STATSAPPARATEN

Bolivia är en republik med regeringssäte i staden La Paz. Den egentliga huvudstaden är Sucre, som också är säte för landets högsta domstol.
Bolivia är indelat i nio departement: Chuquisaca, Cochabamba, Beni, La Paz, Oruro, Tarija, Pando, Potosi och Santa Cruz.

Landets självständighetsdag äger rum den 6 augusti.

Bolivia har en representativ demokratiform, med val vart femte år. Alla som är gifta och över 18 år har skyldighet att delta i valen.

Sedan 23 januari 2006 är Evo Morales Ayma (Movimiento Al Socialismo, MAS) president. Presidenten är både regeringschef och statsöverhuvud och utser regeringens ministrar.
Evo Morales röstades fram med nästan 54 procent av rösterna i presidentvalet som hölls den 18 december 2005. Valet blev historiskt då Bolivia för första gången fick en president som representerar ursprungsbefolkningen. I en förtroendeomröstning 2008 fick Evo Morales 67,41 procent av rösterna och i det senaste presidentvalet den 6e december 2009 fick Evo Morales 62,51 procent av rösterna.

Parlamentet (kongressen) består av två kammare: deputeradekammaren och senaten, som består av 130 diputerade/parlamentariker respektive 27 senatorer. Hälften av kongressens ledamöter väljs direkt i personval och hälften från partilistor. Vicepresidenten, Álvaro García Linera, leder kongressens arbete.

Presidenten styr i praktiken kongressens agenda, och lämnar förslag i lagstiftningsfrågor.

Val till kongressen sker samtidigt som presidentvalet, vart femte år. MAS har största andelen ledamöter i senaten där regeringspartiet har 25 platser och PPB – Convergencia 11 platser. I parlamentet har regeringspartiet 85 platser och PPB – Convergencia och två ytterligare partier delar på 45 platser.

En valdomstol finns sedan 1989.

Sedan 2004 tillåts andra grupperingar än politiska partier delta i valen.

Några politiska grupperingar och ledare:

MAS – Movimiento al Socialismo / Evo Morales Aima
PPB – Convergencia / Manfred Reyes Villa
UN- Frente de Unidad Nacional / Samuel Doria Medina
MIP – Movimiento Indígena Pachakuti / Felipe Quispe

DET POLITISKA LÄGET DE SENASTE ÅREN

När 2005 inleddes var många besvikna över det direktdemokratiska instrumentets utfall och att processen med att omarbeta grundlagen inte hade kommit igång. Protesterna intensifierades i maj 2005, och med La Paz som epicentrum spred det sig snabbt över landet. Situationen blev ohållbar för president Mesa när 90 procent av landets vägar var blockerade och 100 000-tals demonstranter lamslog La Paz och dess grannstad El Alto. Till skillnad från 2003 krävde inte konfrontationerna lika många dödsoffer (en person dödades), och det var inte presidentens avgång protesterna krävde (in i det sista åtnjöt han ett stöd av en majoritet av befolkningen).

Mesa lämnade in sin avskedsansökan tre gånger innan han slutligen kunde avgå. Hans uppgift var att utlysa nyval, vilka ägde rum i december 2005, då Evo Morales avgick med segern och hans parti MAS, Movimiento Al Socialismo, fick 54 procent av rösterna.

Ett av MAS största utmaningar var att skriva en ny konstitution. Arbetet började i augusti 2006. Dess väg kantades av mycket tumult och konflikter och var allt annat än lätt för de folkvalda församlingsmedlemmarna som hade som ansvar att arbeta fram ett förslag. Stundtals stod arbetet helt stilla på grund av att församlingsmedlemmarna kände sig hotade av oppositionen.

Nionde december 2007 röstades dock de 144 artiklarna igenom av den grundlagsskrivande församlingen. Oppositionen ansåg dock att konstitutionsförslaget inte var giltigt då dess representanter inte var närvarande när förslaget antogs. Regeringen menade å sin sida att de då har sig själva att skylla om de inte deltog i omröstningen. Oppositionen var kritisk till att sammankallningen till sessionen skedde så hastigt och ifrågasatte också hur ett arbete som pågått i 15 månader kunde stökas undan på två sessioner. Oppositionen var också starkt kritisk till de förändringar som grundlagsförslaget skulle innebära, bland annat att rätten till markägande skulle begränsas.

Oppositionen vägrade till en början att acceptera en folkomröstning till den nya konstitutionen och regeringen gick då oppositionen till mötes och ändrade i de artiklar som oppositionen ville. Oppositionen motsatte sig bland annat det faktum att det i samband med folkomröstningen till konstitutionen bolivianska folket också skulle ta ställning till om gränsen för markägande ska gå vid 5 000 eller 10 000 hektar. Oppositionen fick igenom att detta markbegränsande inte ska gälla retroaktivit utan från och med att grundlagen eventuellt röstas igenom. De som idag redan äger mer än 5 000 eller 10 000 hektar kommer inte att drabbas.

Förslaget om autonomi fanns med i grundlagsförslaget men oppositionen och regeringens syn på autonomi skiljde sig åt då regeringen hade en socialistisk idé och oppositionen en mer nyliberal syn. De fyra oppositionella länen Santa Cruz, Beni, Pando och Tarija röstade på eget bevåg genom autonomiförklaringar, något som regeringen inte godkände.

25e januari 2008 var en historisk dag i republiken Bolivias 183-åriga historia då bolivianska folket slutligen i en folkomröstning röstade ja till den nya konstitutionen. Över 70 procent röstade också för en markbegränsning vid 5 000 hektar.

Den nya konstitutionen kommer att innebära en rad förbättringar för tidigare diskriminerade grupper i samhället som ursprungsfolk och kvinnor.

Kvinnan eller genusfrågan omnämns i den nya konstitutionen i 24 artiklar jämfört med bara tre artiklar i den gamla. Kvinnans rätt till att studera befästs, staten garantiserar lika lön för lika arbete i såväl statliga uppdrag som privata, det står vidare att läsa att kvinnor inte ska bli diskriminerade i yrkeslivet på grund av sitt civilstånd, eventuell graviditet, ålder, utseende eller antal barn. En kvinna ska ha rätt att själv välja om hon vill föda på traditionellt vis men alltid med stöd från staten. Hon ska ha rätt att inte bli avskedad under sin graviditet eller fram till att barnet fyllt ett år. Hon ska ha rätt till fysisk träning, rätt till att delta i politiken, rätt att inneha hälften av poster på ministernivå och andra poster inom stat och kommun och det betonas att kvinnor i synnerlighet äger rätt att leva ett liv utan våld. De kvinnor som arbetar som hembiträden ska få sitt arbete erkännt och åtnjuta samma förmåner och förpliktelser som andra yrkesutövare.

I den nya konstitutionen uppmärksammas även kvinnans rätt att äga mark och diskrimination i detta hänseende förbjuds. Redan kan här en positiv utveckling märkas. 19 procent av de ägandebevis som registrerades under 2007 tillkom kvinnor och 34 procent tillkom man och kvinna gemensamt. Tidigare registrerades ägandet automatiskt endast i mannens namn.

Många förändringar har varit alltför radikala för oppositionens smak. Bland annat står det att kvinnan ska ha rätt att utöva sin sexualitet och sin rätt till familjeplanering, giftermål ska baseras på lika rättigheter för man och kvinna och lika skyldigheter. Vid samboskap ska samma lagar gälla som vid ett giftermål och barn till ogifta föräldrar ska ha samma rättigheter såsom ifall föräldrarna varit gifta, samboskap upphöjs att ha samma värde som giftermål. Tidigare var det upp till kvinnan att bevisa vem som var pappa till sitt barn. Nu råder motsatsen, det vill säga det är upp till pappan att bevisa att han inte är pappa.

Genomgående i konstitutionen nämns kvinnan före mannen, ”presidenta eller presidente”, ”compañeras och compañeros” etcetera.

Ursprungsfolken nämndes i den tidigare konstitutionen i fem artiklar medan de i den nya konstitutionen genomsyrar hela konstitutionen. Bolivia är nu en plurinationell stat som erkänner alla landets folkgrupper och religioner och även upphöjer deras språk till samma dignitet som spanskan.

Vid folkomröstningen om den nya grundlagen fanns också tilläggsfrågan om begränsningen av markägande ska sättas vid 5 000 eller 10 000 hektar mark och här vann 5 000 med stor majoritet.

Denna fråga har sedan skrivande av den nya konstitutionen började mötts av stort motstånd av oppositionen då många av de stora markägarna består av mäktiga politiker inom oppositionspartierna eller ägare till landets regeringskritiska medier.

Enligt regeringen har de som äger extremt stora mängder mark som i vissa fall övergår 50 000 hektar förvärvat marken genom korruption och mutor och ett bevis för detta är att det aldrig varit lagligt att äga så stora mängder mark. Mellan 1953 och 1992 distribuerades 88 procent land till stora jordbruksägare eller personer inom det styrande partiet och endast tio procent till småbönder.

Anledningen till att begränsning av mark tidigare kunnat kringgåtts är brist på kontroller, oklara definitioner och mutor. I jordbruksreformen från 1953 och som gällde fram till 1996 då landreformen INRA tog vid fastslås antalet hektar man har rätt att äga i relation till hur många djur man har. Landägare har fört djur mellan sina ägor vid statliga kontroller för att på så sätt uppfylla kravet. Istället för att deras mark använts till jordbruk har den använts som investering och säkerhet för lån och finansiella spekulationer. I den nya konstitutionen står det nu skrivet att marken måste fylla en form av funktion.

Redan har regeringen distribuerat mer mark till jordlösa än tidigare fyra presidenters fem mandatperioder tillsammans. Mellan 1996 och 2006 distribuerades 37 000 hektar mark till jordlösa. Under Evo Morales första två år som president distribuerades nästan tjugo gånger så mycket, 698 000 hektar.

Fram till år 2013 hoppas regeringen att 20 miljoner hektar ska fördelas till jordlösa och ursprungsfolk.

Ett annat folkligt krav var att nationalisera landets naturtillgångar som utländska bolag tidigare haft tillgång till utan att betala skäliga avgifter. Första maj år 2006 deklarerade Evo Morales att alla utländska bolag måste betala 82 procent av sina intäkter till bolivianska staten. »Detta är min present på arbetarnas dag« sade presidenten. Runt 350 miljoner dollar i ökning av intäkter från nationaliseringen används numera till att finansiera pensionssystemet och ett nyinfört barnbidrag för barn i skolåldern.

10 augusti 2008 ägde en förtroendeomröstning rum. 67,41 procent röstade för att Evo Morales skulle sitta kvar som president medan Manfred Reyes Villa och andra “upproriska” guvernörer förlorade makten. Efter det utbröt våldsamma protester i framförallt Santa Cruz-trakten. Oppositionsanhängare i östra Bolivia ockuperade och vandaliserade statliga byggnader och flera flygplatser och vägar blockerades.

Oppositionens starka motstånd mot regeringen och de förändringar som pågår sägs bottna i en rädsla i att mista privilegier som de åtnjutit i generationer. Ett fåtal familjer äger en majoritet av den odlingsbara marken i Bolivia. Många av dessa är mäktiga politiker inom oppositionspartierna eller ägare till landets regeringskritiska medier. Mellan 1953 och 1992 distribuerades 88 procent land till stora jordbruksägare eller personer inom det styrande partiet och endast tio procent till småbönder.

6e augusti 2009 ägde presidentval åter rum i Bolivia och Evo Morales vann åter folkets stöd.

Evo Morales är den förste presidenten som kommer från ursprungsbefolkningen. Sedan han blev vald 2005 har han genomfört flera förändringar med avsikt att flytta makten från landets rika elit till den fattiga ursprungsbefolkningen. Detta är också orsaken till hans stora popularitet. Tre bidrag har införts; skolbidraget “Juancito Pinto” som ska uppmuntra föräldrar att behålla barnen i skolan istället för att sätta dem i arbete, “Renta de Dignidad” som betalas ut som en form av ålderspension till personer över 60 år samt “Juana Azurduy de Padilla” som är ett bidrag för att blivande och nyblivna mödrar ska gå till läkaren och på så sätt ska man sänka den höga mödra- och barnadödligheten i landet.

Program som sjösatts är en id-kortssatsning – ett program för att förse hela folket med identitetshandlingar, ett alfabetiseringsprogram med mål att utrota analfabetismen samt ett program för att bygga människovärdiga bostäder på landsbygden.

Andra reformer är nationalisering av landets naturtillgångar, fördelning av land till jordlösa, höjd minimilön, överseende av arbetsrätten för att styrka arbetarnas rättigheter, installering av sjukhus på landsbygden där gratis sjukvård erbjuds och överlämnande av traktorer och annan jordbruksutrustning till eftersatta provinser i landet.

USA SOM AKTÖR

USA har som i de flesta andra latinamerikanska stater utövat ett viktigt inflytande och under långa perioder dikterat långtgående villkor för den nationella politiken. Bistånd har ofta ackompanjerats med motkrav vilket under årens lopp bland annat har inneburit monopol på uppköp av naturtillgångar, förbud mot ekonomiska kontakter med Sovjetunionen, öronmärkta medel för kokainbekämpning etc. Vid presidentvalet 2002 upprördes stora delar av befolkningen av USA-ambassadörens uttalande om minskat bistånd om de valde Evo Morales till president.

USA var även med och bidrog till demokratiseringen 1982 när de stoppade militärbiståndet och kapade relationerna med militärdiktaturen. USA fortsätter än i dag att vara en betydelsefull aktör i landet, framför allt i påtryckningar i kokafrågan, och som medlande part i samband med de senaste årens allvarliga konflikter (låt vara med en ståndpunkt vilken ofta är till nackdel för de mer radikala sociala rörelserna). I samband med oroligheterna i maj och juni 2005 försökte USA få igenom ett förslag i OEA (Organisationen för de Amerikanska Staterna) om att skapa en mekanism för att kunna ingripa i nationella konflikter. Förslaget röstades ned, då det sågs som ett sätt för USA att påverka oönskad politisk utveckling i bl.a. Bolivia och Venezuela.

Uppdaterad av Jessica Nilsson, Latinamerikagrupperna, december 2009

Källor:
Corte Nacional Electoral
Utrikesdepartementet: Mänskliga rättigheter i Bolivia 2005
Interamerikanska utecklingsbanken: Country Strategy Paper (2004-2007)
International Crisis Group, Latin America Report No7