Fackföreningar

Facket har det svårt i Ecuador. Även ecuadorianer i gemen har oftast en negativ uppfattning om fackföreningar.
Fackföreningsrörelsen började sin framväxt i Ecuador på slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. 1916 lyckades facket bland annat få fram en åtta-timmarsdag.

Ett blodigt intermezzo inträffade i Guayaquil den 15 november 1922 när arbetare från transportsektorn demonsterade. De fick stöd av ett 50-tal olika organisatiner vilket gjorde att tusentals personer deltog i demonstrationen. Manifestationen slutade i ett blodbad där regeringstrupper dödade hundratals människor.

De första industrifacken växte fram på 30-talet med draghjälp från socialistpartiet och kommunistpartiet. Katolska kyrkan och konservativa partiet såg med rädsla på att radikala vänsterkrafter skulle få för stor makt bildade därför 1938 CEDOC, Confederación Ecuatoriana de Obreros Clasistas.

1944 slog sig ett antal fackliga organisationer samman och bildade CTE, Confederación de Trabajadores del Ecuador.

En tredje nationell organisation CEOSL, Confederación Ecuatoriana de Organizaciones Sindicales Libres bildades 1962.

1975 genomförde CEDOC, CTE och CEOSL en gemensam strejk mot militärjuntans politik. Därmed föds FUT, Frente Unitario de Trabajadores.

Trots repression blev strejken en framgång. Regimen stärkte repressionen och många arbetare och bönder dödades i konfrontationer med militären. Vid en strejk i ett sockerbruk på kusten, den så kallade Aztra-massakern, dog 125 arbetare.

FUT genomförde fram till mitten av 90-talet ett 20-tal landsomfattande strejker och facken fick ökat anseende. UGTE, Unión General de Trabajadores del Ecuador bildades 1982 med inflytande från marxism-leninistiska partiet MPD.

Uppskattningsvis har bara kring var tionde arbetare varit organiserad i fackföreningar, men i och med vänster(!)presidenten Rodrigo Borjas (1988-92) nya lagar genomled facket en svår kris. För att bilda en fackklubb krävs numera 35 arbetare, i stället för 15 vilket var regeln tidigare. På bananplantagerna utnyttjas det så att plantagerna låter hyrfirmor sända in en grupp arbetare på max 34 arbetare för att undvika facklig organisering. Men även om arbetarna skulle ha rätt att organisera sig brukar det belönas med avsked. Human Rights Watch har i en rapport beskrivt hur bananplantagerna systematiskt bryter mot ILO-konventioner som Ecuador skrivit under.

Rosplantagerna är ett annat exempel där facklig aktivitet motarbetas på ett sätt som strider mot lagen.

CEDOC – Central Ecuatoriana de Organizaciones Clasistas
CEDOC grundades den 14 november 1938. Den grundades främst av katolska kyrkan och konservativa partiet. Dessa grupper såg med rädsla på att den framväxande fackföreningsrörelsen skulle få slagsida åt vänster.

CEDOC representerade bönder, hantverkare och arbetare inom den informella ekonomin. I början av 50-talet började även fackföreningar inom industrin att tas in i organisationen.

CEDOCUT – Central Ecuatoriana de Organizaciones Clasistas hacia la Central Única de Trabajadores
En intern konflikt inom CEDOC rörde huruvida organisationen skulle verka på vänsterkanten eller bevara sina kristna rötter.Redan 1975 kom en splittring till stånd där majoriteten bildade CEDOCUT-socialista. 1988 ändrade det till CEDOCUT. Det var främst marxist-trotskister som ledde utbrytningen.

*CEOSL *- Confederación Ecuatoriana de Organizaciones Sindicales Libres
CEOSL grundades i hettan av det kalla kriget den 1 maj 1962. Organisationen stöddes främst av fackföreningsrörelsen i Nordamerika och representerar i dag den socialdemokratiska rörelsen. CEOSL var bland annat ett resulatat av att det fanns arbetare som varken ville tillhöra det kommunistiska CTE, eller det kristdemokratiska CEDOC. CEOSL representerade framförallt folk från serviceyrken bland offentliganställda, på bananplantagerna industriarbetarn, samt inom industrin.

Även inom CEOSL inträffade en bryttning 1974 när majoriteten tog avstånd från det nordamerikanska inflytandet. Därefter började CEOSL att närmas sig CTE och CEDOC.

CTE – Confederación de Trabajadores del Ecuador
CTE grundades 1945 och stod i djup kontakt med kommunistpartiet. Den fackliga internationalen spelade en stor roll i uppbyggnadsskedet.

CTE representerade både offentliganställda och privatanställda.

FUT – Frente Unitario del Trabajadores
FUT föddes den 24 april 1975 och är Ecuadors motsvarighet till Landsorganisationen LO. FUT består av CEDOC, CEDOCUT, CEOSL och CTE. Målsättningen var givetvis att ena de fackliga rörelserna och motverka splittringen.

FUT genomförde fram till mitten av 1990-talet ett 20-tal landsomfattande strejker och bidrog till att facken fick ökat anseende.

Oljefacket
Oljefacket har längre varit en av de starkaste fackföreningarna i Ecuador. Under Lucio Gutiérrez regering ställde sig facket mycket kritisk mot regeringens planer att privatisera de fem statliga oljefälten. Tio av oljefackets ledare anklagades därefter för att genom sabotage ha orsakat ett läckage på oljeledningen. Det senare innebar givetvis ett enormt avbräck för oljefacket. Själva anser fackbossarna att de är förföljda eftersom de vågar motsätta sig statens planer på privatiseringar.

UGTE – Unión General del Trabajadores del Ecuador
UGTE är det radikala partiet MPDs fackliga arm. Dess inriktning är marxist-leninistisk. UGTE representerar arbetar inom offentlig och privat sektor.

UNE – Unión Nacional de Educadores
UNE representerar landets offentliganställda lärare. Lärarna brukar strejka minst en gång om året för högre löner och strejkerna kan ibland bli månadslånga. Staten brukar utlova högre löner, men väldigt ofta infrias inte löftena. Varpå nya strejker följer.

Källor: Anders Rossing: “Ecuador – folk och fakta” 1996, Jorge Cuisana, CEDOCUT

_Text: UBV Ecuador
Uppdaterad: 2002_

Ursprungsfolksrörelsen

När spanjorerna anlände på 1500-talet inleddes ett snart 500-årigt förtryck av ursprungsfolken (indianerna). De tvingades lämna sin jord som koncentrerades till enorma jordegendomar, haciendorna, medan lotterna i indianbyarna blev allt mindre. Indianerna pålades tvångsarbete i olika former och utsattes för social och kulturell förnedring.

De ofta så vackra kläderna som indianerna bär är till exempel ett arv från detta förtryck. Slavägarna i olika byar ville lätt kunna känna igen sina “egna” indianer och tvingade de därför att bära enhetlig “uniform”.

Men ända sedan erövringen har ursprungsfolken också gjort motstånd. Motståndet bestod från början av isolerade manifestationer, lokala uppror och individuell kamp. Men det förekom även större uppror som försökte skapa fristående indiannationer. Som exempel kan nämnas Tupac Amarus resning 1780 som omfattade flera av Latinamerikas länder, samt upproret som startade i den ecuadorianska provinsen Chimborazo under ledning av Fernando Daguilema.

Indianerna insåg att de betraktades som något artskilt, som andra klassens medborgare. Staten ville göra dem till producenter och konsumenter, och fackföreningsrörelsen till arbetarklassens stödtrupper. Djungelindianerna pressades samtidigt hårt av oljeföretag som ville åt deras mark.

Utmärkande för de senaste decennierna är att indianernas livsstil brutits ned, de börjar långsamt att förlora sin kultur med språk och traditioner. Många indianer flyttar in till städerna i jakt på jobb och förlorar därmed än mer kontakten med sina rötter.

Men indianerna skapade sina första organisationer med början i Amazonas 1964. 1972 bildades sedan den landsomfattande organisationen Ecuador Runacunapac Riccharimui, Ecuaruanari, som har sin bas i bergen. Indianerna i Ecuadors djungelområden slöt sig å sin sida samman i Confederación de Nacionalidades Indígenas de la Amazonía Ecuatoriana, Confeniae. Tillsammans med kustindianerna slöt sig de här två stora organisationer sedan samman i Confederación de las Nacionalidades Indígenas del Ecuador, Conaie, som har blivit en maktfaktor.

Organisationer
Conaie
Conaie (Confederación de Nacionalidades Indígenas del Ecuador) är det nationella samarbetsorganet för de elva indianfolken i Ecuador. I Conaie ingår tre regionala organisationer för indianerna i bergen, djungeln och på kusten. Conaie är idag den viktigaste folkrörelsen i Ecuador.
Conaie arbetar för indianernas rättigheter och ett mångnationellt Ecuador, vilket skulle innebära ett visst självbestämmande för indianfolken. Conaie är också en av de viktigaste aktörerna i folkrörelsernas politiska samarbete Pachakutik. Flera indianledare representerar Pachakutik i kongressen. Bland de mest kända finns till exempel Ricardo Ulcuango, före detta vice ordförande i Conaie samt Salvador Quishpe.

Conaies ledare heter Leonidas Iza som valdes till ny ordförande efter Antonio Vargas vid kongressen 2001.

Conaies baser består avi tre underorganisationer:
Ecuarunari organiserar bergsindianerna.
Confeniae organiserar indianer i Amazonas.
Conaice organiserar indianer vid kusten.

Dessa organisationer består i sin tur av basorganisationer.

Fenocin
Fenocin (Federación Nacional de Organizaciones Campesinas Indígenas y Negras) består av 26 medlemsförbund. Tillsammans samlar de över 600 basorganisationer från kusten, bergen och djungeln. Organisationens syfte är att arbeta för bättre förhållanden på landsbygden för indianer, mestiser och svarta. Rätten till mark, vatten, krediter, hälsovård och utbildning är centrala frågor. 66 procent av medlemmarna är indianer, 30 procent mestiser och fyra procent svarta. En femtedel av medlemmarna kan varken läsa eller skriva. Organisationen bildades 1968 för att kämpa för en rättvisare jordfördelning. Under kampen för jordreformer på 1970-talet var Fenocin en av de viktigaste aktörerna. På 1980-talet förlorade dock organisationen betydelse. Den framväxande indianrörelsen, som i högre grad betonade de etniska rättigheterna, blev en konkurrent. Sedan 1995 har Fenocin också satt upp etniska rättigheter på programmet och samarbetar nu med indianrörelsen i många frågor.

Pachakutik
Pachakutik bildades 1996 av indianorganisationer, sociala rörelser och fackföreningar. Det kan mer eller mindre betraktas som den största nationella indianorganisationen Conaies politiska språkrör. Pachakutik har sagt skarpt nej till privatiseringar och dollarisering. Dess främsta mål är att en större del av statens budget används till sociala utgifter och att hjälpa minoriteter. Ett stort problem för partiet är att finansiera sin verksamhet.

_Text: UBV Ecuador
Uppdaterad: 2002_

Mänskliga rättigheter

Enligt både konstitutionen och de internationella konventioner som Ecuador har ratificerat erkänns den ecuadorianska befolkningen i teorin de flesta mänskliga rättigheter. Tyvärr är det många rättigheter som kränks och situationen för de mänskliga rättigheterna i Ecuador är allvarlig. Nedan följer en redovisning av några av de stora människorättsproblemen i landet.

Politiska och medborgerliga rättigheter
Straffrihet
Ett av de allvarligaste problemen i Ecuador är den utbredda straffriheten. De poliser och militärer som begår övergrepp kan räkna med att gå fria, eftersom de, om de dras inför rätta, i stor utsträckning får svara inför polis- respektive militärdomstolar där de vanligtvis inte döms. Ställs de inför rätta i en civil domstol utsätts ofta offrens advokater, liksom vittnen, för hot. Höga politiker som kränker konstitutionen döms inte heller.

Därmed finns en stor misstro mot hela rättssystemet. Det har lett till regelrätta lynchningar och att människor organiserar sig i självförsvarsgrupper för att, som de säger, bekämpa den sociala brottsligheten. Just nu existerar 85 sådana grupper i Ecuador, vilka är organiserade på ett systematiskt sätt med antingen direkt inverkan från den nationella polisen eller med dess goda minne. Den största gruppen finns på kusten och dess vicepresident är Jorge Molina, rikspolischefen i Ecuador.

Människorättsorganisationer menar att polis och rättsväsendet bör ha monopol på att skipa rättvisa. Dessutom hävdar de att det uppgifter om att dessa grupper även har andra aktiviteter än att bekämpa brottsligheten. Det finns fall av hot och mord. Det var dessutom på liknande sätt som paramilitären i Colombia – som står för den största mängden människorättsövergrepp – startade.

Hot mot människorättsförsvarare
Andra allvarliga problem är grupper som “Vengadores del Pueblo” och “Legión Blanca”, som framför allt under 2001 mordhotade människorättsförsvarare och andra ledare för sociala organisationer. Under 2002 har flera organisationer haft inbrott i sina lokaler av grupper som endast var ute efter kopiera information.

Homosexuella och transvestiter
En grupp som utsätts för övergrepp är homosexuella och transvestiter. I mars 2001 gick en homofobisk rörelse ut och sa att den skulle inleda en social rensning och de organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter hotades under 2001 till döds. Organisationen Quitogay, som arbetar för homosexuellas och transvestiters rättigheter, fick ett e-mail som löd: “...efter hårt arbete vet vi vilka ni är, hur ni bor och var ni arbetar och allt skit ni är involverade i… vi ska utrota det mänskliga avskräde som ni utgör så att vårt land blir ett gott exempel i världen…”.

Även polisen trakasserar och går ibland även längre. Transvestiter arresteras, utsätts för misshandel och blir fast i häkte i veckor trots att brotten de arresteras för endast ger böter. Organisationer som arbetar för homosexuellas och transvestiters rättigheter trakasseras också av polisen.

Sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter
I Ecuador lever cirka 70 procent av befolkningen i fattigdom eller extrem fattigdom. Därmed är det få människor i Ecuador som verkligen får sina sociala och ekonomiska rättigheter, såsom vatten, mat, hälsa, utbildning, husrum och arbete, tillgodosedda. Av alla barn under fem år lider 45 procent av undernäring och 70 procent av alla barn som dör dör av sjukdomar eller åkommor som hade kunnat botas. Nästan en fjärdedel av barnen mellan 10 och 17 år är inte inskrivna i skolan och landet har över en miljon barnarbetare. Fattigdomen är till mycket stor del etnisk, där indianer är överrepresenterade bland de fattiga. Detta visar sig bland annat i statistiken över barnadödligheten, analfabetism och undernäring.

En stor del av befolkningen är arbetslös och den del som har arbete kan knappast överleva på sin lön. År 2001 var inflationen cirka 20 procent, vilket kan genomföras med genomsnittet på 9,5 procent i Latinamerika. Det stora problemet är dock att lönerna inte stiger i samma takt som priserna. Lönernas andel av BNP har stadigt sjunkit.

Vid sidan av denna fattigdom existerar en extrem rikedom. De rikaste tio procenten i landet förfogar över 46 procent av de totala inkomsterna, medan de fattigaste tio procenten inte förfogar över mer än 0,4 procent. Och medan den rika delen av befolkningen blir allt rikare, blir de fattiga allt fattigare. Från att 56 procent av befolkningen var fattiga 1999 hade siffran enligt officiell statistik ökat till 68 procent (motsvarar 8,6 miljoner människor) i maj 2000. Av dessa lever ungefär hälften i extrem fattigdom.

Källor: Amnesty, Asamblea permanente de derechos humanos del Ecudaor (APDH), Comisión ecuménica de derechos humanos (CEDHU), Centro de derechos económicos y sociales (CDES), Världsbanken, World Food Program/Programa mundial de alimentos

Ursprungsfolkens rättigheter
Historia
Ursprungsbefolkningen i Ecuador lever sedan den spanska kolonisationen i fattigdom och under förtryck. Deras kultur och samhällssystem har avfärdats och marginaliserats. Men sedan kolonisationen har de även kämpat för att komma ur förtrycket, kämpat för att behålla sin kultur och för att få den erkänd.

Kampen var från början inriktad på ekonomiska krav i form av markrättigheter, men med åren kom den att ändra inriktning. Ursprungsfolken insåg att kulturella rättigheter var nödvändiga för att överleva som etnisk grupp. En av de viktigaste frågorna var att få Ecuador erkännt som det mångkulturella samhälle som det är.

Efter en lång kamp kom ett genombrott lagom till detta sekelskifte. År 1998 ratificerade Ecuadors regering ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningars rättigheter. och samma år trädde en ny konstitution i kraft. Konstitutionen erkänner Ecuador som ett mångetniskt och mångkulturellt samhälle där indianbefolkningen, som grupp, erkänns en rad rättigheter.

Rättigheterna
Enligt konstitutionen har ursprungsbefolkningen rätt till sitt språk, kultur, religion och samhällsbyggnad. De har rätt att upprätthålla, utveckla och stärka sin identitet och traditioner, rätt att bevara den gemensamma jordegendomen, rätt att få del av naturresurser som finns på deras mark, bevara och utveckla sina traditionella samboendeformer och den sociala organisationen, rätt att inte bli tvångsförflyttade, rätt till skydd av heliga och rituella ställen, plantor, djur, mineraler och ekosystem, rätt till tvåspråkig utbildning och rätt till en viss egen rättsskipning. Dessa rättigheter är ännu inte definierade i lagar utan återfinns endast i konsitutionen. Ett lagförslag diskuteras just nu i den ecuadorianska kongressen.

Konstitutionen bygger i stort på ILO-konventionen. I konventionen erkänns de rättigheter som nämns ovan, men i vissa fall går den längre. Konventionen erkänner även rätten till mark, rätt till respekt för den starka koppling som ursprungsbefolkningar ofta har till marken, rätt till kontakter med folk över landgränser.

_Källor: “De la Exclusión a la Participación”, red. Angélica M. Bernal, Quito, Ecuador 2000, “Justicia Indígena en el Ecuador”, Julio César Trujillo, Agustín Grijalva, Ximena Endara, Quito, Ecuador 2001, Juridisk pluralism i Ecuador. Traditionell rättsskipning bland indianer i Ecuador. _

Konstitutionen
Ecuadors konstitution erkänner de flesta mänskliga rättigheter som de definieras i olika internationella konventioner. Rätt till liv och personlig integritet erkänns och därmed är dödsstraffet och tortyr förbjudet. Andra rättigheter som erkänns är likhet inför lagen, tanke- och åsiktsfrihet och rösträtt. Rätt till livskvalitet med tillgång till vatten, mat, hälsa, utbildning, husrum och arbete erkänns också. Ecuadors befolkning har även rätt att leva i en ren miljö fri från föroreningar.

Konstitutionen erkänner dessutom Ecuador som ett mångetniskt och mångkulturellt samhälle där indianbefolkningen, som grupp, erkänns en rad rättigheter. Indianerna har bland annat rätt till sitt språk, kultur, religion och samhällsbyggnad. De har rätt till tvåspråkig utbildning och egen rättsskipning. De har även rätt att få del av naturresurser som utvinns i de områden där de bor.

Ytterligare en nyhet i konstitutionen är att homosexualitet är legalt och inte får förekomma som grund för någon typ av diskriminering.

Internationella konventioner
Förutom konstitutionen har Ecuadors regering ratificerat alla viktiga internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna. Ecuadors regering har även ratificerat ILO-konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter.

_Text: UBV Ecuador
Uppdaterad: 2002_