Bolivia som republik föddes den 6 augusti 1825 då landet förklarade sig självständigt från Spanien. Landet fick sitt namn efter Simón Bolívar, venezuelanen som ledde flera av de sydamerikanska frihetskrigen.

Vid denna tid var landet betydligt större till ytan än idag men Bolivia har sedermera förlorat mer än hälften av sitt ursprungliga territorium. Fram till 1879 hade man en kust som Chile erövrade i det så kallade Stilla Havs-kriget. Brasilien erövrade en stor del av regnskogsområdet i nordöstra Bolivia 1899 och slutligen förlorade landet Gran Chaco-regionen i Chacokriget mot Paraguay mellan 1931och 1935.

Efter Chacokriget ökade militärens politiska inflytande och 1936 tog de makten för första gången sedan Stilla Havskriget. Sedan följde en lång rad av år med kupper och motkupper. På 1940-talet bildades partiet MNR, Movimiento Nacionalista Revolucionaro, som skulle komma att spela en viktig roll i revolutionen 1952. Den nya regeringen ledd av Victor Paz Estenssoro nationaliserade gruvorna, genomförde en jord- och utbildningsreform och införde allmän rösträtt.

Under 1960- och 70-talen dominerades Bolivia, liksom många av länderna i Latinamerika, av militärdiktaturer. Exempel på dikataturer är Hugo Banzer och Luis García Meza Tejada. En del av diktaturerna var populistiskt inriktade medan andra var mycket auktoritära och repressiva. Luis García Meza Tejada var starkt involverad i narkotikaproduktion. Militärerna återvände till sina baracker 1982 då de ersattes med en demokratiskt vald president.

Bolivia har dock varit en mycket känslig demokrati med ibland flera presidentbyten per år. 1997 blev den tidigare diktatorn Hugo Banzer folkvald som president. I oktober 2003 störtades Gonzálo Sánchez de Lozada – president 1993-1997 och 2002-2003 – av en folklig resning ledd av aymara och quechuafolken på Bolivias högplatå och presidenten med sin starka amerikanska accent flydde ur landet till USA.

År 2005 skedde så en stor händelse i Bolivias historia, kokaodlarledaren Evo Morales tillhörande ursprungsfolket vann valet med 53,74 procent av rösterna, en absolut majoritet som är ovanlig i bolivianska val.

I 2008 års förtroendeomröstning tog regeringspartiet MAS återigen hem 67,41 procent av rösterna.

I årets val den 6e december 2009 hamnade inte röstsiffran långt därifrån; 62,51 procent.

Evo Morales är den förste presidenten som kommer från ursprungsbefolkningen. Sedan han blev vald 2005 har han genomfört flera förändringar med avsikt att flytta makten från landets rika elit till den fattiga ursprungsbefolkningen. Detta är också orsaken till hans stora popularitet. Tre bidrag har införts; skolbidraget “Juancito Pinto” som ska uppmuntra föräldrar att behålla barnen i skolan istället för att sätta dem i arbete, “Renta de Dignidad” som betalas ut som en form av ålderspension till personer över 60 år samt “Juana Azurduy de Padilla” som är ett bidrag för att blivande och nyblivna mödrar ska gå till läkaren och på så sätt ska man sänka den höga mödra- och barnadödligheten i landet.

Program som sjösatts är en id-kortssatsning – ett program för att förse hela folket med identitetshandlingar, ett alfabetiseringsprogram med mål att utrota analfabetismen samt ett program för att bygga människovärdiga bostäder på landsbygden.

Andra reformer är nationalisering av landets naturtillgångar, fördelning av land till jordlösa, höjd minimilön, överseende av arbetsrätten för att styrka arbetarnas rättigheter, installering av sjukhus på landsbygden där gratis sjukvård erbjuds och överlämnande av traktorer och annan jordbruksutrustning till eftersatta provinser i landet.

Landets grundlag har även skrivits om. Bolivias nya grundlag ger nu ökade rättigheter till utsatta grupper som ursprungsfolk och kvinnor.

Evo Morales kommer nu att sitta som president i ytterligare fem år.

Uppdaterad av Jessica Nilsson, Latinamerikagrupperna, december 2009