Bolivia har länge varit ett av de fattigaste och minst utvecklade länderna i Latinamerika. Inget annat land har lyckats avverka så många militärkupper och presidenter under så kort tid som Bolivia och den långa raden av korrupta regeringar har kört landets ekonomi i botten. Bolivia är Latinamerikas näst fattigaste land efter Haiti. BNP uppgick år 2007 till 13,2 miljarder USD. Den årliga BNP-tillväxten har ökat från 1,7% 2001 till 4,2% 2007. Landets utlandsskuld uppgår till 5 041 miljoner dollar och inflationen uppgick år 2009 till 14 procent.

En historia av nyliberala regeringar som haft bristande framsteg i fattigdomsbekämpningen, hög ojämlikhet, sårbarhet för externa ekonomiska chocker, samt en prekär finansiell situation för den offentliga ekonomin (förvärrad av de senaste årens lånepolitik) i kombination med en utbredd korruption, har gjort att landet haft svårt att komma tillrätta med sin ekonomiska situation.

Jordbruket sysselsätter omkring en tredjedel av befolkningen – främst i småjordbruk – och står för cirka 16 procent av BNP, där sojabönor är den mest betydande produkten. Metaller har traditionellt varit en viktig exportprodukt och fortsätter att så vara (främst zink, guld och tenn).

Olja och naturgas räknas som landets främsta tillgångar. Första maj 2006 nationaliserade president Evo Morales landets naturtillgångar. Sedan dess måste alla utländska bolag betala 82 procent av sina intäkter till bolivianska staten. Runt 350 miljoner dollar i ökning av intäkter från nationaliseringen finansierar nhumera pensionssystemet och ett nyinfört barnbidrag för barn i skolåldern.

Under 2009 upptäcktes även en ny naturresurs i Bolivia, litium. Chile och Argentina har hittills försett världen med litium men hälften av världens resurser finns i Bolivias saltöken Uyuni och har ännu inte exploaterats. Bolivia kan nu bli lika stor på sin litium som Saudiarabien är på olja förutspår nu ivssa optimistiska ekonomiska analytiker. Enligt United States Geological Survey finns över 410 000 ton litium i USA, medan Bolivia har hela 5,4 miljoner ton. Och lithium är guld värt. Råvaran används i batterier till bärbara datorer, mobiltelefoner och digitalkameror men också i batterier till bland annat elbilar, såvål elhybridbilar som renodlade elbilar. När världens bilindustri nu ställer om från bensindrivna bilar ökar intresset för litium lavinartat.

Sydkorea, Japan och Frankrike har hittills visat intresse för Bolivias litium och representanter från Mitsubishi (Japan) Sumitomo (Japan) Kores (Sydkorea) och Bolloré-Eramet (Frankrike) har redan uppvaktat presidenten. Oji Baba, chef för japanska Mitsubishi har sagt att för att ha en chans att etablera sig på elbilmarknaden gäller det att vara på plats i Uyuni i Bolivia.

Bolivias president, Evo Morales, ser positivt på möjligheten att tjäna pengar på landets litium. Han betonar att det inte ska säljas som råvara utan att företagen så långt som möjligt bör förädla råvaran i Bolivia och helst även bygga sammansättningsfabriker av elbilar och på så sätt skapa arbetstillfällen i landet. Litiumet kommer likt övriga olje- och naturtillgångar att förstatligas och en viss procent av utländska intressenters vinst kommer att gå till Bolivia. Regeringen säger att de tackar gudarna för att litiumet inte upptäcktes under tidigare regeringar då det i så fall hade hamnat i utländska intressenters händer utan att komma folket till del, så som skedde med landets olja och gas.

Regeringens strategi för att bekämpa fattigdom och hög arbetslöshet är att satsa på att industralisera landet. Förutom nationalisering av olje och gassektorn och utvinningen av litium har Evo Morales även stoppat importen av använda kläder från USA och Europa med syfte att stödja den inhemska klädindustrin. Det råder också större kontroll av smuggling av varor över gränserna speciellt från Brasilien.

Evo Morales mål är att nå samma ekonomiska standard som Schweiz.

EKONOMISK POLITIK

I inget annat land i Latinamerika, förutom Kuba och möjligtvis Venezuela och Brasilien, är ifrågasättandet av frihandeln så utbredd som i Bolivia. De senaste 20 årens ekonomiska politik har gått hårt åt en stor del av befolkningen. Landet har kallats såväl ”Washingtonskolans mönsterelev” som ”laboratoriet för nyliberal politik”, och kom senare att bli pilotfall för Världsbankens program PRSP (Poverty Reduction Strategy Program).

Bolivia lider fortfarande av ett stort budgetunderskott vilket kan härledas till den generösa kreditgivningen under 70-talet, vilket fick till följd att landets beroende av utländsk investering i industriprojekt ökade, samtidigt som klyftorna ökade och ekonomin hamnade i obalans. Nyinvesteringarna uteblev, staten förlitade sig på råvaruexportens intäkter, och statliga näringar hölls vid liv genom ofördelaktiga utländska lån som togs på bekostnad av en stegrande statsskuld. I mitten på 80-talet kom smällen som sånär fick hela den bolivianska ekonomin att kollapsa. Depressionen medförde en kraftig inflation och en rekordhög statsskuld. IMF ingrep och genomförde kontinentens hårdaste åtstramningsprogram, vilket bl.a. innebar lönestopp och massuppsägningar inom den offentliga sektorn. Det i efterhand hårt kritiserade strukturanpassningsprogrammet följdes av en omfattande privatiseringsvåg på 1990-talet, vilket bl.a. innefattade gruv- och oljeindustrin, elproduktionen och telekommunikationen.

Resultatet blev katastrofalt för befolkningen. Den ekonomiska politiken var visserligen delvis framgångsrik med strukturanpassningens mål som facit (låg inflation, minskat budgetunderskott, stabil valuta), men massarbetslösheten drev en stor del av befolkningen i misär, och i ett desperat sökande efter inkomster accelererade migrationsvågen till städerna och arbetsstyrkan inom den informella sektorn steg till över 70 procent. Den minskade efterfrågan på Bolivias råvaruexport, med sjunkande marknadspriser som följd har försatt den bolivianska ekonomin i ett strukturellt problem. Därutöver har jordbrukets andel av landets BNP halverats jämfört med 60-talet.

Bolivia är internationellt känt för sina rader av reformer sedan 1985. De internationella finansiella institutionerna har fått utstå kraftig kritik för sitt agerande i Bolivia, och de har successivt ändrat strategierna i landet till fördel för en mer utarbetad fattigdomsbekämpning.
Till skillnad från andra länder i regionen bidrog reformerna inte till att arbetskraftsintensiva näringar ökade nämnvärt. Kombinerat med geografiska och demografiska faktorer försvårar det utvecklingen i Bolivia. Den låga utbildningsnivån är därutöver en avgörande faktor för att en tillväxtstrategi baserad på den privata sektorn inte har goda utsikter så länge som landet inte inför åtgärder för dessa faktorer.

Det finns flera potentiella delar vilka landet kan dra fördel av på ett effektivare sätt. De stora naturgasreserverna som hittats de senaste åren, den demografiska strukturen med en stor andel av befolkningen i arbetsför ålder, samt urbaniseringsprocessen som minskar den geografiska svårtillgängligheten, ökar behovet av varor och tjänster och underlättar möjligheten att erbjuda befolkningen offentliga tjänster såsom utbildning och sjukvård.

Samarbetet ALBA skapades på initiativ av Venezuelas president Hugo Chávez i december 2004 och är Chávez svar på USAs frihandelsavtalet ALCA. Inom ramen för ALBA finns också handelsavtalet TCP som är svaret på USA:s bilaterala frihandelsavtalavtal med länder i Latinamerika.

ALBA-samarbetet handlar till stor del om att länderna ska bistå varandra med hjälp och stötta varandras sårbara sektorer. Bolivianska folket har kunnat se konkreta exempel på detta i form av kubanska läkare på sjukhusen, teveapparater och videobandspelare till hundratals byar med tillhörande alfabetiseringskurs samt praktisk teknisk utrustning för att förse hela det bolivianska folket med id-handlingar.

Den venezolanska regeringens ambitioner att skapa förutsättningar för ett politiskt och ekonomiskt oberoende i relation till USA har fortsatt. I januari 2008 genomfördes VI toppmötet för ALBA, då bl. a grunderna för en gemensam bank utformades. Under 2008 har dock ALBA processen hamnat i skymundan och fokus har istället legat på de pågående förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och CAN . Förhandlingarna kritiseras för att de sker bakom stängda dörrar utan medverkan från de sociala rörelserna. Mycket lite information når ut till allmänheten. Trots fina ord från EU om att avtalet även inkluderar utvecklingssamarbete och politisk dialog är det tydligt att associeringsavtalets fokus ligger på handel. Bland de sociala rörelserna finns en stor oro för att detta ska bli ytterligare ett frihandelsavtal som bara gynnar den rikare parten. Förhandlingarna med EU har skapat splittringar inom CAN då Colombia och Peru är mycket positiva till avtalet, medan Bolivia har hållt en hårdare linje och ställer krav på rättvis villkor, samtidigt som Ecuador vacklar i sin inställning till avtalet. Splittringarna har lett till att det nu sker bilaterala förhandlingar mellan EU och Colombia och Peru, och Ecuador har inlett en dialog med EU om ett eventuellt bilateralt avtal.

En annan intressant process som präglat den politiska arenan är det Sydamerikanska integrationsprojektet UNASUR (Union de Naciones Sudamericanas), som legat i fokus under 2008. Det såg länge ut som att UNASUR initiativet inte skulle lyckas bli det som avsågs när det grundades, men under 2008 har processen med UNASUR tagit ny fart och de nya ledarna i regionen har visat att det anser att UNASUR processen är en prioriterad fråga. När Bolivia valde att utvisa USAs ambassadör för att ha lagt sig i interna angelägenheter, ställde sig statscheferna i UNASUR bakom beslutet.

Bolivia fortsätter att vara kraftigt beroende av internationellt bistånd, bland annat från Sverige.

När svenska biståndsorganet Sida bytte strategi och skärde ner på andelen biståndsländer fanns Bolivia kvar. Bolivia är nu ett av tolv länder där Sida bedriver ett långsiktigt utvecklingssamarbete. Sverige har stött uppbyggnaden av den bolivianska ombuds-mannainstitutionen sedan starten år 1998. Allt sedan Evo Morales tog över presidentposten i januari 2006 har Bolivia plågats av politiska motsättningar mellan oppositions- och regeringsanhängare. Evo Morales politik har mött starkt motstånd från oppositionen och aktivister från de båda lägren har drabbat samman i häftiga strider, ibland med dödsfall som resultat. I denna spända kontext har ombudsmannen agerat opartisk medlare och ofta lyckats föra de stridande parterna till förhandlingsbordet.

Sida stödjer också program inom ramen för Alba som alfatiseringsprogrammet. I februari 2009 bdeslutades att ge Bolivias regering ett stöd på 40 miljoner kronor under en femårsperiod. Biståndet ska användas för att öka effektiviteten och öppenheten samt motverka diskriminering inom landets statliga institutioner. Biståndet ska också användas för att landsätta landets nya grundlag som stärker ursprungsbefolkningens rättigheter.

Spanien beslöt i september 2009 att efterskänka motsvarande 356 miljoner kronor, 60 procent av Bolivias skulder till Spanien. Resterande 40 procent ska omvandlas till en biståndsfond och användas i utvecklingsprojekt i Bolivia.

Uppdaterad av Jessica Nilsson, Latinamerikagrupperna, december 2009

Källor:
Instituto Nacional de Estadística, INE – Bolivia
International Crisis Group
Världsbanken: Country Assistance Strategy (2004-2005)
Global Studier Nr 12, Forum Syd
Tidningen Pulso: ”Historia de un año”
La Razon 050727 ”Las ventas al exterior rompen un record en los primeros seis meses”
Sida