“Ja till autonomi” är slagordet som hörs överallt i Santa Cruz. Men den som frågar runt bland “vanligt folk” i Santa Cruz inser snabbt att det få som känner till innehållet i autonomiförklaringen. Latinamerika.nu tittar närmare på texten som få har läst.

Paragraf 161 har kritiserats av FNs representant för dess rasistiska innebörd. Där står att läsa, under överrubriken “Urprungsfolken i Santa Cruz regim”, att Santa Cruz folk “med stolhet erkänner sin rasmässiga bakgrund”. Enligt artikeln består människorasen i Santa Cruz till majoriteten av mestiser. Därefter står det att läsa i artikeln om de fem ursprungsfolken i departementet, vilket det även gör på många andra håll i texten. Värt att notera är att runt en tredjedel av befolkningen dock är inflyttade från andra departement, och därför, förutom Chiqitanos, Guaranis, Guarayos, Ayoreos och Mojeños lever här även urprungsfolk från andra departement så som Quechuas och Aymaras.

Artikel 58 beskriver hur departementets regering ska förhålla sig till det bolivianska motsvarigheten till LO. Här framgår att de, om texten efterlevs, inte vill ha en fristående fackföreningsrörelse, utan att regeringen ska stimulera och integrera sig med COD, Central Obrera Departamental.

I flera artiklar, exempelvis artikel 30 och 74 skriver man om vilka personer som ska åtnjuta ansvarsfrihet och inte kunna åtalas för brott de begår under sina ämbeten. Detta gäller för guvernören (nuvarande prefekt), viceguvernören, sub-guvernörer och även representanterna i det som kallas “mekanismen för social kontroll”. Denna instans ska bestå av folk från det organisationer från det civila samhället som på departementsnivå har en erkänd juridisk person. Detta sista gör att till exempel MST, de jordlösas rörelse, som är erkända på nationell nivå, i grund och botten som organisation inte har rättigheter och inte är värda att lyssna på enligt förslaget till autonomi.

Artikel 13:s innehåll har lyfts fram av kritiker för att peka på att texten går än längre än bara vara för autonomi, att den pekar mot en separatistisks utveckling. Här beskrivs hur konflikter mellan staten och regeringen på departementsnivå ska lösas. Och kritiken har riktat in sig på att ingenstans nämns kongressen, som borde vara det högsta beslutande organet för att lösa tvister inom landets gränser.

INRA, instituto nacional de la reforma agraria, har idag i uppdrag att genomföra den jordrefom som den nationella regeringen gick till val på och som innebär att mark ska omfördelas till jordlösa men också att mark som olagligen har tillförskaffats till exempel under Bolivias många militärdiktaturer ska återgå till staten. I flera artiklar, se till exempel nummer 105 beskrivs hur parallella myndigheter ska formas, så som en myndighet på departementsnivå för att övervaka jordfrågor. Det framgår även att flera lagar ska tas fram, och en oro som finns är att dessa bestämmelser inte alls på samma sätt kommer arbeta för att omfördela departementets rikedomar.

Flera kompetenser som idag är statens blir om förslaget till autonomi efterlevs departementets enligt artikel sex. Totalt rör det sig om 46 punkter. Detta gäller förutom för jord och markfrågor, även för naturresurser och till exempel övervakning av icke-statliga organisationer, så kallade NGOs.

Värt att notera är att en kompetens som departementet vill dela med staten, enligt förslaget, är stödet för att stärka urprungsfolken och lantbrukarsamhällena.

Leandro Schclarek Mulinari