De fyra kvinnorna har svarta munkavlar. En röst berättar.

- Tystnad var ett alternativ, men den valde vi inte, vi bröt deras straffrihet med våra ord…

Sedan tar kvinnorna av sig munkavlarna, en efter en, och berättar sin historia om den sexuella tortyren i Atenco 2006.

Mellan den 26 december och den 5 januari pågick i Mexiko City och Chiapas zapatistfestivalen La Digna Rabia. Tal, diskussioner, musik, teater och dans stod det bland annat på programmet. Några av talarna var fyra kvinnor som hade blivit utsatta för sexuell tortyr. Tortyren och övergreppen skedde i Atenco den 3 och 4 maj 2006 då ett antal blomsterförsäljare blev angripna av statlig polis. Sociala rörelser kom för att stödja blomförsäljarna, varefter polisen svarade med att skicka mer än 3 500 federala, delstats- och kommunala poliser. Två personer dödades av polisen och ungefär 200 anhölls. Totalt blev 47 kvinnor gripna och torterade. 13 medlemmar från sociala rörelser anhållna sitter fortfarande i fängelset. Efter övergreppen startade kvinnorna en kampanj mot politisk repression och sexuell tortyr.

Innan kvinnorna började tala satte de alla på sig svarta bindlar som täckte munnen, medan en röst förklarade vilka de var och vad de varit med om. Framställningen var mycket dramatisk och medan kvinnorna satt med bindlarna över munnen förklarade rösten:

- Vi upplevde repressionen i Atenco, den fysiska och sexuella tortyren, förargelsen, fängelset. De försökte stoppa vår kamp, tysta våra röster, men vi har försökt lära oss att leva med vad som hände, att inte vara offer utan att ta en aktiv roll, att möta våra rädslor, att prata om det som hände, men också om hur det har förändrat oss. Vi har vunnit över staten. De försökte stigmatisera oss, men i stället har solidaritet skapats. De försökte stoppa vår mobilisering, men vi fortsätter att kämpa. Tystnad var ett alternativ, men den valde vi inte, vi bröt deras straffrihet med våra ord…

Sedan tog kvinnorna av sig bindlarna en efter en, och en efter en pratade och visade hur de valt att tala om vad de genomlevt och inte vara tysta. De sade att den mexikanska staten ville skicka ett budskap till människor som kämpar i olika sociala rörelser, att de skulle känna sig besegrade och att hopplöshet skulle ta över dem. Man angrepp kvinnorna för att visa sig överlägsna och för att förnedra dem, något som inte bara kan orsaka effekter hos individen utan även förstöra den kollektiva solidariteten. Kvinnorna menade att det är ett kulturellt tabu att tala om ämnet sexualitet och eftersom staten är medveten om det, och om hur viktig sexualiteten är för människors identitet, så används sexuell tortyr som ett politiskt instrument för att dominera. Genom det sexuella våldet vill man orsaka skam och skuld hos de överlevande.

- De försökte få oss att skämmas så mycket att vi inte skulle våga tala, sade en av kvinnorna i sitt tal.

Kvinnorna har anmält övergreppen, men de säger att de inte förväntar sig se några resultat och att de inte litar på rättsväsendet i Mexiko. De säger att medan personer från sociala rörelser väntar upprörande fängelsestraff efter Atenco så går de poliser som utförde den sexuella tortyren fria eller står anklagade för mindre allvarliga brott, ingen för tortyr. De högre ansvariga poliserna för attacken står utanför all typ av undersökning och åtnjuter full straffrihet.

- Med ilskan, smärtan och indignationen växer också solidaritet, vikten att göra något, att inte vara tyst. Vad som hände under den 3 och 4 maj förstärkte våra övertygelser. Vi är övertygade att det här är vår väg, kampen för frihet, självständighet, självstyre, självbestämmande, för den sociala revolutionen, sade en av kvinnorna.

De avslutade sedan sina tal med att kräva frihet åt de politiska fångarna som fortfarande sitter fängslade för händelserna i Atenco.

Lisa Blomqvist,
Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko