intelligence Unit, Utrikespolitiksa institutet. )