Det europeiska civila samhället splittrar det centralamerikanska genom att stödja olika regionala nätverk. De centralamerikanska organisationerna förlorar legitimitet och autonomi vilket försvagar dem i förhandlingarna om associeringsavtalet med EU.

Fackföreningsledaren Miguel Ruiz anser att organisationerna från det civila samhället, från båda sidorna av Atlanten, har mera likheter än olikheter. Men de borde hitta en gemensam plattform. Fotograf: Erika Brenner

Miguel Ruiz´, generalsekreterare för arbetarnas sandinistiska sammanslutning (CST), ton är hård gentemot de europeiska nätverksorganisationerna som representerar det civila samhället. De är inbördes splittrade, de stödjer olika krafter i Centralamerika och detta försvagar den gemensamma kampen mot orättvisa handelsvillkor, i detta fall representerade av associeringsavtalet med EU, som Centralamerika antagligen underskriver i början av 2009.

Men Ruiz riktar också kritiken inåt. De centralamerikanska organisationerna lider också alla av en önskan av att stå i rampljuset och har inte kunnat enas om en alternativ utvecklingsstrategi till handeln och den ekonomiska globaliseringen, som har varit den huvudsakliga strategin i Centralamerika de senaste tjugo åren.

- Om de centralamerikanska och europeiska nätverken, både inbördes och gentemot varandra, bara kunde enas om fem gemensamma punkter, vann vi en stor kamp. Som det ser ut nu, kommer organisationerna från det civila samhället inte att hålla ett gemensamt forum under den tredje förhandligsrundan mellan EU och Centralamerika om associeringsavtalet, som inleds i El Salvador den 14 april, berättar Ruiz.

Fackföreningsledaren hörde till den lilla ”informella” delegationen från Nicaragua, som deltog under den andra förhandlingsrundan, som genomfördes i Bryssel i slutet av februari. Där träffade han representanter för andra organisationer från det civila samhället, både europeiska och centralamerikanska, samt förhandlare och representanter för Europaparlamentet.

Han slogs av den stora splittringen inom hela det civila samhället, som ändå lyckades samla sig om ett gemensamt forum under förhandlingsrundan.

- Forumet var en stor seger och vi lyckades stå samlade inför förhandlarna, som tyckte att arrangemanget var ett fint initiativ.

Ruiz anser, att först och främst de europeiska organisationerna skall ha tacket för det lyckade forumet; de lyckades samordna krafterna. Men det ser inte ut som om succeshistorian skulle kunna upprepas:

- Förhandlarna bad oss arrangera något liknande under den tredje förhandlingsrundan i El Salvador, men det ser inte ut att lyckas, här i Centralamerika kommer vi inte överens, anser generalsekreteraren.
– Som det ser ut nu, håller vi en presskonferens, ett möte mellan organisationerna från det civila samhället från bägge regioner och en demonstration. Men inte ett forum där vi samlat kan träffa förhandlarna, beklagar Ruiz.

Han inser, att alla organisationer arbetar omkring olika teman och med olika metoder; detta ska respekteras. Men han tycker ändå inte att det borde vara så svårt att hitta en gemensam plattform för att stå starkare gentemot EUs hårda förhandlare om ett avtal, som kommer att påverka miljontals av mänskor.
– Det är helt acceptabelt, att en del föredrar att gå ut på gatan i protest eller bränna bildäck, andra sätta sig vid skrivbordet för att skriva en krönika. Men låt oss hitta en gemensam plattform.

Ruiz ser också en motsättning i, att de europeiska nätverken kräver av de centralamerikanska att gå ut på gatan i protest, men att inte själva gör det, med risk för att hamna i arrest:

- Varför kräver de något av oss som de inte själva vill genomföra? De har den organisatoriska kapaciteten, de har de ekonomiska resurserna.

Ruiz tror, att en del av förklarningen ligger i att de europeiska organisationerna å ena sidan tänker olika. Ett annat problem är, att de europeiska nätverken, liksom de centralamerikanska, varken får insyn i förhandlingarna eller kan delta i dem på ett ordentligt sätt. Den formella representanten för det europeiska civila samhället under förhandlingarna, CESE, t.ex., består först och främst av affärslivet, inte av en bredare del av det civila samhället.

Ruiz frågar sig också, varför det civila samhället i Centralamerika under förhandlingarna mellan USA omkring frihandelssavtalet DR-CAFTA, som underskrevs 2005, var mycket synligare och hade flera egna förslag:
– Under förhandlingarna med USA fick vi, de centralamerikanska organisationerna, mycket mera stöd (av de europeiska nätverken, red.). Nu ska vi finansiera allt själva.
De europeiska organisationerna lyser med sin frånvaro, både ekonomiskt och politiskt, anser Ruiz.

Han har ifrågasatt detta, som han anser vara ett faktum, men har inte fått något svar:
– Men ett är säkert, de europeiska nätverken bidrar till att splittra oss och det borde de sluta med, säger fackföreningsledaren, som har försökt skapa debatt om ämnet både i Europa och Centralamerika.

Och förhandlingarna framskrider med en enorm hastighet där den enda starka spelaren – och med tiden tydligen den säkra vinnaren – är EU.

Erika Brenner