Det brukar sägas att Bolivia har världsrekord i antalet statskupper. Sedan självständigheten 1825 har landet erfarit inte mindre 188 stycken. Under perioden 1936-2006 har Bolivia haft 37 presidenter, och några av dem har innehaft posten mer än en gång. Under diktaturåren på 1960- och 1970-talen dominerades politiken i Bolivia av hårt politiskt förtryck. I oktober 1982 återinfördes demokratin då Hernán Siles Zuazo övertog presidentposten.

Folket har dock länge haft ett mycket lågt förtroende för politiker och traditionella partier, och liksom i många andra latinamerikanska länder är deltagandet i offentliga val lågt. Under flera år har situationen i Bolivia präglats av social oro och folkliga protester, och bland annat vägblockader har varit återkommande. Stora delar av befolkningen uppvisar ett missnöje och en otålighet vad gäller den höga graden av orättvisa och klyftor i samhället. Markfördelningen och exploateringen av naturresurserna är de två frågor där detta missnöje konkretiserats mest. Därutöver råder det en frustration över hur privatiseringen av de statliga tillgångarna på 1990-talet inte förefallit ha kommit befolkningen till del.

De två största folkliga kraven har således varit nationalisering av statens tillgångar på naturgas samt införandet av en konstituerande församling som ska skriva om landets grundlag. Protesterna har många gånger fått allvarliga konsekvenser, när demonstranter mötts av militäreld. Under 2003 dödades runt 100 personer i vad om har kommit att kallas gaskriget. Det senaste året har dock våldsnivån sjunkit avsevärt.

Korruptionen är utbredd och de politiska partierna är illa ansedda hos stora delar av befolkningen. Internationella mätningar har visat att förekomsten av korruption är omfattande i Bolivia, och endast Ecuador och Paraguay får ett sämre betyg av länderna i Latinamerika (Bolivia gavs betyget 2,3 på en tiogradig skala).

I december 2005 valde Evo Morales Aima till Bolivias president, efter att tidigare presidenten Carlos Mesa lämnat in sin avskedsansökan och interrimspresidenten Eduardo Rodriguez Veltzé utlyst nyval. Valdeltagandet var rekordhögt och slutade på 84 procent av alla registrerade röstberättigade personer.

SOCIALA RÖRELSER OCH DET CIVILA SAMHÄLLET

Många menar att Evo Morales seger i valet 2005 till stor del berodde på att han inte representerar något traditionellt politiskt parti. Hans rörelse, kokaodlarnas politiska gren Movimiento Al Socialismo, MAS, är en av många sociala rörelser som vuxit sig starka de senaste åren. Numera är de sociala rörelserna en maktfaktor som politikerna inte kan undvika att lyssna till, och det är en viktig påverkanskanal i ett land som Bolivia där stora delar av befolkningen traditionellt inte varit representerade i parlamentet. Utöver etablerade aktörer som MAS, COB (Central Obrera Boliviana: arbetarnas fackförbund), CSUTCB (lantarbetarnas fackförbund), studentföreningar, och övriga fackförbund (lärare, transport med flera) så har framför allt två grupperingar flyttat fram positionerna: Comités Cívicos (sammanslutningar bestående av företag, fackförbund etc), som i Santa Cruz fick regeringen att utlova folkomröstning om ökad autonomi för departementen) samt Juntas Vecinales (grannskapssammanslutningar som i El Alto med hjälp av protester fick regeringen att köra bort vattenföretaget Aguas de Illimani från staden).

De sociala rörelsernas komposition, styrka, och agenda är annorlunda vid en jämförelse med tidigare decenniers rörelser. Från den bolivianska revolutionen 1952 och tre decennier framåt kretsade den sociala mobiliseringen och påtryckningarna från vänsterkanten kring den nationella arbetarorganisationen COB (Central Obrera Boliviana). När det ekonomiska stålbadet genomfördes på 80-talet försvagades COB kraftigt, samtidigt som ursprungsfolkens organisationer flyttade fram positionerna. Organisering utifrån identitet, kultur och etnicitet fick fäste, och på så sätt kom den sociala rörelsen att utgöras av flera aktörer. Klass har i hög grad bytts ut mot etnicitet som mobiliserande faktor. Tidigare misstänksamhet, och i vissa fall rasism, mellan dessa aktörer har överbyggts i deras gemensamma missnöje över de styrande eliterna och de traditionella partierna. I samband med att Evo Morales vann valet år 2005 har Bolivia fått sin första president från ursprungsfolket. Sedan han blev vald 2005 har han genomfört flera förändringar med avsikt att flytta makten från landets rika elit till den fattiga ursprungsbefolkningen. Detta är också orsaken till hans stora popularitet. Tre bidrag har införts; skolbidraget “Juancito Pinto” som ska uppmuntra föräldrar att behålla barnen i skolan istället för att sätta dem i arbete, “Renta de Dignidad” som betalas ut som en form av ålderspension till personer över 60 år samt “Juana Azurduy de Padilla” som är ett bidrag för att blivande och nyblivna mödrar ska gå till läkaren och på så sätt ska man sänka den höga mödra- och barnadödligheten i landet.

Program som sjösatts är en id-kortssatsning – ett program för att förse hela folket med identitetshandlingar, ett alfabetiseringsprogram med mål att utrota analfabetismen samt ett program för att bygga människovärdiga bostäder på landsbygden.

Andra reformer är nationalisering av landets naturtillgångar, fördelning av land till jordlösa, höjd minimilön, överseende av arbetsrätten för att styrka arbetarnas rättigheter, installering av sjukhus på landsbygden där gratis sjukvård erbjuds och överlämnande av traktorer och annan jordbruksutrustning till eftersatta provinser i landet.

ASAMBLEA CONSTITUYENTE OCH NATURGASEN

Sedan oktober 2003 har de sociala rörelserna koncentrerat sig på två frågor: En konstituerande församling som ska arbeta fram en ny grundlag, och en ny energilag som ska öka den statliga kontrollen över, och intäkterna från, landets naturgasfyndigheter. Kritiken av centralstyrd stat har lett till krav på ökad autonomi, diskrimineringen har genererat ursprungsfolkens krav, dålig representation i det politiska systemet har etablerat de sociala rörelserna som en alternativ kanal för påverkan, samt den utbredda ojämlikheten (ekonomisk fördelning, markfördelning etc.). Dessa fyra komponenter skapade tillsammans behovet av en konstituerande församling.

När regreringspartiet MAS kom till makten 2006 var alltså en av de största utmaningar att skriva en ny konstitution. Arbetet började i augusti 2006. Dess väg kantades av mycket tumult och konflikter och var allt annat än lätt för de folkvalda församlingsmedlemmarna som hade som ansvar att arbeta fram ett förslag. Stundtals stod arbetet helt stilla på grund av att församlingsmedlemmarna kände sig hotade av oppositionen.

Nionde december 2007 röstades dock de 144 artiklarna igenom av den grundlagsskrivande församlingen.

25e januari 2008 var en historisk dag i republiken Bolivias 183-åriga historia då bolivianska folket slutligen i en folkomröstning röstade ja till den nya konstitutionen.

Den nya konstitutionen kommer att innebära en rad förbättringar för tidigare diskriminerade grupper i samhället som ursprungsfolk och kvinnor.

Ursprungsfolken nämndes i den tidigare konstitutionen i fem artiklar medan de i den nya konstitutionen genomsyrar hela konstitutionen. Bolivia är nu en plurinationell stat som erkänner alla landets folkgrupper och religioner och även upphöjer deras språk till samma dignitet som spanskan.

Vid folkomröstningen om den nya grundlagen fanns också tilläggsfrågan om begränsningen av markägande ska sättas vid 5 000 eller 10 000 hektar mark och här vann 5 000 med stor majoritet.

6e december 2009 röstade bolivianska folket även ja till autonomi i enlighet med grundlagen.

Första maj 2006 nationaliserade president Evo Morales landets naturtillgångar. Sedan dess måste alla utländska bolag betala 82 procent av sina intäkter till bolivianska staten. Runt 350 miljoner dollar i ökning av intäkter från nationaliseringen finansierar numera pensionssystemet och ett nyinfört barnbidrag för barn i skolåldern.

Uppdaterad av Jessica Nilsson, Latinamerikagrupperna, december 2009