Bolivia har en befolkning på cirka 9,4 miljoner invånare. Befolkningstillväxten ligger på 1,56 procent (Sverige har 0,01 %). Migrationen till landet ligger på minus, vilket innebär att folk utvandrar.

Barndödligheten är 66 promille (Sverige 3 promille). Den beräknade medellivslängden är 64 år; 62 år för män och 67 för kvinnor. (Motsvarande siffra för Sverige är 80 år; 77 för män och 82 för kvinnor). Siffrorna varierar dock enormt inom landet, i gruvarbetarsamhällena är medellivslängden för män runt 35 år.

RELIGION

I enlighet med landet nya grundlag framröstad 25e januari 2008 erkänns alla landets folkgrupper, religioner och språk och ses som likvärdiga. Staten är frigjord från katolska kyrkan och religionsfrihet understryks. (Romerskkatolska kyrkan var fram till 25e januari 2008 landets officiella religion.)

Den evangeliska kyrkan är på frammarsch på landsbygden och det finns också flera frikyrkor.

Parallellt med och integrerat i den kristna tron utövas också traditionella religioner. Att offra till och tillbe Pachamama, moder jord, är till exempel vanligt även i urbaniserade delar av landet.

ETNISKA GRUPPER

Bolivia erkänns som ett “plurinationellt” land. Landets nya grundlag erkänner alla landets folkgrupper och religioner och upphöjer även deras språk till samma dignitet som spanskan; aymara, araona, baure, bésiro, canichana, cavineño, cayubaba, chácobo, chimán, ese ejja, guaraní, guarasu’we, guarayu, itonama, leco, machajuyai- kallawaya, machineri, maropa, mojeño-trinitario, mojeño-ignaciano, moré, mosetén, movima, pacawara, puquina, quechua, sirionó, tacana, tapiete, toromona, uru-chipaya, weenhayek, yaminawa, yuki, yuracaré och zamuco.

På regeringsnivå och länsnivå är det enligt grundlagen nödvändigt att tala minst två officiella språk.

De flesta etniska grupperna finns på låglandet och är oftast små, om man ser till antalet personer. De två största grupperna, aymara och quechua, finns mestadels på högplatån. Beroende på definition och vem man frågar tillhör mellan 60 och 80 procent av Bolivias befolkning olika ursprungsfolk, ytterligare cirka 25 procent är mestiser och resterande procent är kreoler, eller “rena” spanskättlingar. Det finns också en liten grupp som härstammar från de afrikanska slavar som togs till landet under kolonialtiden; afrobolivianerna. Afrobolivianerna näms i den nya grundlagen för första gången. På fyra ställen understryks afrobolivianernas rättigheter.

Fakta om de olika etniska grupperna skiftar, dels beroende på att forskning saknas och dels på grund av att etnicitet är ett komplext fenomen. Vissa grupper har behållit sitt språk, men förlorat mycket av sin kultur. Andra har övergett språket, men hållit fast vid en stark etnisk identitet. Nedan följer en kort beskrivning av några olika grupper:

Aymara
Aymara-folket utgör cirka två miljoner människor. De bor på högplatån i Bolivia och Peru, runt Titicacasjön. Aymaras traditionella samhällsorganisation, ayllun, lever kvar på många platser. Ayllun har inte konkreta mål i den mening vi använder begreppet utan är ett sätt att organisera samhället där man ser till helheten, vad gäller de olika interna aktiviteterna. Ayllun representerar också befolkningen utåt. Den traditionella ayllun har försvagats som organisationsform i och med splittringen i kantoner och kommuner.

Quechua
Quechua är den spanska benämningen på inkarikets officiella språk, som påtvingades alla de olika folkgrupperna i Kollasuyu, nuvarande Bolivia. På quechua heter språket runa simi (folkets språk) och det talas av uppskattningsvis två miljoner bolivianer och ännu fler förstår det. Quechua är ett stort språk även i Peru och Ecuador (på utdöende i Argentina) och talas av sammanlagt mellan 15 och 20 miljoner människor. I Cuscu, Peru, finns quechuaakademier och på Internet finns flera diskussionsgrupper på quechua.
De quechuatalande i Bolivia utgör en brokig skara som finns i hela landet. Klassiska quechuatalande landsbygdsområden är Cochabambadalen, hela länet Potosí, stora delar av länet Chuquisaca. Under 1900-talet har många byar övergått från att tala aymara till quechua, då detta är något mer gångbart inom landsbygdshandeln.

Uru
Urus kom enligt nutida forskning till Anderna från Stillahavskusten för 5 000 år sedan och är alltså det folkslag som kan kalla sig “äldst” på högplatån. Idag finns cirka 2 000 urus. Urus är traditionellt ett jägar-, fiskar- och samlarfolk. Förr levde man kring de stora sjöarna och floderna på högplatån. Den största gruppen är Chipaya som är undanträngda till en ogästvänlig högslätt norr om saltsjön Coipasa, nära chilenska gränsen. De utgör cirka 1 500 personer och lever av quinuaodling, hantverk och till viss del turism. Deras runda stenhus med grästak är en spridd bild. Vid den grunda saltsjön Poopó lever cirka 500 uru-muratos. Dessa har drabbats hårt sedan sjön torkat ut och förgiftats av tungmetaller. 1994 fängslades sex uru-muratos för flamingojakt, vilket lett till ett kollektivt trauma. Vid floden Desaguadero finns ett hundratal uru-iruhitos. Utanför Puno i Peru finns en liten grupp urus som lever på traditionella vassöar.

Guaraní
Guaraní är ett språk som talas av cirka 50 000 bolivianer på låglandet, från Tarija i söder till Santa Cruz-regionen. Inom guaranífamiljen finns flera etniska grupper. Chiriguanos bebor området mellan Gran Chaco och Anderna. Fram till 1892 var de obesegrade av Spanien och Bolivia. Guaraní är organiserade i APG (Asociación de Pueblos Guaraní) och parallellt i CIDOBs underorganisationer, bland annat Zona Cruz. Dessutom ordnas möten för guaraní i Brasilien, Paraguay (där guaraní är officiellt språk), Argentina och Bolivia. Weenhayek Weenhayek kallas även mataco och utgör cirka 3 000 personer som bor i det sydöstliga hörnet av Bolivia. I Argentina finns många fler mataco och den grupp som finns i Bolivia brukar klassas som mataco-noctenes. Centralort för weenhayek är Villamontes i länet Tarija. Weenhayet lever bland annat av fiske i Pilcomayofloden och hantverk. Den svenska pingstmissionen har arbetat bland weenhayek sedan 1940-talet och bland annat stött framväxten av en tvåspråkig skolutbildning. För vidare läsning se Jan-Åke Alvarsssons böcker om weenhayek.

Uppdaterad av Jessica Nilsson, Latinamerikagrupperna, december 2009